Hampus klassiker

Marit Bjørgen ser ju ut som en stor karl på vissa av bilderna som cirkulerar på nätet. När hon och Kowalczyk filmas sida vid sida på upploppet ser det ut som två köttberg som hackar sig fram som maskiner. Men i verkligheten är de helt normalstora tjejer. De ser till och med lite mindre ut än andra eftersom de inte är lika påbylsade som de som står och tittar på.

Till och med Petter Northug som ju verkar vara en enorm röd jätte på teve blir mänsklig när man står bredvid honom.

Jag fick möjligheten att följa världscupen i skidor på nära håll när den gästade Stockholm. Med ett passerkort som släppte in mig överallt hade jag tillgång till ställen dit vare sig journalister eller alla aktiva kom in.

När jag funderade vad det var för småtjejer som stod och tisslade i toalettkön bakom mig insåg jag att jag tydligen valt toaletten som var ämnad åt skidåkarna. För det var Weng, Johaug och Bjørgen som försynt undrade om de skulle hinna innan starten. Jag tvingade mig att lägga band på min nyfikenhet och inte börja fråga ut dem. Nej inte om de skulle göra ettan eller tvåan om det är vad du tror. Utan frågor om vad de har för rutiner innan lopp. Jag har ju själv en massa stressiga saker som ska hinnas med. Dricka, lagom mycket och lagom nära loppet. Pilla lite på utrustningen (nej, återigen, inte som du tror), föröppna energipåsar, dubbelkolla en massa meningslösa detaljer med mera.

Mitt nyfikna klåfinger hade också många tillfällen att ställa till saker och ting i dag.

Ryssarnas "skidåkarcykel" som används vid uppvärmning. Hur sugen tror du jag var att testa den?

Norges skidor. En liten elak sate kan flyga i mig när jag får sådana här möjligheter. Jag minns när jag var roadie åt Imperiet och gladdes åt att jag fick chansen att känna på min idol Thåströms gitarr. Han blev så klart skitförbannad och skällde ut mig efter noter. Omogen som jag var kunde jag inte låta bli att hämnas. Så strax innan koncerten skulle börja smög jag fram och stämde om gitarren. Det lät roligt.
Hur arg skulle Petter Northug bli på en skala om jag vallade om hans skidor i smyg?

Kikkan Randall som kör som en furie på tävlingarna är jättetrevlig. Vi hade ett långt samtal om träning där hon öppenhjärtigt berättade om hur hon sett på svenskor och norskor som magiska varelser som tränar jättekonstigt.

Vad ska jag säga när det blir min tur att intervjua? Se så besviken hon är. Ska jag säga något tröstande?
Äh, jag frågar varför det gick så dåligt helt enkelt.
Och Anna Haag berättar då att hon är korkad när hon åker skidor. Kroppen var pigg men huvudet förstörde loppet. Hon måste bli mer taktisk och rutinerad helt enkelt.

Jag frågade Marit Bjørgen hur hon kan vara så cool och ligga sist så länge i loppen trots att det är sprint och vad som helst kan hända framför henne.
– Jag gör det inte med flit. Jag kämpar faktiskt för att hänga med och behöver tid för att komma igång och ta mig fram.
När jag bad henne förklara hur hon kunde stå över tävlingar på grund av sjukdom för några dagar sedan och idag lekande lätt glider in på en andra plats sa hon att hon hade "flax".
– Och nu är jag frisk! utbrister hon för att direkt efteråt hosta mig flera gånger rakt i ansiktet.

Den alltid glade Emil Jönsson är lätt att prata med:
– Vem vinner världscupen?
– Cologna.
– Varför då?
–För han är snäll.
Northug då?
– Han är inte lika snäll.

Men när Emil blev utslagen ur sprinten surnade han till. "Han har låst in sig och vill inte komma ut", sa någon. När han väl kom till den mixade zonen med ett påklistrat leende frågade jag så klart varför han var så arg.
Emil berättade med blossande kinder och röda ögon om misstagen han och ledningen hade gjort. Fascinerande att de har ett jobb där känslorna svallar både hos dem och publiken och där de förutsätts analysera arbetet bara minuter efter urladdningen. Och där deras analys analyseras ...

Ibland kan även dumma frågor få bra svar. När Therese Johaug glatt berättade att hon är på rätt väg, att hennes sommarträning med inriktning på att göra henne till en bättre sprinter börjar visa resultat trots att det inte ännu når hela vägen undrade jag kort och gott varför hon vill bli bättre.
För en sekund såg jag hur hennes ögon rullade till. Hon tittade på mig med förvåning och förvirring och hade kunnat svara: "Varför inte?"
Men så förstod hon att jag både undrade om det inte räcker med att vara en grym klättrare och långdistansåkare. Då förklarade hon dels att hon inte kan vara en så svag sprinter som hon tidigare varit om hon ska fajtas i totala världscupen eller tourerna, men också balansgången i träningsupplägget för att inte sprintträningen ska förta hennes andra positiva förmågor.

Vilket privilegium jag haft som fått möjlgiheten att umgås med trevliga, proffsiga och ödmjuka världsstjärnor en hel dag!