Hampus klassiker

Så var det klart, Klassikern 2013 är avklarad och i år har jag till skillnad från tidigare år varit frisk under alla lopp. Dock körde jag Vätternrundan med brutna revben och brutet nyckelben då jag sex dagar innan starten kraschade på ett mountainbikelopp.

Men att få vara frisk gör skillnad! Jag förbättrade mig med 1:43.10 från 2012. Den största tidsvinsten stod Vasaloppet för. 1h 15 minuters förbättring där. Det visar att till och med en gubbe med dålig koordinationsförmåga kan bli en skaplig skidåkare. Att komma under sju timmar på Vasaloppet trodde jag inte var möjligt för mig.

I mål efter mitt första Lidingölopp där jag inte önskat att någon skulle ge mig ett nådaskott sista fem kilometerna.

Vansbrosimningen var nog årets hödjpunkt då jag tillsammans med Aivar, Bosse och Petter cyklade till Vansbro och tillbaka i strålande sol.

Under Vätternrundan var jag grinig, men det berodde på den molande smärtan i axeln och revbenen. Nu funderar jag faktiskt på att cykla den igen trots att jag sa "Aldrig mer" efteråt.

Lidingöloppet var en ren njutning. Att springa utan press var skönt. Jag höll mig inom min komfortzon hela tiden och lyckades ändå slå mitt personbästa. Faktum är att jag "persade" på alla Klassikerns lopp i år.

I år har jag tränat mindre men smartare än tidigare år. Jag ska i ett senare blogginlägg berätta hur jag lagt upp min träning under året. Men innan dess ska jag njuta av resultatet från Resultatjakt.se som samlar alla tider från En Svensk klassiker: (Jag brukar antingen vara lite missnöjd med mina resultat eller tillåta mig att njuta en kort stund innan jag kastar mig in i nästa utmaning, men den här gången ska jag tillåta mig att vara lite nöjd lite längre.)

En Svensk Klassiker, alla år

Fullföljande: 1682
Medeltid: 23:24:19
Medeltid män: 22:56:41
Medeltid kvinnor: 25:59:38
Medelålder: 30 år


Peter Hampus En Svensk Klassiker, alla år

Totaltid: 18:11:30
Pos Män: 129 / 1429
Pos Totalt 131/1682

Tid Öppet Spår Måndag 2013: 06:43:45
Tid Vätternrundan 2013: 07:38:00
Tid Vansbrosimningen 2013: 01:01:39
Tid Lidingöloppet 2013: 02:48:06

Placering bland de som genomfört hela Klassikern:
Pos Vasaloppet: 390
Pos Vätternrundan: 20
Pos Vansbrosimningen: 546
Pos Lidingöloppet: 556
 

​

Marit Bjørgen ser ju ut som en stor karl på vissa av bilderna som cirkulerar på nätet. När hon och Kowalczyk filmas sida vid sida på upploppet ser det ut som två köttberg som hackar sig fram som maskiner. Men i verkligheten är de helt normalstora tjejer. De ser till och med lite mindre ut än andra eftersom de inte är lika påbylsade som de som står och tittar på.

Till och med Petter Northug som ju verkar vara en enorm röd jätte på teve blir mänsklig när man står bredvid honom.

Jag fick möjligheten att följa världscupen i skidor på nära håll när den gästade Stockholm. Med ett passerkort som släppte in mig överallt hade jag tillgång till ställen dit vare sig journalister eller alla aktiva kom in.

När jag funderade vad det var för småtjejer som stod och tisslade i toalettkön bakom mig insåg jag att jag tydligen valt toaletten som var ämnad åt skidåkarna. För det var Weng, Johaug och Bjørgen som försynt undrade om de skulle hinna innan starten. Jag tvingade mig att lägga band på min nyfikenhet och inte börja fråga ut dem. Nej inte om de skulle göra ettan eller tvåan om det är vad du tror. Utan frågor om vad de har för rutiner innan lopp. Jag har ju själv en massa stressiga saker som ska hinnas med. Dricka, lagom mycket och lagom nära loppet. Pilla lite på utrustningen (nej, återigen, inte som du tror), föröppna energipåsar, dubbelkolla en massa meningslösa detaljer med mera.

