Hampus klassiker

Jag har en brokig historik av sponsring bakom mig.

När jag var tonåring och spelade hockey hade vi två sponsorer. En falukorvsproducent och Gunnels damfrisering. Betalning i natura så att säga. Det var på hockeyfrillans tid ...

När jag startade ett rockband försökte jag ragga sponsorer för att få hjälp att betala instrument, högtalare och turn?buss. Det gick sådär. Vi hette Twilight och jag hittade en butik med samma namn när jag kollade i telefonkatalogen.

Följande dialog utspelades när jag ringde och tiggde pengar.
Jag:
- Hej, hör och häpna men vårt hårdrockband heter samma som ni. Och nu ringer jag med ett erbjudande som kan ta ert varumärke ut i stora världen.

Butiksinnehavaren:
- Sorry, men vi pysslar inte med hårdrock.

- Det gör inget. Men ni kommer att åka snålskjuts på på vårt namn när vi slår igenom. Så jag tänkte att ni kanske vill sponsra oss nu innan vi blivit kända. Det blir lite billigare för er då.

- Nej tack. Vi har inga pengar till sponsring.

- Nej men ni kanske vill sponsra oss med scenkläder? Ni är väl en klädaffär?

- Nej jag tror inte det är en så bra id?.

- Jodå. Vi har era kläder på scen, och så berättar vi var publiken kan köpa dem.

- Skulle inte tro det. Vi säljer bara damunderkläder ...

Vi kanske skulle ha bytt namn till “The Transvetites”?

Tänk om vi och de hade vetat att kort därefter skulle ett amerikanskt band slå igenom där sångaren uppträdde i klänning. Red Hot Chillipeppers. Hade kunnat vara vi! Eller inte.

Som medelålders motionär har jag trott att sponsringstiden är över. Men förra året sponsrade Bianchi mig med en cykel mot att jag bloggade om min satsning på Vätternrundan.
Jag blev så kär i cykeln att jag köpte loss den efter att lånetiden var över.

I år spänner jag bågen hårdare och försöker köra Vätternrundan en timme snabbare än förra året. Och idag fick jag en hel karton med “energy bars”, “protein bars” och återhämtningsdryck från Gainomax. Räknenörd som jag är kollade jag nyfiket hur många kalorier jag fått. 24 700 kcal. Det räcker ungefär tre varv runt Vättern. Om man skulle kunna få kroppen att ta upp all energi trots att den utsätts för hårda påfrestningar. Det gör den inte. Så jag måste lära den att bränna fett ordentligt för att stå pall. Lättare också att ta med fett på kroppen än en massa dryck och energikakor.

Så jag roade mig med att räkna ut hur mycket jag skulle gå upp i vikt om jag smällde i mig hela lådan. Dessa kalorier motsvarar cirka 3,2 kilo fett. Det låter inte så mycket. 19 kilo mat blir 3,2 kilo fett på kroppen.

Nåväl. Jag tänker inte försöka gå upp i vikt innan loppet. Det är jobbigt att släpa på en övervikt. Trots att man är smal har man cirka 40 000 kcal i fett på kroppen. Så jag räknar med att det ska räcka med stoppa i mig några tusen kalorier under Vätternrundan via energikakor, gel och sportdryck.

Men den Gainomax jag fått nu kommer att gå åt innan loppet. Jag kommer att snitta 40 mil i veckan de sista sex veckorna. Det blir mycket energi det.