Hampus klassiker

Vill du platsa i den prominenta gruppen av Eurocyklister? Då är det här en av reglerna du måste beakta:

Regel nr 3:
Eurocyklisten får ALDRIG under några omständigheter bära enkla svarta spandex-cykelbyxor (shorts, oavsett färg är BANNLYST) eller NÅGON lagdress innehållande icke-framträdande logotyper.
Cykelbyxorna ska nå ungefär 2/3 ned på låret och ska ha ett kompressionsband längst ned (med distinkt färg). Under inga som helst omständigheter får cykelbyxorna räcka längre ned på benet.

Ooops! Jag som funderade på att köpa ett par knickers. Skönt att få lite värme på knät på våren och hösten. Har de tänkt på att Norden faktiskt ligger i Europa?

Regel nr 2:
Träning ska enbart baseras på känsla, medan tävling ska ledsagas av förnimmelse och instinkt, det vill säga ?själ?. Eurocyklisten får aldrig acceptera testade vetenskapliga träningsmetoder.

Det låter ju fint. En måbrasport alltså!

När jag var med om min första klungvurpa (soldatprovet i lumpen) tyckte jag det var ganska skönt att ramla på varma mjuka soldater i stället för på kall hård asfalt. Men jag gillar inte gliringarna från min omgivning om att cykling är omanligt, gränsande till homoerotiskt.

Landsvägscykling är förhållandevis nytt för mig. Jag har cyklat mountainbike i många år, men att grisa ned sig i skogen är långt från den strikta och stilmedvetna värld jag nu äntrat. Här finns oskrivna och skrivna regler om hur man ska vara klädd. Och då menar jag på detaljnivå som vilka färger som får användas, hur långa strumporna ska vara med mera.

Jag hittade sidan Euro Cyclist på nätet och tänker dag för dag presentera de 63 regler en europeisk cyklist måste underkasta sig. (Alla vet ju att cyklisterna från Gamla världen har mer stil än nybörjarna ute i provinserna).

Regel 1:
Image och stil ska vara Eurocyklistens primära angelägenhet. Vid ansträngning och lidande måste man i första hand fokusera på att behålla ett svalt och jämt lugn, i andra hand på prestationsförmåga.
Att vinna tävlingar är en adderad talang, men räknas bara om sagda Eurocyklist vinner med ändamålsenlig stil.

Ett lermonster från Finnmarksturen har förmodligen inte på prispallen att göra enligt den här gruppen ...

Under vintern har jag byggt styrka och jobbat med min kondition, främst genom att försöka pressa min mjölksyratröskel som varit alltför låg. Det har handlat om skidåkning, löpning, spinning, cykling och skivstångsövningar. Mycket intervaller. Den träningen fortsätter jag med under mars, med lite variationer och komplement.

Måndag:
Förlängd färd till jobbet. Cirka 30 km cykling.

Oftast ett bodypumppass på en timme. Därefter cirka 30 min cykling på väg hem. Ganska skönt att skölja ur kroppen med lite cykling efter en rejäl genomkörare. Det är också intressant att känna hur det känns i kroppen på cykeln efter att man tagit i med musklerna.

Tisdag:
Spinning puls med långa intervaller i en timme. Därefter 30-60 min cykling hem. Riktigt skönt att tömma kroppen ordentligt under intervallerna, och testa hur det känns att försöka ligga på hög nivå även på cykeln hem trots att energireservera är slut. Ett par bananer och en flaska vatten efter spinningen tar mig hem.

Onsdag:
Vila. (förutom 30 min cykling till jobbet, och 30 min cykling hem. Men det är ju transport ...)

Torsdag:
Förlängd cykling till eller från jobbet. 30-40 km i högt tempo.

Fredag:
Löpning 60 minuter. Antingen intervaller, backträning eller distanslöpning.

Lördag:
40-50 km cykling. Lugnt tempo på lätta växlar. Jag vill vänja kroppen vid allt längre pass steg för steg.

Söndag:
Vila alternativt några timmars rask promenad.

Eftersom jag cyklar till och från jobbet varje dag får jag150-170 km cykling per vecka och åtminstone tre lite längre pass.

Jag har också en ambition att försöka upprätthålla skidåkarmusklerna genom att klämma in ett rullskidpass i veckan. Kanske måste jag ta det till jobbet för att hinna med?

Konditionsträning handlar om många timmars slit, inte alltid i perfekta förhållanden. Då kan man välja mellan att plåga sig eller att låta bli. Och då menar jag inte låta bli att träna, utan låta bli att plåga sig.

Om man hela tiden tänker: Åh vad jobbigt!, eller Gud vad kallt! så fort det tar emot eller blir lite obekvämt så kommer man också att tycka att det är det.
Men vänder man på tankarna och försöker hitta något positivt så känns det också mycket bättre.

Idag hade jag bestämt mig för att göra hemfärden från jobbet till ett distanspass. Men när jag tittade ut på rusket utanför fönstret funderade jag en stund på om jag skulle hitta på något annat. Kanske åka raka vägen hem till brasan och läsa en god bok i stället? Nej! Att leta bortförklaringar är bara dumt. Då finns det ju alltid någon anledning att inte komma iväg.

Väl ute insåg jag att det ju inte var så farligt! Mycket behagligare än i vintras när det var 15 grader kallt och blåste snålt, eller när det kom 15 centimeter nysnö som plogbilarna inte hann med att få bort.

Medan jag rullade längs vattnet på Djurgården fick jag Monica Törnells Vintersaga i huvudet. Den beskriver på ett härligt sätt den gråa mörka vintern tycker jag. Bra låt men inte så otroligt uppiggande.

Så jag tryckte i stället igång Velvet Revolver i lurarna. Riktigt härlig sommarmusik! Tankarna vandrade iväg mot sköna stunder och jag kände inte ens blötsnön som piskade mig i ansiktet.

Som ni ser på bilden är det inte riktigt racerföre ännu.

Vad brukar du lyssna till när du är ute och cyklar?