Mitt nyfikna klåfinger hade också många tillfällen att ställa till saker och ting i dag.

Ryssarnas "skidåkarcykel" som används vid uppvärmning. Hur sugen tror du jag var att testa den?

Norges skidor. En liten elak sate kan flyga i mig när jag får sådana här möjligheter. Jag minns när jag var roadie åt Imperiet och gladdes åt att jag fick chansen att känna på min idol Thåströms gitarr. Han blev så klart skitförbannad och skällde ut mig efter noter. Omogen som jag var kunde jag inte låta bli att hämnas. Så strax innan koncerten skulle börja smög jag fram och stämde om gitarren. Det lät roligt.
Hur arg skulle Petter Northug bli på en skala om jag vallade om hans skidor i smyg?

Kikkan Randall som kör som en furie på tävlingarna är jättetrevlig. Vi hade ett långt samtal om träning där hon öppenhjärtigt berättade om hur hon sett på svenskor och norskor som magiska varelser som tränar jättekonstigt.

Vad ska jag säga när det blir min tur att intervjua? Se så besviken hon är. Ska jag säga något tröstande?
Äh, jag frågar varför det gick så dåligt helt enkelt.
Och Anna Haag berättar då att hon är korkad när hon åker skidor. Kroppen var pigg men huvudet förstörde loppet. Hon måste bli mer taktisk och rutinerad helt enkelt.

Jag frågade Marit Bjørgen hur hon kan vara så cool och ligga sist så länge i loppen trots att det är sprint och vad som helst kan hända framför henne.
– Jag gör det inte med flit. Jag kämpar faktiskt för att hänga med och behöver tid för att komma igång och ta mig fram.
När jag bad henne förklara hur hon kunde stå över tävlingar på grund av sjukdom för några dagar sedan och idag lekande lätt glider in på en andra plats sa hon att hon hade "flax".
– Och nu är jag frisk! utbrister hon för att direkt efteråt hosta mig flera gånger rakt i ansiktet.

Den alltid glade Emil Jönsson är lätt att prata med:
– Vem vinner världscupen?
– Cologna.
– Varför då?
–För han är snäll.
Northug då?
– Han är inte lika snäll.

Men när Emil blev utslagen ur sprinten surnade han till. "Han har låst in sig och vill inte komma ut", sa någon. När han väl kom till den mixade zonen med ett påklistrat leende frågade jag så klart varför han var så arg.
Emil berättade med blossande kinder och röda ögon om misstagen han och ledningen hade gjort. Fascinerande att de har ett jobb där känslorna svallar både hos dem och publiken och där de förutsätts analysera arbetet bara minuter efter urladdningen. Och där deras analys analyseras ...

Ibland kan även dumma frågor få bra svar. När Therese Johaug glatt berättade att hon är på rätt väg, att hennes sommarträning med inriktning på att göra henne till en bättre sprinter börjar visa resultat trots att det inte ännu når hela vägen undrade jag kort och gott varför hon vill bli bättre.
För en sekund såg jag hur hennes ögon rullade till. Hon tittade på mig med förvåning och förvirring och hade kunnat svara: "Varför inte?"
Men så förstod hon att jag både undrade om det inte räcker med att vara en grym klättrare och långdistansåkare. Då förklarade hon dels att hon inte kan vara en så svag sprinter som hon tidigare varit om hon ska fajtas i totala världscupen eller tourerna, men också balansgången i träningsupplägget för att inte sprintträningen ska förta hennes andra positiva förmågor.

Vilket privilegium jag haft som fått möjlgiheten att umgås med trevliga, proffsiga och ödmjuka världsstjärnor en hel dag!

