Hampus klassiker

Igår förlorade det svenska laget ledartröjan. Ja jag vet. Det är ingen tävling. Egentligen. Men allt är ju en tävling egentligen. Vi tävlar som spermier och vi fortsätter att tävla tills vi dör.

Det var när Ari’s bakväxel gick sönder som resten av cyklisterna drog ifrån oss och BBC tyckte det var ganska roligt att få lite drama på film. Jag vet inte hur roligt det är när de upptäcker att Ari säger ordet fitta säkert 50 gånger under tiden vi reparerar cykeln.

När vi rullar iväg den här morgonen räknar vi dock med att komma ikapp flera cyklister igen. Vi kör taktiken cykla fort och vila ofta. Andra kör en i mina ögon mycket tråkigare variant som går ut på att cykla långsamt – i stort sett konstant med bara minimala stopp och knappt någon sömn.

Jag är piggare nu efter att ha fått en riktig brakfrukost. Vad går de två andra på egentligen? Jag dricker och äter konstant men ser dem i stort sett aldrig stoppa i sig något. Visst har de lite mer fett att ta av, men så stor skillnad är det inte.

Visdomsord
På tal om fett förresten. Det är en ynnest att få cykla med en så rutinerad långcyklare som Ari. Han öser ur sig visdom.

– Fan jag måste gå ned i vikt för att palla sådant här, säger han när vi stannar och trycker i oss socker i form av Coca Cola och godis. Jag tror att han menar att han är för tung för uppförsbackarna. Men icke.
– Det här jävla fettlagret är ju som att ha en extra fleecetröja på sig i värmen. Helt idiotiskt.

Det går som sagt betydligt lättare i dag, men den 30-gradiga värmen tar ändå på krafterna.
Vi stannar vid en liten å där ett vackert hus verkar vara något slags café eller hantverkshus. Men kvinnan som tar emot oss säljer inget ätbart. Hon övertygar oss i stället att vattnet i ån är fullt drickbart och jättegott. Ari och Janne är tveksamma men jag klunkar glatt i mig av vattnet som precis som på mitt landställe har lite partiklar i sig och en svagt brun färg. Gott! Partiklarna är säkert fårbajs men strunt i det. Lite skit rensar magen …

Kvinnan bjuder oss på cola och är väldigt pratsam. Vi förstår att hon är ensam och sällskapssjuk. Turisterna har slutat komma och hennes man är ute på sjön hela dagarna.

– I can’t believe how fit you are! säger hon med beundran i rösten.
– How old are you? Mid-twenties?
– No mid forties and fifties.
– Oh, it’s amazing! Your bodies are hard as a rock! utropar hon och knackar först på en sten och tar sedan på mig.
Därefter tipsar hon om ett bra ställe längre upp på berget där vi kan bada nakna om vi vill.

Det är underbart att  svalka sig i det strömmande vattnet. Men vi badar inte näck utan mer Borat-style med cykelbyxorna på.

När man cyklar länge tillsammans går det långa stunder där inget alls sägs. Men för det mesta snackar vi. Både om seriösa saker, som hur vi ska tackla den nästkommande sträckan, men ofta vandrar samtalet in i andra banor.

Ari tycker nog att jag tjatar om att bada väl mycket, så när vi kommer förbi ett vattenfall säger han att där kan jag passa på medan de ”rullar vidare lite” – som han allt som oftast säger när jag gör mina otaliga kiss- eller fotostopp.

– Nej jag filmar dig i slow motion i stället när du duschar i vattenfallet. Så skickar vi filmen till BBC när jag lagt på ABBAs Dancing Queen som soundtrack.
Därefter ägnar vi många mil åt att försöka finna det perfekta ljudspåret som ska ackompanjera Aris sexiga dusch-scen.
Bland favoriterna finner vi Mazurka på sängkantens soundtrack, Benny Hills signaturmelodi, Fågeldansen och ACDC’s Hard as a rock.

4,5 km/h uppför som långsammast, och 75 km/h nedför som snabbast i dag. Skönt med lite fartvind som svalkar. Och skönt med dubbelfiliga vägar som omväxling.

Diskvalificerade?
Jag har inte navigeringsfunktionen påslagen på min Garmin. Dels funkar den otroligt uselt, men jag misstänker också att det var den som fick gps:en att hänga sig tidigare. Så jag förlitar mig på Aris och Jannes navigering. De i sin tur förlitar sig på gpx-filen som arrangören lagt ut på loppets hemsida.

Tydligen är reglerna sådana att väganvisningarna är facit. Det vill säga ett dokument där det står typ: "Kör 750 meter på Mac Donald’s road, sväng sedan vänster till Mac Myras road" och så vidare. Vem orkar kolla på det när man cyklar?
Kanske skulle vi ha gjort det för när vi först kör uppför i en halvtimme i hettan med bromsar och flugor jagandes efter, och sedan dundrar nedför berget på andra sidan och tjuter av glädje över den svalkande fartvinden, de böljande kurvorna och vägen som faktiskt för en gång skull är så fin och säker att man kan köra i 75 km/h utan att vara nervös har jag en vag känsla av att något inte stämmer.
Vi borde vara vid den lilla staden där vi ska stämpla nu.
Vid backens fot konstaterar vi att vi tagit fel väg. BBC får ytterligare ett litet drama till sitt program.
– Vad ska svenskarna göra? Cykla tillbaka 35 km för att stämpla och sedan lida uppför den där backen igen?

Nix. Svenskarna åker till en pub och dricker öl i stället. Ingen är sugen på sju mil extra i den här hettan. Det är fyra mil kvar till nästa stämpelstad men det struntar vi i. Fyra mil klarar man väl med en starköl i kroppen?

Vi kommer fram till den lilla kuststaden som är så vacker att ögonen tåras 20 minuter innan restaurangen stänger. En riktig fettomiddag får avsluta en kanondag på cykeln.
Att vi eventuellt är diskvalificerade redan dag tre bryr jag mig inte om. Vi kommer att cykla hela sträckan i alla fall. Eftersom jag inte har några planer på Paris-Brest-Paris nästa år, där det här loppet behövs för att man ska få förtur till anmälningarna behöver jag inte oroa mig för en stämpel hit eller dit. Det är ju inte en tävling. Egentligen.

Strava: