Hampus klassiker

Vi tog en fika innan start och jag njöt av att känna atmosfären och spänningen i luften. Solen sken och vattnet var ljummet. Många av mina konkurrenter såg otrevligt vältränade ut.

En kvinnlig funktionär vandrade runt och delade ut påsar med kartor och förnödenheter. I påsen låg två sprutor. Jag tryckte genast den ena djupt i min underarm och började injicera. Måste ju hinna stoppa eventuellt blodflöde innan jag skulle kasta mig i vattnet.

– Nej vänta! De där ska du bara ta när du verkligen behöver, sa funktionären.

Jag funderade på hur jag skulle få med mig två sylvassa kanyler när startskottet oväntat brann av. Snabbt stoppade jag dem i badbyxornas fickor, knöcklade också in kartan och allt annat krams som fanns i påsen. Bara att hoppas på att sprutorna inte skulle sticka mig i skrevet.

Jag var sist i vattnet, men crawlade faktiskt på ganska bra. Tots att flera stora båtar gjorde svallvågor tog jag mig fram hyfsat fort.

När vi kommit ut ur hamnen och simmade in i ån blev det glesare bland simmarna. Plötsligt var jag ensam. Jag tyckte att jag kände igen mig bland de röda stugorna som omgärdade den idylliska ån men förstod inte hur jag skulle ta mig mot målet. Fötterna sjönk djupt i den dyiga bottnen när jag stannade och vecklade ut kartan som så klart lösts upp helt av vattnet. Typiskt!

Men så såg jag några funktionärer på en gräsmatta och simmade dit. Där hade de lett upp vattnet i smala hängrännor som låg på plintar. Jag frågade en av dem efter vägen till målet. Han pekade på hängrännorna med barsk min.

– Hur ska jag kunna simma i de där?
– Du får väl spenkulera!
– Spenkulera? Hur gör man det?
– Om du inte kan spenkulera ska du nog inte ställa upp i en elitsimtävling!

Funktionären var irriterad och jag slängde mig i hängrännan och stänkte vatten för att verka proffsig.

– Du är diskad! vrålade han.
– Men snälla, visa hur man spenkulerar då. Jag är ju inte ens med i tätstriden.

Gubben knäppte upp sin funktionärsoverall och lade sig på rygg i hängrännan.
– Seså, spenkulera över mig nu då, snäste han.

Jag fattade ingenting men lade mig ovanpå honom, försökte gnida mig framåt och sprattlade med benen som en slags larv. Usch vad obehagligt det kändes. Hans kropp var kall och huden fet och vaxig. Det var som att gnida sig mot ett lik. Fy fasen! Simning och nekrofili i en obehaglig kombination.

Som tur var ringde väckarklockan och avbröt mardrömmen.

Tolkningar på det någon?