Hampus klassiker

Så var det klart, Klassikern 2013 är avklarad och i år har jag till skillnad från tidigare år varit frisk under alla lopp. Dock körde jag Vätternrundan med brutna revben och brutet nyckelben då jag sex dagar innan starten kraschade på ett mountainbikelopp.

Men att få vara frisk gör skillnad! Jag förbättrade mig med 1:43.10 från 2012. Den största tidsvinsten stod Vasaloppet för. 1h 15 minuters förbättring där. Det visar att till och med en gubbe med dålig koordinationsförmåga kan bli en skaplig skidåkare. Att komma under sju timmar på Vasaloppet trodde jag inte var möjligt för mig.

I mål efter mitt första Lidingölopp där jag inte önskat att någon skulle ge mig ett nådaskott sista fem kilometerna.

Vansbrosimningen var nog årets hödjpunkt då jag tillsammans med Aivar, Bosse och Petter cyklade till Vansbro och tillbaka i strålande sol.

Under Vätternrundan var jag grinig, men det berodde på den molande smärtan i axeln och revbenen. Nu funderar jag faktiskt på att cykla den igen trots att jag sa "Aldrig mer" efteråt.

Lidingöloppet var en ren njutning. Att springa utan press var skönt. Jag höll mig inom min komfortzon hela tiden och lyckades ändå slå mitt personbästa. Faktum är att jag "persade" på alla Klassikerns lopp i år.

I år har jag tränat mindre men smartare än tidigare år. Jag ska i ett senare blogginlägg berätta hur jag lagt upp min träning under året. Men innan dess ska jag njuta av resultatet från Resultatjakt.se som samlar alla tider från En Svensk klassiker: (Jag brukar antingen vara lite missnöjd med mina resultat eller tillåta mig att njuta en kort stund innan jag kastar mig in i nästa utmaning, men den här gången ska jag tillåta mig att vara lite nöjd lite längre.)

En Svensk Klassiker, alla år

Fullföljande: 1682
Medeltid: 23:24:19
Medeltid män: 22:56:41
Medeltid kvinnor: 25:59:38
Medelålder: 30 år


Peter Hampus En Svensk Klassiker, alla år

Totaltid: 18:11:30
Pos Män: 129 / 1429
Pos Totalt 131/1682

Tid Öppet Spår Måndag 2013: 06:43:45
Tid Vätternrundan 2013: 07:38:00
Tid Vansbrosimningen 2013: 01:01:39
Tid Lidingöloppet 2013: 02:48:06

Placering bland de som genomfört hela Klassikern:
Pos Vasaloppet: 390
Pos Vätternrundan: 20
Pos Vansbrosimningen: 546
Pos Lidingöloppet: 556
 

​

Jag vet inte än om jag vågar genomföra planen. Måste bolla den lite både med andra och med mig själv först.

Men jag blev igår glatt överraskad när min cykelkompis Aivar inte bara tyckte det var en lysande idé utan även undrade om han får hänga med som sällskap. Trevligt sällskap längs vägen och en stark cyklist som kan dela på dragjobbet tackar jag ju såklart glatt ja till!

Eller, glatt överraskad är faktiskt fel uttryck. Glad ska det vara. För när det gäller Aivar blir jag inte överraskad längre. Han är mannen som efter att gänget kört Siljan runt så fort de orkar, vänder vid målet och cyklar tillbaka för att möta sin fru och kör runt sjön ett varv till för att få tid att stanna vid alla depåer och käka. Eller kör halvvättern som uppladdning inför Vätternrundan, men ber inte frun vänta medan han fixar sin punktering utan ser det som en kul utmaning att hinna ikapp henne så han avslutar 16-milsloppet med en tremilsspurt.

Lidingö - Vansbro 330 km enkel resa.

​

Okej, låt mig vara helt ärlig här. Det handlar inte om detaljer. Det är mer fundamentala fel som bör rättas till.

Och tillåt mig sätta scenen inför simanalysen som stackars coach Mikael Rosén bjudit in mig till:

+ Jag har varit simlärare och är inte rädd för vatten.

- Jag är en gammal hund som nog är svår att lära något nytt.
- Jag har bra kondition men noll kordination.

Jag kan ta ett exempel som visar vilket jobb min simcoach gett sig in på:
På en konferensresa i ett soligt Frankrike tränar jag lite crawl i hotellets bassäng. En ung kvinna simmar fram till mig och frågar om jag vill ha lite tips. Hon ser ut som Juliette Binoche fast yngre och med Therese Alshammars kropp ungefär. Hon har spelat vattenpolo i hela sitt liv och delar gärna med sig av sin frisimskunskap. Hela eftermiddagen ägnas åt crawl och diverse simövningar. Jag tycker att det går riktigt bra. Känner att andningen börjar fungera och jag får till och med farten att öka något.

