Hampus klassiker

Under gårdagens spinningpass infann sig väldigt negativa tankar. I vanliga fall har jag inga som helst problem att motivera mig till en intervall till. Men i går var det en krypande känsla av obehag redan under uppladdningen. Under de långa intervallerna (3 x 4 min + 1 x 5 min i minst 85% av maxpuls) försökte jag tänka ?så här kommer det att kännas när man för klungan under Vätternrundan?. Jäkligt dum tanke. Den fick mig inte alls att längta till Vättern. Intervallerna i sig genomfördes enligt instruktionerna. Men de var inte roliga. Ja i vanliga fall tycker jag intervaller är riktigt kul ...

Det märkliga var att intervallerna i sig inte var så jobbiga. Inte själva passet som sådant heller. Det var snarare själva känslan av ?det här kommer att bli jäkligt påfrestande i juni?, och ?hur ska jag hinna komma i tillräckligt bra form på ett halvår?? som var tärande.

Rent fysiskt känner jag mig i god form. Men mentalt är det ju helt uselt! Jag är en supermes! Att stålsätta mig och bita ihop har alltid varit mitt vapen. Psyket har varit starkare än kroppen. Ibland har det varit lite jobbigt när hjärnan vägrat acceptera att kroppen är slut, men det har hjälpt mig att ta ut mig till max. Fast nu är det tvärt om.

Beror det på att kroppen blivit starkare och kommit ikapp psyket? Eller betyder det att psyket veknat? Att jag håller på att bli gammal?

På väg hem från passet jobbade jag hårt med positiva affirmationer. Jag kom på några bra tankar som hjälpte mig att hitta “gajsten” igen. Berättar mer om dem i nästa inlägg.