Hampus klassiker

Det var riktigt spännande att cykla hem från jobbet i dag. Bra träning för benen, och ganska bra för pannbenet också. 15 cm nysnö och motvind kräver lite grinig envishet. Men jag hade faktiskt ett leende på läpparna hela vägen. Inte bara myggfritt utan också tunt med gångtrafikanter på cykelbanan. Precis som jag vill ha det :-)

(Foto: Nina Hampus)

Det är två veckor sedan jag körde intervaller. Det har ju blivit som en drog. Är man utan så kommer abstinensen.

Så idag när jag hade ett spinningpass med tuffa långa intervaller inbokat har jag gått som ett barn på julafton. “Börjar inte Kalle Anka snart?”

Jag som har tyckt att spinning varit grymt tråkigt tidigare.

Dels behövs en bra ledare. Och Cristine på SATS är grym på att motivera deltagarna. Hon håller koll på allas pulsmätare och manar på dem som maskar.
Sedan underlättar det om det är riktigt jobbigt. Om man ändå ska sitta instängd i en varm mörk lokal så ska man i alla fall ta vara på tiden så effektivt som möjligt.

De intervaller vi kör nu är perfekta inför Vätternrundan. Man får slita och plåga sig länge. Precis som när man är framme och tar en lång förning.

Efter uppvärmning och korta intervaller blev det:
84% av maxpuls i 4 min
60 sek vila
85% av max i 5 min
90 sek vila
86% av max i 4 min
60 sek vila
87% av max eller mer i 4 min

Jag hade faktiskt svårt att hålla hennes pulsangivelser. Den första intervallen låg jag mestadels på 87%. Förmodligen för att jag knappt ätit lunch och passade på att käka på cykeln.
De andra intervallerna gick att hålla exakt enligt anvisningar, och den sista låg jag på 89% hela tiden.
Skönt att få svettas ordentligt och känna sig lagom utsjasad efteråt.

Utmattade löpare stretchar efter intervallpasset på Mornington Hotell i Bromma
Att somliga är mer skapta för löpning än andra ser man tydligt när man tittar på Malin Ewerlöf Krepp. Hon är lång och väldigt smal. Löpsteget är otroligt spänstigt. Det ser lätt, ledigt och enkelt ut när hon visar löpskolningsövningarna. Flera av oss som springer i gruppen har svårt med koordinationen. Men Malin får övningarna att se ut som om tyngdlagen inte gäller.

När vi sedan startar intervallträningen springer Malin först i täten och peppar oss som svettas i tvåminuters-, en minuts- och 30 sekundersintervallerna. När det går som fortast saktar hon ned tills hon kommer till eftersläntarna och ger dem några stöttande ord innan hon spurtar om oss alla för att därefter äntligen ge oss några sekunders vila i väntan på nästa intervall.

En timmes löpning avslutas med stretching och som vid löpskolningsövningarna lär jag mig några nya knep som jag inte kände till tidigare.

Ett nyttigt och inspirerande pass avslutades med en timmes cykling hem. Perfekt att skölja genom musklerna lite efteråt för att minska risken för stelhet dagen efter.

Efter att jag utfört mitt konditions- och styrketest på SATS gick jag igenom mina värden och träningsvanor tillsammans med en personlig tränare.

Han var tydligen imponerad av min kondition, för min konditionsträning lade han sig inte i alls. (Eller så är det för att SATS inte har så mycket konditionsträning på programmet?)

Däremot tyckte han att den styrketräning jag gjorde var för lik min övriga träning. Bodypump som jag kör en gång i veckan kallade han slöseri med tid för mig. Han nämnde också att flera av hans klienter skadat sig på pumpen varför han avrådde mig bestämt från att lägga tid på detta.

Om jag absolut vill träna styrka i grupp rekommenderar han SATS shape-pass. Men allra helst ska jag jobba med fria vikter. Riktigt tunga sådana med få repetitioner. Gud vad trååååååååkigt! Jag gillar verkligen inte att stå på gymet tillsammans med andra spännstjärtar framför spegeln.

