Hampus klassiker

Enligt en gammal teori kan vi driva oss till utmattning tills vårt system kollapsar. Antingen får inte musklerna tillräckligt med syre, eller så byggs halten av mjölksyra upp till en nivå som gör det omöjligt att fortsätta att anstränga sig.

Timothy Noakes håller inte med. En kollaps av systemet skulle innebära att det går sönder. Att vi skadar oss allvarligt eller dör. Men inte dör Marcus Hellner för att han tar ut sig till max på ett skidlopp. Efter en minuts vila kan han resa sig upp, och efter ytterligare en halvtimme kan han köra nästa sprintlopp på max.

Teorin som varit rådande under många år går ut på att det är hjärtats kapacitet att pumpa ut syrerikt blod till musklerna som sätter gränsen för hur mycket vi orkar. Ett hjärta som kan pumpa mycket blod gör att musklerna kan arbeta hårdare.
Men rent rationellt borde det väl vara tvärt om? Det är inte hjärtats pumpande som styr musklerna, utan musklernas ansträning som styr hjärtat.

Noakes jämförde med en sportbil när han föreläste i Stockholm.
? Hur fort kan den här bilen köra, frågade han publiken och visade en bild på en formel 1-bil.
Inte alls var svaret. Bilen har nämligen ingen förare. Trots att den har en urstark motor, breda däck och aerodynamisk kaross kommer den ingen vart utan föraren.

Noakes visade en ny bild: en sportbil med en förare i.
? Hur fort kan den här bilen köra?
Svaret blev: så fort som föraren vågar. Det är föraren som bestämmer hur fort bilen ska köras. Inte tvärt om.

På samma sätt fungerar kroppen. Det är hjärnan som bestämmer hur hårt kroppen ska jobba. Musklerna får signaler från hjärnan och sätter igång sitt arbete. Kroppen känner att musklerna behöver syre och energi vilket gör att andningen blir snabbare och hjärtat pumpar hårdare.

Den gamla teorin hade helt missat hjärnans roll. Många av testerna som gjorts i laboratorier har också varit helt “huvudlösa”. En testperson står på ett löpband som styrs av en forskare som mäter syreupptagning och mjölksyranivå. Testpersonen springer tills han inte orkar mer, och man konstaterar att han då nått sitt max.

Men Noakes menar att det alltid finns mer att ge. Att hjärnan sätter stopp för kroppen innan man nått total utmattning för att det ska finnas en slags reservbarriär så att man inte ska kunna driva systemet till en kollaps.

Man kan enkelt själv se bevis på denna teori. Bestäm dig för att göra 30 armhävningar (eller något annat antal som är precis på gränsen till vad du orkar). När du kommer till 25 är du förmodligen riktigt trött, men du kämpar dig fram till 30 på skakande armar innan du faller utmattad till golvet.
Nästa dag bestämmer du dig för att göra 35 armhävningar. Som genom ett under klarar du 35 och är lika trött som efter dina 30 dagen innan. Har du blivit starkare? Nej, du har bara intalat dig att det är 35 som gäller.

Ett annat exempel är de extra krafter man kan plocka fram på upploppet av ett lopp. Strax innan var man helt slut, men de sista hundra meterna kan man i alla fall spurta. Får kroppen plötsligt mer syre? Nej, hjärnan bestämmer sig för att plocka lite mer av reservkraften.

Utan den centrala regulatorn skulle vi kunna driva oss till döds enligt Noakes. Han berättade att vår muskelstyrka egentligen skulle kunna knäcka benen i våra armar eller ben, men något hindrar oss från att ta i så mycket. Vid paniksituationer, exempelvis om någon klämts fast under ett tungt föremål har man sett att människor lyckats lyfta bort till synes omöjliga tyngder vilket också gjort att de krossat benen i sina egna kroppar. Men i vanliga fall stoppar hjärnan i tid, innan något går sönder.

Det som skiljer elitidrottare från motionärer är förutom att de är mycket mer vältränade också kapaciteten att pressa sin kropp hårdare. Men det som räddar oss är att vår hjärna inte klarar av obehaget vi känner när vi går för fullt, utan tvingar kroppen att sakta ned när lidandet blir för stort. Även Marcus Hellner har en smärtgräns.

Intervallpassen går mycket lättare. Jag har lyckats pressa min mjölksyratröskel något. Idag fick jag en tillsägelse av spinninginstruktören att inte flina så mycket. De andra grimaserade ju.
Men jag låg på den pulsnivå hon anbefallt! Jag kan ju inte rå för att det inte smärtar lika mycket i benen längre ...
Dock har jag inte samma syreupptagningsförmåga som Martin S som är den andra ledaren av vår klunga. Så det blir nog jag som får vara grindvakt längst bak under Vätternrundan.
(Martin har 62,6 ml/kg/min. Jag ligger strax under 62)

Det är ren njutning att cykla nu när vägarna torkar upp. I dag förlängde jag min jobbpendling med någon mil för första gången på säsongen. Underbart!
Till helgen kanske det blir premiär på racern?

I dag är det 101 dagar kvar till Vätternrundan.