Hampus klassiker

Just nu har vi ett par personer på skadelistan i vårt Sub 8 Vätternlag. En killes hälsena har satt stopp för medverkan, och igår fick jag besked att en av våra starka cyklister kört omkull och slagit axeln ur led. Brutna nyckelben och handleder har också drabbat våra medlemmar under vintern, men dessa är tillbaka på cykeln nu.

Värre är det med lagledaren för vårt Sub 9 lag. Han red islandshäst på ett företagsevent i helgen och föll av. Brutna revben, skadad njure och rygg blev det trista resultatet.
Revben läker fort, och om det inte är någon större fara med njurarna så kan man ju cykla Vättern. MEN: man tappar viktiga träningsdagar så här i slutet av uppladdningen. Dels för kroppen, men framför allt psykiskt. Att gå runt och ha ont medan alla andra ser piggare och starkare ut är inte så bra för moralen.

Min ledarkollega - som syns på bilden ovan - var i kanonform när han “gick på hjul” - det vill säga stötte i framförvarandes cyklists bakhjul med sitt framhjul - och landade på ansiktet i diket. Som tur var inträffade detta för drygt en månad sedan och han har nu börjat arbeta upp en kanonform. Men han vittnar om hur formkurvan dök strax efter kraschen. Inträffar något sådant nu så kan det spoliera hela Vätternrundan.

Jag har anmält mig till Lida Loop. Ett ganska tekniskt mountainbikelopp som går en vecka innan Vätternrundan. Egentligen en perfekt formtoppning eftersom det är ett högintensivt lopp som kommer att ge kroppen en chock som den börjar kompensera för de sista dagarna innan Vättern. Förhoppningen är att den “superkompenserar” så att jag blir extra stark till Vätternrundan.

Farhågan är att jag kör omkull bland stenar och rötter och gör illa mig bara en vecka innan årets viktigaste lopp ...

När jag började cykla hade jag alltid sportdryck i vattenflaskan, Enervits GT-tabletter i ett krångligt rör, några påsar “gel” och ett par energybars med mig. Till och med på kortare turer tog jag sportdryck i flaskan.

Nu när kroppen härdats lite och lärt sig bränna fett (de flesta av oss har fett nog för ett par Vätternrundor i kroppen) klarar jag mig i cirka tre timmar på endast lätt saltat vatten.
Men ska man cykla längre än så behövs extra energi. Och den behöver man ta innan man känner sig tom. Då är det ju för sent och resten av klungan drar ifrån.

Vad äter och dricker man i 45 km/h i en cykelklunga där alla cyklar endast centimeter ifrån varandra?

Jag har lärt mig att de där plaströren som GT-tabletterna levereras i inte är roliga att fippla med i farten. Därför petar jag in några tabletter under cykelbyxan längst ned på låret. Det är enkelt att pilla fram en tablett under resåren i farten. Tabletterna är bra att ha när jag börjar känna mig seg i skallen, och för att motverka kramp eftersom de innehåller salter. En tablett i timmen tar jag under cykellopp.

Sportdryck har jag helt slutat med. Att hela tiden suga i sig söt vätska kan inte vara bra för tänderna. Bättre att äta energin.

För att spara pengar började jag baka egna Runekakor. Ultralöparen Rune Larsson har gjort ett eget recept som han generöst delar med sig av (trots att kakorna nu också säljs i butik). De innehåller bara havregryn, sirap, socker och grädde.
Dessa tog mig runt Vättern förra året utan problem.

Men, det finns ett irriterande problem och det är att när jag tuggat sönder kakan och andfådd ska svälja den är det lätt hänt att jag suger ned några havregryn i luftrören. Att hosta och flåsa är inte så praktiskt om man vill kunna hänga med sin grupp

Så, jag testade Gainomax energy bars under ett 15-milspass. Jag har inte gillat “köpebars” tidigare för de har ofta varit för sega och svårtuggade. Men till min glädje fann jag att dessa smälte lätt i munnen. Yoghurtöverdraget smakade också gott. Kanske något för sött i min smak. Men de mättade bra! Paketen var dock svåröppnade så jag rekommenderar att man föröppnar dessa innan turen.

Så fick jag tipset att prova mandelmassa. Köpte ICAs lilla korv efter att ha klämt på en del. Jag ville ha den mjukaste.
Till min förvåning var mandelmassan perfekt att äta på cykeln. En liten korv innehåller 920 kalorier - till skillnad mot en Gainomax 50-gramsbar som innehåller 170 kalorier.
Jag skar korven mitt itu och åt genom att klämma ut en munsbit i taget. Smidigt, praktiskt och lättätet när det går fort.

Om Gainomaxen var söt så var det förstås inget mot mandelmassan. Socker och mandel + lite konserveringsmedel. Det är allt. Men med vatten i flaskan kan man skölja ur munnen efter att man tuggat klart.

Gainomaxen innehåller Fiberblandning [cikoriarot, akasia], fruktos-glukossirap, yoghurtöverdrag (16%) [socker, kakaosmör, yoghurtpulver av skummjölk, laktos, emulgeringsmedel (sojalecitin), surhetsreglerande medel (citronsyra), aromer], proteinblandning [vassleprotein isolat, sojaprotein], sötade tranbär [tranbär, socker, vegetabilisk olja], havreflingor, rice crisps [rismjöl, vetegluten, vetemalt, socker, dextros, salt], sojaolja, maltodextrin, olivolja, hallon (1,4%) rismjöl, surhetsreglerande medel (citronsyra), aromer, kronmaltextrakt, salt.

Förmodligen är själva näringsinnehållet mer rätt i Gainomaxen än i mandelmassan. Men på cykeln är det energi jag vill ha i första hand. Äta nyttigt kan jag göra när jag kommer hem.

