Hampus klassiker

Alla har vi nog ett trötthetsminne. "Min första förlossning", "backintervaller i slalombacken", "när jag fjällvandrade i Abisko" eller vad det nu kan vara.

Jag har haft lite olika minnen. Dels sådana efter en spurt eller ett uthållighetstest där jag lyckats köra kroppen i botten på bara några minuter och jag önskat att någon gett mig ett nackskott för att få stopp på lidandet. Eller uthållighetsminnen som efter soldatprovet i lumpen där man var vaken i ett dygn och cyklade, gick och sprang med en massa packning.

Men efter att jag på allvar börjat med uthållighetsidrott har jag fått känna på trötthet på ett helt nytt sätt. Lidingöloppet förra året då jag stapplade fram med feber och hela kroppen skrek att jag skulle stanna trodde jag var det värsta jag kunde utsätta min kropp för. Inte ens årets Vätternrunda då vi försökte cykla runt sjön på 7:14 i motvind kom i närheten.

Men Cykelvasan i helgen tog mig ett steg upp på utmattningstrappan. Cykelvasan – mountainbikeloppet som inte ens är ett riktigt mtb-lopp utan ett grusvägslopp med mest nedförsbackar skulle göra mig tröttare än någonsin.

Föga anade jag hur jobbig den här dagen skulle bli när jag satt i den fullpackade bilen på väg upp till Sälen.

Lite i senaste laget anlände vi till starten. Vägen var avspärrad och stackars Jocke som skulle hämta sin Ducati i Lindvallen släpptes inte fram trots idogt argumenterade.

"Typiskt stockholmare. Jag ger mig fan på att de är djurgårdare också", sa den ena funktionären till den andre. Jag ides inte förklara att vi faktiskt var två masar i bilen utan kastade mig på hojen för att hämta nummerlapp och ställa cykeln i startfållan.

Den här gången överraskade jag mig själv med att både ha med cykelskor och cykeldator till starten. Hann till och med gå på toaletten i lugn och ro innan start.

Mesen bestämmer sig för att lida
Jag tycker att jag blivit lite klenare med åren. Det tar emot att ta mig in i den verkligt okomfortabla zonen. 4x4-intervaller kan behöva någon timmes mental övertalning och förberedelse för att jag ska ta itu med dem. 4x4 innebär att man kör fyra minuter i sin högsta puls-zon för att träna syreupptagningsförmågan. Sedan vilar man i fyra minuter innan man kastar sig in i lidandets zon igen. Så gör man fyra gånger. Puls-zonen vid "fyror" brukar starta vid 90% av den maximala pulsen hjärtat kan pumpa. På sistone har jag fått slita ganska rejält för att få upp pulsen över 89% av max. Det har verkligen krävt max ansträngning.

Klungkrascher och brutal puls
Tanken med loppet var att försöka hänga på den stora klungan så långt fram jag kunde innan det började spricka upp. Att vara dåligt uppvärmd och starta med en två kilometer lång och skapligt brant backe är ju inte den roligaste starten på ett lopp. Men jag lyckades hålla pulsen kring 90-95% och längtade tills det planade ut och man kunde varva ned lite.

Pyttsan! Tempot skruvades upp ytterligare och det gällde att hänga på för att få en bra position. Ideliga "filbyten" och blicken långt fram för att hålla koll på fältet och se att jag satt i rätt led. Varje gång jag kollade cykeldatorn visade pulsen 96-98% av max. Det här skulle inte hålla så länge. Visserligen är pulsen alltid lite högre vid tävling på grund av adrenalinpåslaget. Men nu var den också högre på grund av nervositeten över folk runt omkring mig. Det syntes tydligt att det inte enbart var rutinerade mountainbikecyklister som körde i klungan. Cykelvasan är ju så pass lättåkt att även landsvägscyklister tar sig fram. Men det är ju bättre om man har lite respekt för terrängen. Tre klungvurpor innan vi kört tolv kilometer var lite för mycket för att det skulle kännas tryggt. Flera av dem nära mig så jag var tvungen att snabbt väja undan.

I utförslöporna efter Mångsbodarna försökte en kille tränga sig mellan de två leden som körde i 35-40 km/h. Han hakade i mitt styre, men jag var bestämdare än han så det slutade med en liten utflykt i buskaget för hans del. Vid ett annat tillfälle försökte någon buffla sig in på min plats från utsidan. Axel mot axel fightades vi om utrymmet i den del av vägen som var lite hårdare packad. Han var för vek så även han fick cykla utanför banmarkeringen ett tag.

Vid Oxbergssjön kom nästa klungkrasch. Ett par tre cyklister körde omkull precis framför mig och jag insåg på den hundradels sekund jag hade på mig att agera att det inte fanns plats för mig att väja. Jag valde i stället att köra upp på den ena cykelns bakhjul för att använda det som ramp så att jag enklare skulle kunna köra över både cyklist och cykel som låg framför mig. Jag stannade så klart för att kolla hur det gick för stackarn, som blev så glad när jag försäkrade att han inte blödde i ansiktet (jag träffade bara hans underkropp med mitt bakhjul). Tyvärr gjorde det att jag tappade min klunga och efter att ha försökt jaga i kapp den var jag helt slut. Nästan maxpuls första milen och sedan långa sträckor med riktigt hög puls gjorde att benen inte tålde mycket fartökningar. Det fick jag erfara flera gånger efter Oxberg då diverse klungor körde förbi mig medan jag  omöjligt kunde ta hjul på sista cyklisten i ledet.

Vid en av kontrollerna tänkte jag: "Undrar om de serverar våfflor och kaffe här?"  Jag var så fruktansvärt trött att jag inte kunde föreställa mig hur det skulle gå att fortsätta. Men jag ville inte heller bryta så en timmes våffelpaus, eller två, verkade riktigt lockande.

Väl i mål konstaterade jag att jag försämrat mig med tre minuter från föregående år. Men med tanke på att banan var längre och jag haft en sommar med några rejäla krascher med revbensbrott och nyckelbensbrott är jag ändå nöjd. Mest nöjd är jag med att jag lyckades plåga mig så hårt.

Sträcka: 94 km
Tid: 3:19
Snittpuls: 91% av max
Tid i zon 5 (anaerob zon då musklerna inte får tillräckligt med syre utan går på mjölksyra) 1h 18 min.
Tid i zon 4 (brukar kallas tröskelzonen) 1h 37 minuter

Jag som tycker det är jobbigt att få till 16 minuter i zon fem när jag kör mina intervallpass. Så här mycket har jag aldrig lyckats pressa mig. När vi närmade oss mål tänkte jag: "Inte en klungspurt också. Det pallar jag inte. Jag vill helst myscykla i mål i sakta mak." Om jag maskade ordentligt sista kilometern skulle jag tappa klungan jag låg i och kunna ta det lugnt. Men jag insåg det idiotiska i den planen. Det skulle så klart dyka upp nytt folk bakifrån som skulle få mig att verka lat. Så jag spurtade precis som alla andra. En kille i full Tour de France-utstyrsel (gul hjälm, gula glasögon, gul dress och gul cykel) som jag samarbetat en del med de sista två milen låg några meter bakom mig på upploppet. Tror jag lyckades hålla undan med en centimeters marginal. Skönt.

I måååål! Om jag släpper taget om staketet kommer jag nog att ramla.

​