Hampus klassiker

Jag plingar på ringklockan säkert tio gånger. Kvinnan står demonstrativt kvar mitt i cykelbanan. OBS, mitt i cykelbanan. Inte på trottoaren.
Jag spänner blicken i henne samtidigt som jag lägger fingrarna på bromshandtagen, men jag saktar inte farten ännu.
Fortfarande ingen reaktion. Jo, ett hånleende visar hon mig medan hon orubbligt står kvar.

Jag har god lust att köra på henne med flit, men jag har förstått att om hon skulle skada sig så skulle jag straffas, trots att båda utmanade varandra med vilje.

Så jag snäser bara “Det här är en cykelbana!” samtidigt som jag stryker förbi henne farligt nära.

Ja, jag vet. Det är idiotiskt att försöka uppfostra sina medtrafikanter. Men jag tycker att de börjar ta sig friheter. När inte tillräckligt många cyklister skrämmer slag på fotgängarna så sprider de ut sig på varenda ledig plätt de kan hitta.

Jag skulle vilja ha en enorm fartygstuta monterad på cykelstyret. Så när en idiot står mitt i vägen kan jag blåsa bort denne med ett öronbedövande dån. Då skulle åtminstone den personen tänka sig för i fortsättningen.

Jag inser ju att en fartygstuta är lite otymplig att ha på styret. Så jag kan nöja mig med en sådan där elchockpistol som polisen i USA använder för att få skurkar att falla till marken och rycka spasmiskt och helt okontrollerat. Det skulle se kul ut och göra att mitt morgonpendlarhumör steg en aning när jag uppfostrat en obstinat medtrafikant.

I tredje hand skulle jag kunna nöja mig med en Vuvuzuela eller en näverlur för att blåsa till riktigt ordentligt i örat på korkskallen som ignorerar min ringklocka.