På kvällen sitter jag i baren och kommer i samspråk med en man som säger att han känner igen mig från eftermiddagen i poolen.
– Ni såg så söta ut tillsammans.
– Hur menar du då? Som ett par eller?
– Nej nej inte så! Mer som en tålmodig dotter som hjälper sin cp-skadade pappa i vattnet.

Mer om själva simanalysen i ett senare inlägg.

Jag hade velat fram och tillbaka angående mina mål för 2013. Klassikern igen? Börja med triathlon, satsa på mountainbike eller veterancupen i landsväg? Eller bara slappa och motionera lite lätt endast när solen skiner?

Att få chansen att göra En Svensk Klassiker "på riktigt" med professionella coacher avgjorde det.

Nu brinner det i knutarna! Dags att plocka fram skidorna om jag ska hinna träna ordentligt till Vasaloppet. Bara 39 dagar kvar och jag har åkt tre mil hittills den här säsongen ...

Tanken med min utmaning är att göra klassikern snabbare än förra året. Då klarade jag den på strax under 20 timmar. Jag behöver förbättra mig på Vasaloppet som var ett ganska mediokert resultat i jämförelse med mina träningskompisar. (7:58) Jag har som mål att åka en halvtimme snabbare runt Vättern och hamnar då på den tid som var rekordtiden att slå ända fram till 2010 om man räknar bort proffsen Gösta Fåglum och Francesco Moser som kört på 6:42 respektive 6:23 . (Förra årets 7:42 till årets mål 7:14) Om jag lär mig crawla kan jag nog kapa 10 minuter på Vansbrosimmet, (Från 1:05 till 55 min) och om jag lär mig springa kanske jag kan slå personbästa på Lidingöloppet med 20-30 minuter. (Från 2:48 till strax under 2:30).

Det här innebär att jag nog får sluta leka och börja träna väldigt strukturerat. Och mycket. 7-10 timmar i veckan tränar jag nu, men dosen kommer att öka betydligt framöver.

Idag "toppar" jag Runnersworld.se och minutmaning.se

Vi tog en fika innan start och jag njöt av att känna atmosfären och spänningen i luften. Solen sken och vattnet var ljummet. Många av mina konkurrenter såg otrevligt vältränade ut.

En kvinnlig funktionär vandrade runt och delade ut påsar med kartor och förnödenheter. I påsen låg två sprutor. Jag tryckte genast den ena djupt i min underarm och började injicera. Måste ju hinna stoppa eventuellt blodflöde innan jag skulle kasta mig i vattnet.

– Nej vänta! De där ska du bara ta när du verkligen behöver, sa funktionären.

Jag funderade på hur jag skulle få med mig två sylvassa kanyler när startskottet oväntat brann av. Snabbt stoppade jag dem i badbyxornas fickor, knöcklade också in kartan och allt annat krams som fanns i påsen. Bara att hoppas på att sprutorna inte skulle sticka mig i skrevet.

Jag var sist i vattnet, men crawlade faktiskt på ganska bra. Tots att flera stora båtar gjorde svallvågor tog jag mig fram hyfsat fort.

När vi kommit ut ur hamnen och simmade in i ån blev det glesare bland simmarna. Plötsligt var jag ensam. Jag tyckte att jag kände igen mig bland de röda stugorna som omgärdade den idylliska ån men förstod inte hur jag skulle ta mig mot målet. Fötterna sjönk djupt i den dyiga bottnen när jag stannade och vecklade ut kartan som så klart lösts upp helt av vattnet. Typiskt!

Men så såg jag några funktionärer på en gräsmatta och simmade dit. Där hade de lett upp vattnet i smala hängrännor som låg på plintar. Jag frågade en av dem efter vägen till målet. Han pekade på hängrännorna med barsk min.

– Hur ska jag kunna simma i de där?
– Du får väl spenkulera!
– Spenkulera? Hur gör man det?
– Om du inte kan spenkulera ska du nog inte ställa upp i en elitsimtävling!

Funktionären var irriterad och jag slängde mig i hängrännan och stänkte vatten för att verka proffsig.

– Du är diskad! vrålade han.
– Men snälla, visa hur man spenkulerar då. Jag är ju inte ens med i tätstriden.

Gubben knäppte upp sin funktionärsoverall och lade sig på rygg i hängrännan.
– Seså, spenkulera över mig nu då, snäste han.

Jag fattade ingenting men lade mig ovanpå honom, försökte gnida mig framåt och sprattlade med benen som en slags larv. Usch vad obehagligt det kändes. Hans kropp var kall och huden fet och vaxig. Det var som att gnida sig mot ett lik. Fy fasen! Simning och nekrofili i en obehaglig kombination.

Som tur var ringde väckarklockan och avbröt mardrömmen.

Tolkningar på det någon?