cover-liten

Hampus klassiker


Onsdag, Maj 28, 2014

En ny cykel

Jösses vad ett par nya hjul kan göra skillnad. Det känns som att ha fått en ny cykel.

Idag landade äntligen paketet från Superlight Bikeparts. Som jag väntat på den nya hjulen med fälgar från American Classic och Tune-nav.

Köpte även ett par lätta bromsskivor så att jag har två kompletta set med hjul att snabbt byta mellan vid behov.

Hjulen som följde med min BMC Teamelite är stabila DT Swiss. Men också rejält tunga. Cykeln har tagit sig fram i skogen som en pansarvagn. Nästan två kilo tunga hjul (utan däck) har gjort att cykeln inte direkt galopperat fram i skogen.

Men det gör den nu! Vilken skillnad. Med andra däck och betydligt lättare hjul (1300 gram) minskade jag vikten på cykeln med 1,2 kg. Från 11,4 kg till mer resonabla 10,2 kg. Att en stor del av viktminskningen består av massa som roterar i ytterkant (fälg och däck) gör att cykeln känns mycket rappare och följsammare. Tog den på en kort tur runt Bosön för att testa och vi fullkomligt skuttade fram!

FörfattarePeter Hampus i • CyklingPrylar
(1) Kommentarer | Permalink

Måndag, Maj 12, 2014

Jag ringde bilist som försökte köra på mig

Där hjärnan tar slut tar bilen vid verkar det som bland vissa personer som använder sitt fordon för att uppfostra andra trafikanter. Jag ringde en kvinna på Lidingö som med flit försökte köra på mig men samtalet gick sådär. Lyssna nedan.

Då jag tillsammans med en klient var ute och cyklade lade sig en bil bakom och tutade. Tjejen jag cyklade med hade hyrt mig för att jag skulle lära henne att bli tryggare på cykeln och på vägen. 

Det var en liten väg med knappt någon trafik. Bilen körde sedan om, men just som den passerade mig prejade bilisten mig av vägen. Med berått mod använde hon sin stora tunga bil för att ge mig en läxa. Hon missade mig med endast någon centimeter då jag snabbt vejade snabbt av vägbanan.

En kort skymt av kvinnan bakom ratten fick jag. Hon verkade vara en mamma för det satt även ett barn i bilen. 

Jag skrek rakt ut och försökte trampa ikapp bilen men hon tryckte hårt på gasen och drog iväg. Dock hann jag se hennes bilnummer.

Min klient var förskräckt efter händelsen. 

– Hade hon siktat på mig så hade jag blivit påkörd, sa hon då vi stannade och lugnade ned oss efter det som hänt.

Senare på dagen såg jag en polisbil parkerad utanför ett matställe. Jag försökte göra en anmälan men polisen var inte intresserad av att ta emot den utan hänvisade till sin hemsida. Där kan man bara anmäla stölder och några få andra brott.

Så jag kollade vem som ägde bilen och ringde själv upp kvinnan för att få ett samtal.

Tyvärr lade hon på luren innan jag hann klart. Jag ville också ställa frågorna som:

Vilken förebild tycker du att du är för ditt barn som satt med i bilen?

Skulle du vilja att någon gjorde som du mot ditt barns pappa eller mamma?

Tur för dig att du siktade mot mig som är en van cyklist. Hade du gjort det mot den andra cyklisten så kanske du var vållande till annans död. Hur skulle det kännas?

Som du hör på samtalet nedan tycker hon inte att hon gjort fel utan påpekar bara att det var vi som var i vägen. De som känner mig hör också att jag är ovanligt vänlig och snäll för att vara jag i en sådan här situation, men jag ville föregå med gott exempel, och jag hade som mål att försöka få fram ett erkännande och kunna använda inspelningen i rätten som bevis.

 

FörfattarePeter Hampus i • CyklingFilm
(44) Kommentarer | Permalink

Måndag, Maj 05, 2014

Experiment på Lidingöloppet mtb

Testa inget nytt på tävling och ändra inte dina vanor inför ett lopp är två bra grundregler. Men på Lidingöloppet MTB experimenterade jag rejält.

Ett halvårs arbete i Norge där jag inte haft någon cykel, en bruten nacke och avsaknaden av ett mål som Vätternrundan eller liknande som verkligen kräver att jag strikt följer ett träningsprogram har gjort att jag nog är 15-20% sämre tränad i jämförelse med hur jag var i början av maj förra året.

När jag är topptränad är jag även starkare psykiskt och klarar att pressa mig själv mycket hårdare. Nu hamnar jag oftare i komfortzonen.

Därför är ett lopp som Lidingöloppet mtb perfekt. Alla backar och den höga farten gör det till jobbiga sex mil.

Men jag betalar inte 1500 kronor för att köra på mina ”hemmastigar”. Så jag skambjöd på startplatser som utannonserades på Blocket.

