Hampus klassiker

Efter tre veckors ofrivillig vila på grund av sjukdom gav jag mig i dag ut på ett distanspass på cykel. Solen sken. Fåglarna kvittrade. Snön smälte och det var allmänt härligt.

Jag hade ätit en semla och kände mig laddad med energi. Min träningskompis hade föreslagit att vi skulle cykla till Uppsala och vända och att vi skulle hålla 25 km/h i snitt. Men när han bangade körde jag ensam. Dock inte så långt som till Uppsala.
25 km/h i snitthastighet låter kanske inte så mycket. Men med en cyclocross som har vinterdäck och stänkskärmar kan man få kämpa en del. Lite motvind, snöslask och hala vägar och det blir plötsligt en utmaning att hålla farten uppe.

Jag kände ganska snart att jag inte hade mycket energi och kraft i kroppen. Så fort det blev lite uppför brände det i benen. Pulsen gick upp. Och efter ett tag började jag tänka på vilken lång och tråkig väg jag hade framför mig innan jag skulle vara hemma. De tankarna får jag väldigt sällan. Det brukar alltid vara en njutning att sitta på cykeln.

Dokumentären som jag lyssnade på i min iPhone höll mig igång, men jag förstod plötsligt hur alla som har det svårt med motivationen när det gäller träning känner. Hur det känns för dem som aldrig tränat när de väl bestämt sig för att ge sig ut, och de möts av en kropp som inte alls är så sugen. När det bara känns som uppför och det går segt.

Jag vet att det kommer att krävas ett par tre “grispass” för att få igång kroppen igen. Att de tre veckors träning jag tappat kommer att kräva minst lika många med riktigt hård träning som kompensation för att jag ska vara i den form jag var i innan jag blev sjuk.

Fördelen för mig är att jag är van att ta ut mig. Jag är van att pressa mig hårt. Jag njuter till och med av det.
Men för en helt otränad, inser jag en dag som denna, är det en jättetröskel att komma över innan man är igång. Innan man känner sig stark och verkligen kan njuta av träningen.
Jag ska verkligen försöka komma ihåg det när jag tjatar på resten av familjen, eller på vänner som jag tycker behöver pushas lite.

Det blev 2,5 timmar på cykeln. Jag fick till och med lov att stanna och äta lite nötter för att orka vidare. Och jag snittade bara 22 km/h. Lägg till 17 km/h och jag är uppe i Vätternfart.

Men, jag var i alla fall inte så trött som de här två tjejerna när jag kom hem.