Hampus klassiker

När snön slutade yra firade jag första april med att hårdtesta mina nya pedaler.
Jag har ju envisats med att ha samma mountainbikeskor till alla mina cyklar men när mtb:n behövde nya pedaler passade jag på att flytta över de som satt på finracern och sätta på landsvägspedaler på den.

Nu ska väl Vilma, Erik, Mic och alla andra som klagat bli nöjda ...

Jag valde Speedplay dels för att de är dubbelsidiga och fungerar mer likt de spd-pedaler jag är van vid från min mountainbike. Men också för att de erbjuder mer float - det vill säga rörlighet - än de flesta andra pedaler på marknaden.
Ett krånglande knä har visat sig trivas bättre om fötterna kan röra sig mer när jag trampar.

När jag först testade pedalerna hade jag ställt in för mycket rörlighet. Det kändes som att cykla i för stora träskor.

Men efter lite justerande började jag få till det. Dags att provcykla alla backar vi har på norra delen av ön.

Vilken kraft, vilken explosivitet och vilket “schwung” det blev. (Eller var det önsketänkande?)

I den klassiska abborrbacken tog jag i för kung och fosterland.

PANG plötsligt låg jag över ramen och styret. Vad hände?

Kedjan hade gått av och det var mycket nära att familjelyckan gick samma öde till mötes.

Var det de nya skorna med karbonsulor och de nya pedalerna som för första gången lyckades överföra hela min enorma styrka till cykelns drivlina?
Eller var det så att kedjan hade gjort sitt efter cirka 900 mil på cykeln?

Jag väljer att tro på det första. Mycket bättre för självförtroendet som fick sig en ordentlig smäll under passet. Förhoppningsvis rådde syrebrist på ön för jag fick inte i mig tillräckligt genom munnen och näsan ? skulle ha behövt andas genom öronen och alla andra kroppsöppningar också ? då jag plågade mig uppför backarna eller pressade mig i intervallerna på de platta partierna.

Vilken enorm plåga det är för kroppen att gå från mysiga lågintensiva långpass till högintensiva intervallpass.