Att Norge är överlägsen som skidnation har väl inte undgått någon idrottsintresserad.

När jag var i Oslo under förra skid-vm 2010 och pratade med en hel del norrmän om norsk och svensk skidåkning fick jag höra intressanta kommentarer. Dels visade det sig att norskarna hade stor respekt och beundran för svenska skidåkare. Flera tyckte att Petter Northug var överdrivet stöddig och hoppades att Marcus Hellner skulle tvåla till honom så att han blev lite ödmjuk.

Jag frågade också varför Petter får så mycket utrymme i massmedia jämfört med Marit Bjørgen. Det undrade många av norrmännen också. Men så slank det fram att många i Norge tror att Marit är dopad. "Så överlägsen kan man inte vara annars." "Titta på kroppen hennes. Hon har ju muskler som en karl", var några av kommentarerna från norrmännen jag pratade med.

Jag hoppas verkligen att Marit inte är dopad. Jag tycker om henne. Den härliga glädjen hon visar när hon går i mål, de ödmjuka kommentarerna efter segrarna på vacker norska gör henne lätt att tycka om.

Jag tycker om Petter också. Hans kaxighet och oväntade kommentarer är roliga och jag tycker att det förgyller en sport som annars mest skulle intressera de riktigt inbitna.

Ett uttalande som förvånade många på Norges presskonferens under OS i Vancouver var att förklaringen till Norges misslyckande i stafetten var att några av deltagarna hade tittat för mycket på porr de senaste dagarna.

En sak som verkar skilja mellan norska och svenska skidåkare, förutom norges överlägsenhet är att man oftare ser norskarna utan kläder. På bilden ovan visar Kristin Steira och Vibeke Skofterud att de är rena från doping på sitt eget speciella sätt.

Igår fick Norges tevepublik möjlighet att njuta av hela herrstafettlaget i kalsonger efter segern. "Här knuffar Northug reportern i vattnet" hette det, men det känns mer som ett tillfälle att få visa hur killarna ser ut inpå bara skinnet.

För att inte min blogg ska bli fälld för könsdiskriminering har jag grävt fram en video som visar även en norsk avklädd kvinnlig skidstjärna. Vibeke Skofterud (som för övrigt fick tävlingsförbud ett tag på grund av att hon var för smal) presenteras i sin nya "tävlingsdress".

Är detta typiskt norskt?

Inte min mage men det kunde mycket väl ha varit det dagen före loppet.

Jösses vad jag pressade i mig mat dagen innan jag körde de nio milen i Öppet spår. Magen såg ut som om jag var gravid i fjärde månaden.

Jag åt och drack dessutom en hel del under själva åkningen. Efter målgång fortsatte ätandet tills jag gick och lade mig. Dagen efter åt jag som en normal människa igen.

Idag, två dagar efter loppet vägde jag mig på min "fettmätarvåg" och konstaterade att jag är knappt två kilo lättare än dagarna innan loppet. Ska man tro fettmätningen (vilket jag egentligen inte gör) ska jag ha tappat tre kilo fett under loppet (kanske också dagen efter om jag haft någon efterförbränning).

Energiåtgång
Hur som helst: ett Vasalopp förbrukar mycket energi. En vältränad person kan bränna mer än 1000 kalorier i timmen. Låt oss för enkelhetens skull räkna mig som så vältränad att jag lyckas förbruka exakt 1000 kalorier per timme. Då skulle jag ha gjort av med nästan 7000 kalorier under loppet. Mer än tre dagars energiförbrukning för en stillasittande man. Så mycket kan man inte stoppa i sig om man samtidigt ska klara av att åka skidor. Så visst plockar kroppen av sina depåer.

