Hampus klassiker

Ett halvårs arbete i Norge där jag inte haft någon cykel, en bruten nacke och avsaknaden av ett mål som Vätternrundan eller liknande som verkligen kräver att jag strikt följer ett träningsprogram har gjort att jag nog är 15-20% sämre tränad i jämförelse med hur jag var i början av maj förra året.

När jag är topptränad är jag även starkare psykiskt och klarar att pressa mig själv mycket hårdare. Nu hamnar jag oftare i komfortzonen.

Därför är ett lopp som Lidingöloppet mtb perfekt. Alla backar och den höga farten gör det till jobbiga sex mil.

Men jag betalar inte 1500 kronor för att köra på mina ”hemmastigar”. Så jag skambjöd på startplatser som utannonserades på Blocket.

Fick dock inte napp, så dagen innan loppet bestämde jag mig för att det var slut på uppladdningen och jag tränade som vanligt i stället. Det innebar cirka 13 mil som ledare för Fredrikshofs snabbgrupp. Vi lyckades ha motvind hela vägen på rundan som tog oss förbi Rimbo.
Därefter körde jag ett pass med löpträning för en klient som jag fått via Vint – en app där man kan boka träning i grupp eller enskilt.

Så, när jag kom hem lagom mör blev jag överraskad av att det låg ett startbevis i min mailbox. Hoppsan! Vilken intressant uppladdning.

Dags att tänka återhämtning och omladdning av kolhydrater direkt! Vilken tur att svärfar fyllde år så jag kunde vräka i mig tårta. Kolhydraterna skulle inte vara något problem. Men hur skulle benen må på den krävande banan?

För att ytterligare öka på experimentet gjorde jag min egen energy-gel. Första tanken var honung och outspädd saft, men min cykelkompis Petter poängterade att blandningen fruktos och glukos inte var optimal så jag lade till glukos-sirap också. Lite Seltin på det för att få natriumklorid, kalium och magnesium så var gelen klar. Första satsen smakade för mycket salt men kändes effektiv. Så till loppet blandade jag lite annorlunda.

Är det tröjan som korvat sig eller är det helt otroliga magrutor som döljer sig under den? Eller fettdepån – den så kallade tempomagen?

Det bästa med Lidingöloppet är att jag bor 500 meter från starten så det var bara att rulla ned och lägga cykeln i startfållan utan stress. Tyvärr visade funktionären mig till fel fålla så klockan hann ticka i två minuter innan jag släpptes iväg. Två minuter hit eller dit spelar väl egentligen inte någon roll eftersom jag inte har med toppstriden att göra. Men att cykla ikapp två minuter är lite jobbigt.

En annan kul sak med lopp är att man träffar många bekanta innan starten. Hasse, Andreas och Johnny som jag brukar cykla med på ön gjorde sig klara för start och vi hann växla några ord och önska varandra lycka till. Min BMC-kompis Johan spöade jag med några minuter förra året så han var sugen på revansch. Han såg laddad ut innan start och jag har sett att han skött sin träning bra senaste året så det skulle bli tufft att ge honom en match. Jonas körde inkognito – det vill säga utan klubbkläder – så honom kände jag nästan inte igen när han redan innan starten började buffla och bråka. Han är så jäkla jobbig i början av loppen för hans kropp har en förmåga att sparka igång mycket snabbare än min. Först nu har jag lärt mig att jag ska låta honom hållas och hämta in försprånget när jag kommit igång.
Jag förklarade att mina ambitioner i dag inte var så stora, och berättade om min knasiga uppladdning och att benen nog skulle hata mig under dagen. Nära att bryta mot regel nummer 14 men mtb-landslagets förra förbundskapten sa mycket riktigt att benen väl alltid hatar en när man är ute och kör.

Som vanligt kräver min gamla kropp cirka 20 minuter för att komma igång så den hetsiga starten med ett par branta backar direkt är inte optimal. Men jag plockade placeringar efter det.

Benen kändes pigga trots urladdningen dagen innan, men jag kände tydligt att min allmänkondition inte var likadan som förra året. Det var svårt att svara på ryck som cyklisterna runt omkring gjorde.
Dock verkar backträningen ha gett lite resultat. Tidigare har branta backar varit min akilleshäl men nu hängde jag med fint uppför. Återigen jämfört med gruppen jag hade omkring mig. Vad Calle Friberg pysslade med framme i täten hade jag ingen aning om.

Kedjan som strulat ett tag växlades in i bakhjulet i en brant uppförsbacke och satt som berg. Det tog några minuter att få loss den. I vanliga fall hade jag varit stressad och irriterad, men som läget var nu konstaterade jag bara: ”Jaha där försvann ytterligare någon minut.”

Gelen funkade perfekt. Så fort den där bekanta domnande hettan som visar att bränslet är slut dök upp i låren tog jag en klunk. Och precis som när jag gör samma sak med svindyr energy-gel från Enervit eller annan leverantör så kom energin tillbaka.

Glad över att vara i mål. Det torkade saltet på axeln tyder på att jag inte bara legat i komfortzonen.

Jag rullade i mål några minuter långsammare än förra året men var nöjd ändå. Jag låg mycket mer i komfortzonen och jag har ju tränat mindre. Jag blev 94:a i tävlingsklassen jämfört med 67:a förra året. Placering 141 sammanlagt av alla som körde är ju i alla fall inte helt misär. Jag hade ju faktiskt kunnat tvingas se loppet från en rullstol eller permobil om jag haft otur med nackskadan i höstas. Att jag får uppleva en till vår, och ha förmågan att röra på mig är jag glad och tacksam för!

Jag klättrade dessutom i listan hela loppet vilket tyder på att jag distribuerade krafterna rätt så bra. På Cykelvasan i höstas var det ju tvärt om. Där rasade jag i listan ju närmare mål jag kom.