cover-liten

Hampus klassiker


Tisdag, Juli 09, 2013

”Erkänn att du vill smaka på min korv”

Den galna och lite skrämmande idén blev verklighet. Att cykla till och från Vansbrosimningen. Ett odjur förstörde dock en del av nöjet.

Att jag skulle vara den svagaste länken i kvartetten som bestämt sig för att cykla Stockholm – Vansbro – Stockholm stod klart redan från början.

Apokalypsens fyra ryttare bestod av Petter som tävlar i cykel på elitnivå, före detta elitkanotisten Aivar som varit med i tre länders landslag, och Bo, före detta olympiern, numera chefläkaren för Sveriges Olympiska kommitté.
Och så lilla jag. 44-årig fyrbarnspappa med lite för många galna idéer i huvudet. Skulle jag bli den enda som ropade lucka?

Jag hade rätt svårt att föreställa mig hur det skulle kännas. Jag som tycker Vätternrundan är för lång skulle nu cykla mer än en Vätternrunda, och sedan tillbaka igen. Dessutom skulle en del av En svensk Klassiker – nämligen Vanbsbrosimningen klaras av i mitten av färden.

Hur skulle det kännas efter 30 mil? Det längsta jag cyklat tidigare var 29,5 mil. Nu skulle vi några mil till och sedan hem igen.

Stäket

Första stoppet blev på Mc Donalds i Stäket. Vad hade vi framför oss? Vad skulle hända? Stor förväntan.

Vilken njutning!
Vad vackert det är i Sverige! Att få rulla genom Uppland, in i Västmanland och sedan Dalarna var en härlig upplevelse. Bruksmiljöer, porlande bäckar och forsar, barn som plockade bär, raggare som drack öl. Jag njöt för fulla spjäll …

Jag tänkte flera gånger:
”Det här kommer jag att minnas resten av mitt liv. Sommaren 2013 när vi cyklade till Vansbro i riktig högsommarvärme.”

fika

Fika med stilpoliserna
Det blev en hel del fika och matstopp. Stilpoliserna hade ju förbjudit packning på cykeln. Jag fick kritik redan vid starten för min lilla lilla sadelväska. Att jag hade två 75 centiliters flaskor på cykeln i stället för gängse 50 cl blev dock godkänt.

Aivar hade dolt verktyg och slang i sin ena vattenflaska för att slippa fulcykla som jag med verktygen i en sadelväska. När han glömde den vattenfyllda flaskan redan på Mc Donalds i Stäket blev han lite törstig efter ett tag.

Men, Aivar är inte den som klagar. Vi märkte det först då han försvann ur ledet. Då hade han fått syn på en gammal sportflaska som förmodligen någon triathlet slängt i diket. Den hade sugrör nämligen. Han stannade och plockade upp den och trampade ikapp oss.

Första punkan stod jag för. Genomslag på ett kort grusvägsparti. Turen slutade 2-2 mellan mig och Aivar.

Enligt stilpoliserna får man inte gå in i en mataffär med cykelhjälmen på. Eller, egentligen säger regeln att man inte får vara längre än en dryg halvmeter från cykeln med hjälmen på.
Att Petter förklarade för tjejen i kassan på Lidl i Fagersta att han inte kände mig och att jag absolut inte cyklade med honom trodde jag först berodde på mitt brott mot hjälmregeln. Men jag hade ju cykeln med mig in i butiken!
Nej det var tydligen att tänkte äta upp ett paket kall grillkorv som var det pinsamma.

Att jag sa:
”Erkänn att du vill smaka på min korv”, gjorde mig kanske inte mindre pinsam heller antar jag.
”Verkligen inte! Framför allt inte när du uttrycker dig på det där viset!”

raggare power meet

Fint tempo
Vi körde nog om ett par hundra bilar, en traktor och två motorcyklar längs vägen. Okej, bilarna var raggarbilar som körde väldigt långsamt i Västerås. Men vi cyklade faktiskt inte långsamt trots att färden var lång.
Petter lade sig i täten och drog mest hela tiden.
I Ludvika kunde jag dock ana att han tröttnat lite. Inte på att dra, utan mer på själva turen.
– Är vi inte framme snart! Vilken tid det här tar!
10,5 timmars cykeltid och över tre timmars fikatid blev det på de 35,5 milen upp.

Jag tyckte det gick hur lätt som helst till Vansbro. Plågan började när vi kom fram och skulle slå upp tälten. Fy satan vad hungriga knott det fanns bredvid Dalälven!!!!!

Lite middag och en öl och man sov ganska gott trots hårt liggunderlag. Petter sov med sin cykel, Aivar hade sin under tältet men jag kedjade fast min i ett staket.



Varför finns det inga bilder i den här bruksanvisningen? Jag förstår inte det här tältet.

tält o uteliggare

Cykeln under och Aivar bredvid tältet blev resultatet.

