Hampus klassiker

Jag ser ingen anledning till att ge mig ut på asfalterade vägar längre.

Med ett löjligt leende på läpparna betade jag och Britt-Marie (ja cykeln heter så, Carlsson i efternamn) av stig efter stig i kvällssolen.

Minns du hur det var när du var nyförälskad och promenerade hand i hand med din älskling? Du ville inte att promenaden skulle ta slut så du valde hela tiden nya omvägar. Så var det i kväll när jag var ute och premiärcyklade på BMC'n jag kommer att köra i sommar.

– Ska vi ta den där stigen också? frågade jag henne. Britt-Marie nickade med framfjädringen och styrde liksom självmant dit.

Det var bara ovant att sitta på henne i tio meter. Sedan hade jag hittat rätt balans på cykeln och vi tog oss fram på steniga och rotfyllda partier som jag annars brukar behöva hålla tungan rätt i mun för att klara. Nu gick det som en dans. De stora 29-tumshjulen rullade enkelt över hindren och framfjädringen svalde ojämnheterna så jag kom på mig själv att sitta på partier där jag annars står och bänder.

Enda missen var att jag slog i pedalerna några gånger. Har inte riktigt koll på hur lågt cykeln går.

Men premiärturen gav mersmak. Jag som inte brukar vara helt förtjust i tekniska partier letade efter dem i dag för att låta cykeln jobba. När det slutat sticka i halsen ska jag testa hur den beter sig i höga hastigheter på slingrande stigar också.