cover-liten

Hampus klassiker


Lördag, Januari 22, 2011

Bättre kondis än DIF

Om man motionerar aktivt sägs man kunna bromsa det fysiska åldrandet. I torsdags testade jag om min kropp är yngre än mina 42 “jordår”.
image

Enligt SATS är den bästa fysiska åldern 21 år. Därefter börjar tydligen degenerereringen enligt dem. Elitidrottsmän presterar som bäst fram till cirka 30 år enligt en undersökning. Kanske är det rutin och finslipande av teknik som gör att de är bra trots att de passerat 21?
Nåväl jag funderade inte så mycket på hur rätt SATS har i sitt antagande, utan mer på om jag skulle kunna lyckas bli hälften så gammal rent fysiskt sett efter att ha utfört de tre testen: enbenshopp, armhävningar och löpning.

Enbenshoppen gick ut på att från stillastående på ett ben hoppa så långt som möjligt, landa kontrollerat på samma fot och fortsatt hålla balansen. Först ett säkerhetshopp eftersom man bara hade tre försök per fot.
Därefter tog jag i allt jag orkade. Och tappade balansen efter nedslaget. Sista försöket gjordes ett mellanhopp och jag lyckades åtminstone bättre än förra året vad gäller skillnaden mellan höger och vänster ben. Då hade jag 30 cm starkare vänsterben. I år enbart sju centimeter.

Så armhävningar. För att få en godkänd armhävning var min bröstkorg tvungen att träffa kontrollantens knytnäve varje gång jag sänkte mig mot golvet. Så djupt brukar jag inte gå när jag tränar så det var oerhört mycket jobbigare. Jag tryckte ur mig fem fler armhävningar än förra året i alla fall. Skönt.

De två kilometerna löpning på bandet var det jag såg minst fram emot. Jag springer hellre två mil i lugnt tempo än två kilometer allt vad jag orkar. Förra året sprang jag på 7.28, och det krävdes lite huvudräkning för att räkna ut vilken hastighet jag skulle ställa löpbandet på för att matcha den tiden. Löpbandet ställs ju in i km/h inte min/km.

Jag började på 16 km/h och bad instruktören att öka när jag gav tecken. Förra gången jag sprang kände jag redan efter en kilometer att någon ökning var inte att tänka på. Det var bara att rikta in sig på att inte sänka farten, inte trycka på nödstopp. Satan vad jobbigt det var då! Metrarna flöt fram på displayen i snigelfart kändes det som.

Den här gången gick det lättare. Vid en kilometer kändes det inte alls farligt. 1500 meter sprang jag innan det började bli brist på syre. Syra var det ingen brist på. Den började rinna till i benen. Då frågade instruktören om jag ville öka farten. Nej vänta lite, bad jag.
Med 400 meter kvar bad jag om en liten ökning. Han tryckte fel så vi var i ett nafs uppe i 19km/h. Lite för fort faktiskt. Så han backade till 16,5 och stegrade därefter långsamt fram till någonstans mellan 18-19km/h mot slutet. Att jag hade så mycket krafter kvar till spurten tyder ju på att jag gick ut lite för lågt, men samtidigt var det skönt att inte vara helt slutkörd.
Jag slog min ett år gamla tid med tre sekunder. Det får väl räknas som godkänt med tanke på att jag inte sprungit något sedan Tjurruset i oktober. Och förra året var jag riktigt trött efteråt. I år inte alls så påverkad.

Så: jag är 21 år rent fysiskt enligt SATS kriterier. Om man räknar om min prestation på löpbandet till syerupptagningsförmåga så har jag bättre kondition än elithockeyspelarna i Djurgårdens IF. Det bör jag väl vara nöjd med antar jag med tanke på att jag är dubbelt så gammal som flera av dem.

FörfattarePeter Hampus i • KlassikernTräning
Permalink

Kommentarer

Skriv in en ny kommentar

Kommentera bloggen