Kallt och strömt
Dagen efter var det dags för själva målet med resan. Vansbrosimningen. Fast egentligen var resan målet för mig. Simningen bara en anledning att få cykla långt.

Tydligen hade ryktet om oss nått ut bland deltagarna. Det hade pratats om oss bland folk i starten fick jag höra.

Själva simningen är inte så mycket att orda om egentligen. Det var kallare och mer strömt än förra året. Bara 16 grader i Dalälven och något varmare i Vanån.
Jag hade tänkt lägga mig i mitten av ån för att få så mycket medström som möjligt men hittade en kille som crawlade i precis lagom fart ganska nära stranden. Jag bestämde mig för att drafta bakom honom. Jag kunde simma bröstsim utan större ansträngning bakom hans crawlande.
När vi vände mot strömmen tappade jag bort honom och det blev genast jobbigare.
Våtdräkten jag fått låna av Bosse var anpassad för crawl. Benen flöt högt i vattnet vilket gjorde att överkroppen gärna tippade nedåt. Jösses vad många kallsupar jag fick. Sådana där riktigt rejäla där man fortsätter att dra i sig vatten i varje andetag.

Jag hade inga förhoppningar om en bra tid utan trodde nog på 1:10 cirka eftersom motströmmen var ganska stark och jag cyklat 35 mil dagen innan. Men när det var en kilometer kvar och jag hade drygt 20 minuter på mig insåg jag att det fanns en chans. Tog inte ut mig till döds men höll ett hyggligt tempo och simmade i land på 1:01:39. Personbästa med tre minuter och 20 sekunder. Helt okej tycker jag och grämer mig inte över att jag inte hamnade under timmen.

Falukuriren intervjuade oss innan avfärd och när vi packat ihop allt och skulle ge oss av sa Aivar:
– Det blir lite jobbigt när man tänker på hur långt det är hem.
– Men tänk inte så då! Nu kör vi! sa Petter och anade jag lite ängslan i hans röst?

Jobbigt jobbigt jobbigt
Vi valde en annan väg hem inledningsvis. Big mistake. Förutom en jäkla massa galna stockholmare (det måste ha varit stockholmare på väg hem från Vansbrosimmet, alla andra trafikanter vi stött på var trevliga och omtänksamma) som gjorde helt idiotiska omkörningar var det varmt och asfalten var skrovlig och trögrullad.

kask assoss

32,5 grader visade termometern och motvinden kändes som en hårfön. Dessutom visade Dalarna varför det heter Dalarna. Eller Backarna borde landskapet heta. Visste du att Dalarna har 95% mer uppförs- än nedförsbackar? Långa är de också. De fyra första milen var fasen bara uppför i motvind. Inte helt bra för moralen.

Vi valde att dra en mil kvar, och en gång när det var Petters tur var det nedför i många kilometer. Han bombade på som en galning. Kul att köra fort. Men bombande i varje nedförsbacke hem skulle ta på krafterna. Vi skulle ju sluta på över 70 mil när vi kom hem. Skulle jag palla det här? Vila fick jag tydligen göra uppför. När jag själv drog för då fick jag bestämma takten själv.

Jag var så oerhört trött ett tag.

Simningen hade tydligen tagit mer energi än jag trodde. Inte 8000 kalorier som en stackare fått för sig att ladda inför en timmes simning, men att pumpa på i hög intensitet hade nog bränt en del kolhydrater ur min kropp.

Jag svepte vattenflaska efter vattenflaska. Tryckte i mig gel och banan. Inget tycktes hjälpa.

– Kan inte något på cykeln gå sönder snart? Något som jag inte blir så ledsen över men som hindrar oss att fortsätta, tänkte jag i mina mörka stunder.

När vi stannade för pizza efter fem mil sa Aivar:
– Jag vill inte vara en pessimist men jag tror det kommer att bli väldigt tufft i dag.

No shit Sherlock!

Vi konstaterade också att drömmen att komma hem till midnatt skulle bli väl tuff. 30 mil på nio timmar på bara tre man skulle bli jobbigt i värmen. Bara att resignera och slå av lite på tempot.

Pungsveda
Det händer en del märkliga saker i kroppen när man blir trött. Insidan av högerknät började värka. En liten kalkyl i mitt domnande huvud räknade ut att den här smärtan gånger tre skulle bli outhärdlig mot slutet.

Dessutom började det svida rejält i mellangården ganska tidigt. Skavsår redan? Efter bara några mil? Skulle mina ädla delar sitta kvar när vi kom fram? Bilderna av en blodig pung försökte jag slå undan ur mitt medvetande så gott jag kunde.

