Hampus klassiker

10 km/h och pulsen på 80% av max. 1-2 dm blötsnö är ganska tungt att cykla genom.

Vi har skojat om att de som inte dyker upp på träningen när det är dåligt väder är gjorda av socker (smälter av vatten). Dagens träning krävde cyklister av hårt virke.
När jag kom till samlingsplatsen vid Naturhistoriska riksmuseet stod redan fyra andra tappra Fredrikshofvare och väntade. Ledarkollegorna Mic, Jonas och Vilma samt Simon.

Det var jobbigt att bara ta sig de tio kilometerna till samlingspunkten. Glasögonen både immade och snöade igen och erbjöd inte bättre sikt än så här:

När Jonas föreslog fika på Statoilmacken i Lill-Janskogen var vi inte sena att nappa. Skönt att sitta inne och snacka lite cykling. (Att prata om cykling är ju nästan lika roligt som att cykla).

Jag hatar verkligen att kliva ut från värmen med svettiga eller regnvåta kläder. De första fem minuterna efter en fikapaus är inte sköna.
Men när vi fått upp värmen körde Mic och jag lite partempo på Elfvikslandet medan de andra rullade hemåt. Fast rullmotståndet var ju betydligt större än luftmotståndet och det var bara stökigt att få ett cykelspår framför sig i djupsnön. Så att ligga bakom sin parhäst var inte någon fördel direkt.

Naturupplevelsen var lite märklig. Massor av daggmaskar låg på snön. Förmodligen försökte de undvika drukningsdöden genom att ta sig upp ur slasket. Men hur klarar de kylan på ytan?
Det knakade och brakade i skogen när träd och grenar gav vika för tyngden från blötsnön. Som tur var hörde man knaket några sekunder innan grenarna slog i marken och hann bromsa.

Jag hade lite problem att få i rätt växel, och kedjan “rappade” av snön som packats mellan dreven.

Två timmars cykling blev det men inte mer än tre mil. Fast varje tramptag räknas ju! Förutom att bli bättre på att cykla i djup snö fick jag lite pulsträning på köpet. Och styrketräning för benen. Cykeln blev flera kilo tyngre av all snö som fastnade, och att plöja fram i djupsnö med tjocka däck tar på krafterna.

Dessutom tränade jag verkligen rundtramp i två timmar. Bra för muskelminnet vare sig man gör det i 50 km/h eller i 10 km/h.

Och vi hade riktigt roligt trots, eller kanske tack vare det galna vädret.
(Fast när värmen kom tillbaka i tårna var jag sugen att gråta en skvätt. Minnen från plågsam upptining efter barndomens iskalla hockeyträningar dök upp.)

Låt dig inte luras av den “bara” vägen. Där träden skyddade cykelbanan hade vi ibland några meters vila innan vi kom ut i djupsnö igen.