Vätskebrist?
Lite vätskebrist brukar jag nog ha när jag går i mål. I alla fall om man ska lita till färgen på urinen. Jag kör efter Timothy Noaks tankar om att dricka när jag är törstig, inte innan. Det blir ett fasligt kissande under loppen annars. Och då jag hela tiden dricker eftersom jag blir törstig är det ingen risk för uttorkning. 1,5 liter vätska ska jag kunna förlora innan prestationen försämras enligt de som förespråkar vikten av att dricka ordentligt. (2% av min kroppsvikt)

Förmodligen drack jag aningen för lite under loppet. Jag var törstig men hade inte med mig egen vätska utan förlitade mig till blåbärssoppan och sportdrycken som serverades i de sju kontrollerna. Två muggar vid varje kontroll tog jag. Vilken otäck överraskning jag fick när jag förväntade mig söt sportdryck och i stället svepte en mugg salt buljong. Det var säkert nyttigt med lite salt i kroppen, men en oväntad smak var det ändå.

Pulsen
Kanske var det bristen på vätska, men förmodligen var det mina allt tröttare muskler som gjorde att jag inte orkade hålla uppe pulsen under hela loppet. I början låg den nästan konstant mellan 82-84% av maxpuls, men mot slutet bara strax över 70%. Genomsnittet slutade på 77%. Även om jag upplevde att jag tog i hela tiden gick intensiteten i min skidåkning ned. Trots att jag är van vid långa träningspass är kroppen inte rustad för att köra så hårt så länge, i alla fall inte med så ovana rörelser som skidåkning innebär för mig.

Slutsats:
Traditionell kolhydratladdning har jag slutat med, men att öka på portionerna dagarna innan och se till att äta riktigt ordentligt dagen innan ett långlopp brukar fungera bra. Jag skulle ha gått ned ändå mer om jag inte proppat i mig så mycket innan.

"Train low - compete high" – det vill säga att träna på lite kolhydrater men skämma bort kroppen med mer under tävling har en bra effekt för mig. Om jag hade kört loppet på endast saltvatten som jag gör på mina distanspass skulle jag bara ha orkat krypa fram mot slutet. Att trycka i sig så mycket socker som jag gör under ett långlopp skulle vara outhärdligt vecka efter vecka under träning.

Långa lopp är jobbiga för kroppen. Men min kropp återhämtar sig snabbt. Jag är sugen på att köra riktiga Vasaloppet på söndag – mindre än en vecka efter Öppet spår. Och mina stela lår mjukades upp fint av lite cykling i dag.

Just ja, de mililitrarna blod jag nämde i ingressen glömde jag att redogöra för. Som vanligt när jag anstränger mig med fötterna mot marken och inte mot trampor som jag brukar får jag skavsår. En sprucken blodblåsa gjorde det lite vått i pjäxan.

Det var tio grader kallt. Perfekta spår och lättvallat. Jag ville testa de sista 4,5 milen på Vasaloppet medan familjen shoppade i Mora.

Efter fem kilometer gick min högerstav av. Nåväl, Gustav Vasa körde ju nio mil med en stav, då skulle jag väl klara fyra?

Det var jobbigare än jag trodde, och gick framför allt mycket långsammare än jag räknat med. När skymningen kom gav jag upp och ringde min fru. Jag bad att hon skulle hämta mig vid nästa vasaloppskontroll som var Risberg. Eller var det Eldris? Jag lär mig aldrig att skilja på de där två.

Efter en halvtimme skidade jag in i fäboden. Det var mörkt och hade blivit ganska kallt. Fröken Smilla har ju som bekant känsla för snö och jag tycker att jag delar den. Efter många timmar utomhus om vintern har jag lärt mig att med ganska bra noggrannhet uppskatta temperaturen genom att lyssna på hur snön låter, eller hur det känns i näsan när jag drar in luft. Det knarrade under skidorna, och klingade med ganska hög diskant när jag satte i stavarna. -15 grader skulle jag tro.

Men ingen varm bil stod och väntade på mig. Jag tog av mig skidorna och ringde till frugan.