Jag kom också på mig själv att räkna tramptagen på samma sätt som jag räknade stakningarna under Vasaloppet. Och jag kom på mig själv vid siffran 66, precis som på Vasaloppet. Undrade vad sjutton jag pysslade med och började om från ett igen.

Men i Ludvika hände något magiskt! En kopp kaffe på Statoil fick liv i mig. Smärtan i knät försvann. Känslan av brännande skavsår i underlivet var som bortblåst. Kraften i benen kom tillbaka. Humöret steg.
De resterande 25 milen var ren njutning!
Otroligt hur det kan vända så! Hur kan man känna sig helt körd och sedan bara bli starkare igen? Känslan har jag haft flera gånger tidigare på Vätternrundan och förundrats över den varje gång.

Nu kunde jag peppa Aivar och bjuda honom på chips när han var låg på energi. Snacka vägval med Petter och bistå med gott humör när han började bli otålig. Han vill ju helst cykla fort och kort.

Medvind och hemlängtan
I Västerås tröttnade han nog lite i alla fall och tog över hela dragjobbet. Mellan Västerås och Enköping trummade vi på i 40-45 km/h på nästan helt tomma vägar. Härligt att få ha vinden i ryggen och en stark cyklist framför mig.

Men samtidigt insåg jag att vi hade 10-11 jobbiga mil kvar. Jag låg strax under tröskeln men kände att farten drog ganska mycket energi. Perfekt då att Petter har wattmätare. Att bara be honom sänka intensiteten lite funkar mycket bättre än att be en person utan wattmätare att sänka farten.
Medan jag trampade på där bakom honom tänkte jag att det var några saker som skiljde oss från randonneurer.
Dels farten, men också det faktum att vi inte var lika välutrustade som de. Då tänker jag inte på det vi hade i byxorna utan på cyklarna. Vi hade mat och dryck, lite reservslangar och några basala verktyg. Inget första förband. Inte ens ett plåster hade vi med oss.

Odjuret
– Vad håller han på med?
Man hinner konstigt nog tänka mycket trots att det går fort.
Petter vinglade till, ändrade åkriktning och föll omkull.

Jag undrade varför han gjorde så mitt på en slät fin tom väg. När jag hade undrat färdigt låg jag själv på asfalten. Mitt försök att hoppa och veja undan räckte inte till. Jag körde in i honom och slog hårt i vägen med huvud, axel och rygg. Medan jag gled några meter hann jag också tänka. "Ajdå det där blir osköna skrapsår."

Sedan kom smärtan. Jag gjorde som man ska – låg kvar ett tag och kollade om jag kunde röra på händer och fötter. Jag hade ju landat på huvudet. Men sedan ställde jag mig upp för att försöka få luft. Jag hade tappat andan av smällen.
De andra frågade hur det var fatt och jag bad dem vänta medan jag hämtade andan och gnydde lite. Antar att jag både såg ut som och lät som Gollum där på vägen.


Vi hade varit med om en viltolycka. Ett odjur hade kastat sig ut i vägen och slagit undan Petters framhjul. Odjuret – okej haren, verkade ha klarat sig för den syntes inte till när vi hade samlat ihop vattenflaskor och annat som spritts på vägen.

Vi konstaterade att det skulle ta lika lång tid för en anhörig att hämta oss som det skulle ta för oss att cykla de sista sex milen hem. Så vi rullade iväg försiktigt för att känna oss för efter att vi kontrollerat att allt på cyklarna funkade. Jag var lite omtöcknad, och det rann lite blod från skrubbsåren men det kändes inte så farligt. På nästa mack tvättade vi oss, och vis av erfarenhet skrubbade jag de svidande såren riktigt hårt med tvål och vatten. Bättre att det svider som satan i tio sekunder än att det svider lite hela tiden i tio dagar för att såret är infekterat.

Vi kom till slut hem! Otroligt att jag cyklat 71,5 mil på två dagar! Det hade jag inte trott om någon skulle frågat mig för några veckor sedan.


Glada men trötta cyklister. Jag hade inte klarat detta utan Petter, Aivar och Bo. Eller, jo kanske men jag hade nog tyckt det var färdigcyklat för resten av säsongen efter det. Att ha ett roligt sällskap och få draghjälp betyder mycket!

När jag skriver det här sitter jag på akuten på St Görans sjukhus. Det visade sig att det var värre än skrubbsår. Att ett revben var brutet kunde jag konstatera själv. Om det klickar när man rör på sig och gör så in i helvete ont att hosta eller resa sig ur sängen brukar vara ett tydligt tecken.

Däremot vill läkarna kolla om ena lungan punkterats och om något skadats i nacken. Så här sitter jag nu med stödkrage och väntar på resultatet från datortomografi och lungröntgen.

FörfattarePeter Hampus i
(7) Kommentarer | Permalink

Kommentarer

Skriv in en ny kommentar

Kommentera bloggen