Summa sumarum:
Runekaka: Billigt, kul att baka själv, lätt att variera smakerna men något svåräten.
Gainomax: Förvånansvärt god, lättäten, något söt och svåröppnad.
Mandelmassa: Lättäten, mest energi för pengarna, supersöt.

På halvlånga distanspass tar jag med en sort, men på Vätternrundan kommer jag att behöva ha minst två olika sorters energi för att variera smaken lite. Att tugga mandelmassa i åtta timmar står jag nog inte ut med.

Vad äter och dricker du när du tränar och tävlar?

Vad olika träningspass kan vara! Lördagens snabbrunda på 15 mil gick lätt trots att vi snittade 38,5 i cirka tio mil, varav fyra av dem var över 40 km/h.

Idag körde fyra cyklister till Uppsala. En tur på cirka 17 mil. Vi snittade 30 km/h men jag är mycket tröttare efter det passet. Funderade vad det kan bero på och kom fram till följande:

1. En motvind som gjorde att det kändes som om vi hade fallskärmar hängande på ryggen.
2. Kroppen har inte återhämtat sig än från de tre passen jag gjorde i tisdags.
3. 19 personer är starkare än fyra. Att ta vind så många mil som vi gjorde i dag tär ordentligt.

En rejäl lunch i Uppsala gjorde att jag klarade mig de 8,5 milen hem på bara en flaska vatten. Men det tar onekligen lite tid att komma igång efter att man suttit ett tag och vilat och proppat magen full med mat.

På tal om mat: väl hemma testade jag en Gainomax recovery long distance-dryck. Undrar om det var något fel på den. Trots idogt skakande var innehållet klumpigt. På samma sätt som när jag råkade dricka upp en ett år gammal Gainomax.
Men smaken var det inget fel på trots klumparna! Jag kommer ihåg när jag var liten och bad mamma laga välling med “klimpar” i. Det här var nästan samma sak.
Låt oss se hur den sköter återhämtningen. I helgen ska jag cykla 40 mil till nämligen.

Idag käkade jag egenbakade Runekakor på väg till Uppsala. I helgen ska jag jämföra dessa med att ena dagen äta Gainomax och andra äta mandelmassa. Återkommer om resultatet.

Jag har en brokig historik av sponsring bakom mig.

När jag var tonåring och spelade hockey hade vi två sponsorer. En falukorvsproducent och Gunnels damfrisering. Betalning i natura så att säga. Det var på hockeyfrillans tid ...

När jag startade ett rockband försökte jag ragga sponsorer för att få hjälp att betala instrument, högtalare och turn?buss. Det gick sådär. Vi hette Twilight och jag hittade en butik med samma namn när jag kollade i telefonkatalogen.

Följande dialog utspelades när jag ringde och tiggde pengar.
Jag:
- Hej, hör och häpna men vårt hårdrockband heter samma som ni. Och nu ringer jag med ett erbjudande som kan ta ert varumärke ut i stora världen.

Butiksinnehavaren:
- Sorry, men vi pysslar inte med hårdrock.

- Det gör inget. Men ni kommer att åka snålskjuts på på vårt namn när vi slår igenom. Så jag tänkte att ni kanske vill sponsra oss nu innan vi blivit kända. Det blir lite billigare för er då.

- Nej tack. Vi har inga pengar till sponsring.

- Nej men ni kanske vill sponsra oss med scenkläder? Ni är väl en klädaffär?

- Nej jag tror inte det är en så bra id?.

- Jodå. Vi har era kläder på scen, och så berättar vi var publiken kan köpa dem.

- Skulle inte tro det. Vi säljer bara damunderkläder ...

Vi kanske skulle ha bytt namn till “The Transvetites”?

Tänk om vi och de hade vetat att kort därefter skulle ett amerikanskt band slå igenom där sångaren uppträdde i klänning. Red Hot Chillipeppers. Hade kunnat vara vi! Eller inte.

Som medelålders motionär har jag trott att sponsringstiden är över. Men förra året sponsrade Bianchi mig med en cykel mot att jag bloggade om min satsning på Vätternrundan.
Jag blev så kär i cykeln att jag köpte loss den efter att lånetiden var över.

I år spänner jag bågen hårdare och försöker köra Vätternrundan en timme snabbare än förra året. Och idag fick jag en hel karton med “energy bars”, “protein bars” och återhämtningsdryck från Gainomax. Räknenörd som jag är kollade jag nyfiket hur många kalorier jag fått. 24 700 kcal. Det räcker ungefär tre varv runt Vättern. Om man skulle kunna få kroppen att ta upp all energi trots att den utsätts för hårda påfrestningar. Det gör den inte. Så jag måste lära den att bränna fett ordentligt för att stå pall. Lättare också att ta med fett på kroppen än en massa dryck och energikakor.

Så jag roade mig med att räkna ut hur mycket jag skulle gå upp i vikt om jag smällde i mig hela lådan. Dessa kalorier motsvarar cirka 3,2 kilo fett. Det låter inte så mycket. 19 kilo mat blir 3,2 kilo fett på kroppen.

Nåväl. Jag tänker inte försöka gå upp i vikt innan loppet. Det är jobbigt att släpa på en övervikt. Trots att man är smal har man cirka 40 000 kcal i fett på kroppen. Så jag räknar med att det ska räcka med stoppa i mig några tusen kalorier under Vätternrundan via energikakor, gel och sportdryck.

Men den Gainomax jag fått nu kommer att gå åt innan loppet. Jag kommer att snitta 40 mil i veckan de sista sex veckorna. Det blir mycket energi det.