Ingen mottagning på telefonen. Så jag bestämde mig för att gå mot stora vägen.

Efter tio minuter, när jag börjat huttra av att de svettiga kläderna inte längre kunde hålla mig varm, ringde hon och undrade var jag var. Och varför jag åkt åt fel håll. Risberg låg ju närmare Sälen än där de släppte av mig tidigare.

Fan! Jag hade blandat ihop kontrollerna. Nu skulle det säkert ta en timme innan vi fann varandra. Jag frös som en nakenhund. Funderade på att sätta på mig skidorna igen, men bestämde mig för att jogga i mörkret för att hålla värmen.

Till slut var jag så kall och desperat att jag gav henne tio minuter innan jag skulle tvingas bryta mig in i en av stugorna vid vägkanten och försöka göra upp en eld. Hela jag skakade.

Äntligen kom bilen. I panik kastade jag i skidorna, drog upp stolsvärmen på max och beordrade färd mot simhallen så jag kunde värma mig i bastun.

Om jag inte varit så genomfrusen skulle jag kanske ha tänkt till när vi kom fram till badhuset. Men förskräckelsen över att det var stängt fick mig att rusa ut ur bilen och rycka i ytterdörren.

Den gick upp! Snabbt som en vessla hämtade jag väskan med torra kläder och handduk och smet in.

Här gällde det att vara snabb eftersom jag lyckats komma precis vid stängningsdags. Ingen satt i kassan så jag hoppade över grinden och rusade in i närmaste omklädningsrum.

Med stelfrusna fingrar drog jag av mina kläder. Jag skakade fortfarande trots att jag suttit i en varm bil ett tag. När jag stod helt naken hörde jag en kvinnoröst ropa:

– Hoho!?

Shit! Jag hade tagit fel omklädningsrum!

Vad skulle jag göra? Hohoa tillbaka? Nej hon skulle väl få panik. Rafsa ihop kläderna och springa? Så som jag kastat av mig kläderna skulle det ta en evighet att hitta allt och skulle jag springa naken i korridoren hela vägen till herrarnas då?

Jag stod helt stilla tyst och väntade. Inget mer hördes på vad jag tyckte var en evighet.

Sedan tänkte jag att det kanske bara var bakdvakten som tog en runda genom alla omklädningsrum för att kontrollera om någon var kvar. Så jag skyndade mig in i duschen, men hoppade över det efterlängtade bastubadet.

Då släcktes lyset. I ett duschrum utan fönster blir det helt kolsvart. Först tog jag det lugnt. Det var väl bara att hitta lampknappen. Jag trevade mig fram men såg ingen röd knapp lysa i mörkret som de brukar göra på offentliga ställen.

Helvete! De höll på att stänga igen hela badhuset och jag skulle bli inlåst.

Har du försökt klä på dig snabbt när du varit genomvåt någon gång? De förbannade strumporna ville inte över fötterna, kalsongerna korvade sig vid knävecken och jeansen verkade ha hullingar som bet sig fast i benen. Jag lyste med displayen på min telefon när jag försökte hitta alla kläder jag spritt ut. Måtte jag inte bli inlåst!

Min brorsa jobbade på polisstationen den kvällen så kanske skulle jag kunna ringa honom? Lättare att förklara för brorsan vad jag gjorde halvnaken inne på damernas i ett stängt badhus än för en vanlig polis ifall larmet skulle gå.

När jag rafsat ihop det jag kunde hitta där i mörkret och sprang ut i korridoren hörde jag pipljudet från en larmenhet som just slogs på. Vilken spurt jag fick till! I full fart rusade jag fram till badvakten som just avslutade pålarmningen.

Stackarn hoppade till och skrek rakt ut när hon fick syn på mig.

– Var kom du ifrån!!!???

– Damernas, var jag nära att säga men hindrade mig i sista stund.

Plugga gärna ordningen på Vasaloppets kontroller om du vill bli hämtad.