PT’n menar att skidåkningen nu på vintern ger hela kroppen en bra träning, och att bodypump precis som skidåkningen mer ger uthållighet i musklerna än ren råstyrka.

Fast håller resonemanget om det är träning för att må bra och för att kunna prestera i mina favoritidrotter jag är ute efter?
Vasaloppet kräver uthållighet i mer än sju timmar. Inte några enorma staktag under kort stund.
Vätternrundan kräver uthålliga muskler som ska klara mjölksyra medan jag drar klungan, sedan snabbt återhämta sig i väntan på nästa förning, och fortsätta så i nio timmar.

Nja, jag måste prata med fler tränare innan jag köper SATS resonemang.

Enligt SATS är den bästa fysiska åldern 21 år. Därefter börjar tydligen degenerereringen enligt dem. Elitidrottsmän presterar som bäst fram till cirka 30 år enligt en undersökning. Kanske är det rutin och finslipande av teknik som gör att de är bra trots att de passerat 21?
Nåväl jag funderade inte så mycket på hur rätt SATS har i sitt antagande, utan mer på om jag skulle kunna lyckas bli hälften så gammal rent fysiskt sett efter att ha utfört de tre testen: enbenshopp, armhävningar och löpning.

Enbenshoppen gick ut på att från stillastående på ett ben hoppa så långt som möjligt, landa kontrollerat på samma fot och fortsatt hålla balansen. Först ett säkerhetshopp eftersom man bara hade tre försök per fot.
Därefter tog jag i allt jag orkade. Och tappade balansen efter nedslaget. Sista försöket gjordes ett mellanhopp och jag lyckades åtminstone bättre än förra året vad gäller skillnaden mellan höger och vänster ben. Då hade jag 30 cm starkare vänsterben. I år enbart sju centimeter.

Så armhävningar. För att få en godkänd armhävning var min bröstkorg tvungen att träffa kontrollantens knytnäve varje gång jag sänkte mig mot golvet. Så djupt brukar jag inte gå när jag tränar så det var oerhört mycket jobbigare. Jag tryckte ur mig fem fler armhävningar än förra året i alla fall. Skönt.

De två kilometerna löpning på bandet var det jag såg minst fram emot. Jag springer hellre två mil i lugnt tempo än två kilometer allt vad jag orkar. Förra året sprang jag på 7.28, och det krävdes lite huvudräkning för att räkna ut vilken hastighet jag skulle ställa löpbandet på för att matcha den tiden. Löpbandet ställs ju in i km/h inte min/km.

Jag började på 16 km/h och bad instruktören att öka när jag gav tecken. Förra gången jag sprang kände jag redan efter en kilometer att någon ökning var inte att tänka på. Det var bara att rikta in sig på att inte sänka farten, inte trycka på nödstopp. Satan vad jobbigt det var då! Metrarna flöt fram på displayen i snigelfart kändes det som.

Den här gången gick det lättare. Vid en kilometer kändes det inte alls farligt. 1500 meter sprang jag innan det började bli brist på syre. Syra var det ingen brist på. Den började rinna till i benen. Då frågade instruktören om jag ville öka farten. Nej vänta lite, bad jag.
Med 400 meter kvar bad jag om en liten ökning. Han tryckte fel så vi var i ett nafs uppe i 19km/h. Lite för fort faktiskt. Så han backade till 16,5 och stegrade därefter långsamt fram till någonstans mellan 18-19km/h mot slutet. Att jag hade så mycket krafter kvar till spurten tyder ju på att jag gick ut lite för lågt, men samtidigt var det skönt att inte vara helt slutkörd.
Jag slog min ett år gamla tid med tre sekunder. Det får väl räknas som godkänt med tanke på att jag inte sprungit något sedan Tjurruset i oktober. Och förra året var jag riktigt trött efteråt. I år inte alls så påverkad.

Så: jag är 21 år rent fysiskt enligt SATS kriterier. Om man räknar om min prestation på löpbandet till syerupptagningsförmåga så har jag bättre kondition än elithockeyspelarna i Djurgårdens IF. Det bör jag väl vara nöjd med antar jag med tanke på att jag är dubbelt så gammal som flera av dem.