Hampus klassiker

Inte min mage men det kunde mycket väl ha varit det dagen före loppet.

Jösses vad jag pressade i mig mat dagen innan jag körde de nio milen i Öppet spår. Magen såg ut som om jag var gravid i fjärde månaden.

Jag åt och drack dessutom en hel del under själva åkningen. Efter målgång fortsatte ätandet tills jag gick och lade mig. Dagen efter åt jag som en normal människa igen.

Idag, två dagar efter loppet vägde jag mig på min "fettmätarvåg" och konstaterade att jag är knappt två kilo lättare än dagarna innan loppet. Ska man tro fettmätningen (vilket jag egentligen inte gör) ska jag ha tappat tre kilo fett under loppet (kanske också dagen efter om jag haft någon efterförbränning).

Energiåtgång
Hur som helst: ett Vasalopp förbrukar mycket energi. En vältränad person kan bränna mer än 1000 kalorier i timmen. Låt oss för enkelhetens skull räkna mig som så vältränad att jag lyckas förbruka exakt 1000 kalorier per timme. Då skulle jag ha gjort av med nästan 7000 kalorier under loppet. Mer än tre dagars energiförbrukning för en stillasittande man. Så mycket kan man inte stoppa i sig om man samtidigt ska klara av att åka skidor. Så visst plockar kroppen av sina depåer.

Vätskebrist?
Lite vätskebrist brukar jag nog ha när jag går i mål. I alla fall om man ska lita till färgen på urinen. Jag kör efter Timothy Noaks tankar om att dricka när jag är törstig, inte innan. Det blir ett fasligt kissande under loppen annars. Och då jag hela tiden dricker eftersom jag blir törstig är det ingen risk för uttorkning. 1,5 liter vätska ska jag kunna förlora innan prestationen försämras enligt de som förespråkar vikten av att dricka ordentligt. (2% av min kroppsvikt)

Förmodligen drack jag aningen för lite under loppet. Jag var törstig men hade inte med mig egen vätska utan förlitade mig till blåbärssoppan och sportdrycken som serverades i de sju kontrollerna. Två muggar vid varje kontroll tog jag. Vilken otäck överraskning jag fick när jag förväntade mig söt sportdryck och i stället svepte en mugg salt buljong. Det var säkert nyttigt med lite salt i kroppen, men en oväntad smak var det ändå.

Pulsen
Kanske var det bristen på vätska, men förmodligen var det mina allt tröttare muskler som gjorde att jag inte orkade hålla uppe pulsen under hela loppet. I början låg den nästan konstant mellan 82-84% av maxpuls, men mot slutet bara strax över 70%. Genomsnittet slutade på 77%. Även om jag upplevde att jag tog i hela tiden gick intensiteten i min skidåkning ned. Trots att jag är van vid långa träningspass är kroppen inte rustad för att köra så hårt så länge, i alla fall inte med så ovana rörelser som skidåkning innebär för mig.

Slutsats:
Traditionell kolhydratladdning har jag slutat med, men att öka på portionerna dagarna innan och se till att äta riktigt ordentligt dagen innan ett långlopp brukar fungera bra. Jag skulle ha gått ned ändå mer om jag inte proppat i mig så mycket innan.

"Train low - compete high" – det vill säga att träna på lite kolhydrater men skämma bort kroppen med mer under tävling har en bra effekt för mig. Om jag hade kört loppet på endast saltvatten som jag gör på mina distanspass skulle jag bara ha orkat krypa fram mot slutet. Att trycka i sig så mycket socker som jag gör under ett långlopp skulle vara outhärdligt vecka efter vecka under träning.

Långa lopp är jobbiga för kroppen. Men min kropp återhämtar sig snabbt. Jag är sugen på att köra riktiga Vasaloppet på söndag – mindre än en vecka efter Öppet spår. Och mina stela lår mjukades upp fint av lite cykling i dag.

Just ja, de mililitrarna blod jag nämde i ingressen glömde jag att redogöra för. Som vanligt när jag anstränger mig med fötterna mot marken och inte mot trampor som jag brukar får jag skavsår. En sprucken blodblåsa gjorde det lite vått i pjäxan.