Hampus klassiker

– Det ser ju ut som ditt, säger min cykelkompis när jag visar honom i vilket skick jag skickade hem en av kvinnorna från helgens läger. Jag fattar inte. Jag rakar ju inte benen!
(Eller menar han att handen ser ut som min? De målade naglarna matchar faktiskt min nagellacksröda BMC fint. Jag antar i alla fall att han menar det som en komplimang.)

Om man levt i villfarelsen att mammor skulle vara försiktiga varelser så kom den på skam under helgens cykelläger utanför Uppsala. Jag menar, om jag hade sett min mamma kriga mot andra mammor i en spurt på en vacker landsvägscykel uppför en brant backe, eller dundra fram över stock och sten i skogen på en lerig cykel när jag var liten så skulle jag inte ha trott mina ögon. (Detsamma hade nog även gällt om jag sett min pappa i samma situation om jag ska vara ärlig.)

Drygt 20 tjejer i varierande ålder – från student till pensionär – hade samlats för att cykla många timmar tillsammans och jag hade glädjen att vara en av ledarna på sommarens kanske sista helg.

Pensionären beklagade att hon börjat med cykling så sent i livet och studenten förundrades över hur tidigt mammorna gick upp på helgerna för att träna. Men de hade alla cykelintresset och viljan att lära sig mer om sporten gemensamt.

Att få träffa så här drivna motionärer som verkligen vill lära sig och utvecklas är det som är den stora glädjen i mitt arbete som coach.

Pleasure vs Pain
Triathleten Gunnar Söderström som även han är coach höll en föreläsning om motivation som handlade om att väga lust mot smärta. Därefter plockades cyklarna fram och jag tog landsvägstjejerna ut på lite teknikträning.
De fick lära sig att cykla i grupp – belgisk kedja och lagtempo – och träna backteknik. Jag hetsade dem lite för att de skulle få känna på hur det är att bli trött på cykeln. Många fastnar ju lätt i komfortzonen.

En fick kramp så att benet sprätte iväg trots att foten var fastlåst i pedalen och några andades tungt och rosslande innan astmasprayen plockades fram. Jag blev lite orolig över att jag låtit smärtan ta överhanden över lusten, men de verkade snarare förundrade över att jag hade så mycket tålamod att peppa dem.

Landslagscyklisten Isabelle Söderberg gav tjejerna tips på tävlingsträning och jag lät mountainbikecyklisterna tävla i att byta däck, cykla långsamt och cykla fort. Helt otroligt vad duktiga alla var. När jag leder landsvägsträningar kan jag ibland förundras över hur "bångstyriga" vissa är. "Jag cyklar som jag vill."
Men dessa tjejer sög åt sig av våra tips. Och som de satsade i varje moment, helt orädda. Visst händer det att man ramlar när man cyklar i skogen. Vissa blir lite försiktiga efter en vurpa. Men de här tjejerna verkade snarare bli triggade av varje nytt skrubbsår och blåmärke de fick. Och det blev många.

Hoppas de inte skyller på mig när deras män frågar varför de är så blåslagna när de kommer hem.

Att stenhårt hålla på cyklingens alla löjliga stilregler är inte min grej. Velominati hävdar bland annat att man inte får bada innan man cyklar. (De gillar inte triathleter.)
Men här badade jag efter cyklingen. Kände dessutom att jag var ganska snyggt retro i mina cykelbyxor. Som en stilig herre på -30-talet med baddräkt. Men tjejerna kallade mig Borat.

​