Fick dock inte napp, så dagen innan loppet bestämde jag mig för att det var slut på uppladdningen och jag tränade som vanligt i stället. Det innebar cirka 13 mil som ledare för Fredrikshofs snabbgrupp. Vi lyckades ha motvind hela vägen på rundan som tog oss förbi Rimbo.
Därefter körde jag ett pass med löpträning för en klient som jag fått via Vint – en app där man kan boka träning i grupp eller enskilt.

Så, när jag kom hem lagom mör blev jag överraskad av att det låg ett startbevis i min mailbox. Hoppsan! Vilken intressant uppladdning.

Dags att tänka återhämtning och omladdning av kolhydrater direkt! Vilken tur att svärfar fyllde år så jag kunde vräka i mig tårta. Kolhydraterna skulle inte vara något problem. Men hur skulle benen må på den krävande banan?

För att ytterligare öka på experimentet gjorde jag min egen energy-gel. Första tanken var honung och outspädd saft, men min cykelkompis Petter poängterade att blandningen fruktos och glukos inte var optimal så jag lade till glukos-sirap också. Lite Seltin på det för att få natriumklorid, kalium och magnesium så var gelen klar. Första satsen smakade för mycket salt men kändes effektiv. Så till loppet blandade jag lite annorlunda.

Är det tröjan som korvat sig eller är det helt otroliga magrutor som döljer sig under den? Eller fettdepån – den så kallade tempomagen?

Det bästa med Lidingöloppet är att jag bor 500 meter från starten så det var bara att rulla ned och lägga cykeln i startfållan utan stress. Tyvärr visade funktionären mig till fel fålla så klockan hann ticka i två minuter innan jag släpptes iväg. Två minuter hit eller dit spelar väl egentligen inte någon roll eftersom jag inte har med toppstriden att göra. Men att cykla ikapp två minuter är lite jobbigt.

En annan kul sak med lopp är att man träffar många bekanta innan starten. Hasse, Andreas och Johnny som jag brukar cykla med på ön gjorde sig klara för start och vi hann växla några ord och önska varandra lycka till. Min BMC-kompis Johan spöade jag med några minuter förra året så han var sugen på revansch. Han såg laddad ut innan start och jag har sett att han skött sin träning bra senaste året så det skulle bli tufft att ge honom en match. Jonas körde inkognito – det vill säga utan klubbkläder – så honom kände jag nästan inte igen när han redan innan starten började buffla och bråka. Han är så jäkla jobbig i början av loppen för hans kropp har en förmåga att sparka igång mycket snabbare än min. Först nu har jag lärt mig att jag ska låta honom hållas och hämta in försprånget när jag kommit igång.
Jag förklarade att mina ambitioner i dag inte var så stora, och berättade om min knasiga uppladdning och att benen nog skulle hata mig under dagen. Nära att bryta mot regel nummer 14 men mtb-landslagets förra förbundskapten sa mycket riktigt att benen väl alltid hatar en när man är ute och kör.

Som vanligt kräver min gamla kropp cirka 20 minuter för att komma igång så den hetsiga starten med ett par branta backar direkt är inte optimal. Men jag plockade placeringar efter det.

Benen kändes pigga trots urladdningen dagen innan, men jag kände tydligt att min allmänkondition inte var likadan som förra året. Det var svårt att svara på ryck som cyklisterna runt omkring gjorde.
Dock verkar backträningen ha gett lite resultat. Tidigare har branta backar varit min akilleshäl men nu hängde jag med fint uppför. Återigen jämfört med gruppen jag hade omkring mig. Vad Calle Friberg pysslade med framme i täten hade jag ingen aning om.

Kedjan som strulat ett tag växlades in i bakhjulet i en brant uppförsbacke och satt som berg. Det tog några minuter att få loss den. I vanliga fall hade jag varit stressad och irriterad, men som läget var nu konstaterade jag bara: ”Jaha där försvann ytterligare någon minut.”

Gelen funkade perfekt. Så fort den där bekanta domnande hettan som visar att bränslet är slut dök upp i låren tog jag en klunk. Och precis som när jag gör samma sak med svindyr energy-gel från Enervit eller annan leverantör så kom energin tillbaka.


Glad över att vara i mål. Det torkade saltet på axeln tyder på att jag inte bara legat i komfortzonen.

Jag rullade i mål några minuter långsammare än förra året men var nöjd ändå. Jag låg mycket mer i komfortzonen och jag har ju tränat mindre. Jag blev 94:a i tävlingsklassen jämfört med 67:a förra året. Placering 141 sammanlagt av alla som körde är ju i alla fall inte helt misär. Jag hade ju faktiskt kunnat tvingas se loppet från en rullstol eller permobil om jag haft otur med nackskadan i höstas. Att jag får uppleva en till vår, och ha förmågan att röra på mig är jag glad och tacksam för!

Jag klättrade dessutom i listan hela loppet vilket tyder på att jag distribuerade krafterna rätt så bra. På Cykelvasan i höstas var det ju tvärt om. Där rasade jag i listan ju närmare mål jag kom.

FörfattarePeter Hampus i • CyklingTräning
(2) Kommentarer | Permalink