Hampus klassiker

Regel nr 2:
Träning ska enbart baseras på känsla, medan tävling ska ledsagas av förnimmelse och instinkt, det vill säga ?själ?. Eurocyklisten får aldrig acceptera testade vetenskapliga träningsmetoder.

Det låter ju fint. En måbrasport alltså!

Under vintern har jag byggt styrka och jobbat med min kondition, främst genom att försöka pressa min mjölksyratröskel som varit alltför låg. Det har handlat om skidåkning, löpning, spinning, cykling och skivstångsövningar. Mycket intervaller. Den träningen fortsätter jag med under mars, med lite variationer och komplement.

Måndag:
Förlängd färd till jobbet. Cirka 30 km cykling.

Oftast ett bodypumppass på en timme. Därefter cirka 30 min cykling på väg hem. Ganska skönt att skölja ur kroppen med lite cykling efter en rejäl genomkörare. Det är också intressant att känna hur det känns i kroppen på cykeln efter att man tagit i med musklerna.

Tisdag:
Spinning puls med långa intervaller i en timme. Därefter 30-60 min cykling hem. Riktigt skönt att tömma kroppen ordentligt under intervallerna, och testa hur det känns att försöka ligga på hög nivå även på cykeln hem trots att energireservera är slut. Ett par bananer och en flaska vatten efter spinningen tar mig hem.

Onsdag:
Vila. (förutom 30 min cykling till jobbet, och 30 min cykling hem. Men det är ju transport ...)

Torsdag:
Förlängd cykling till eller från jobbet. 30-40 km i högt tempo.

Fredag:
Löpning 60 minuter. Antingen intervaller, backträning eller distanslöpning.

Lördag:
40-50 km cykling. Lugnt tempo på lätta växlar. Jag vill vänja kroppen vid allt längre pass steg för steg.

Söndag:
Vila alternativt några timmars rask promenad.

Eftersom jag cyklar till och från jobbet varje dag får jag150-170 km cykling per vecka och åtminstone tre lite längre pass.

Jag har också en ambition att försöka upprätthålla skidåkarmusklerna genom att klämma in ett rullskidpass i veckan. Kanske måste jag ta det till jobbet för att hinna med?

Konditionsträning handlar om många timmars slit, inte alltid i perfekta förhållanden. Då kan man välja mellan att plåga sig eller att låta bli. Och då menar jag inte låta bli att träna, utan låta bli att plåga sig.

Om man hela tiden tänker: Åh vad jobbigt!, eller Gud vad kallt! så fort det tar emot eller blir lite obekvämt så kommer man också att tycka att det är det.
Men vänder man på tankarna och försöker hitta något positivt så känns det också mycket bättre.

Idag hade jag bestämt mig för att göra hemfärden från jobbet till ett distanspass. Men när jag tittade ut på rusket utanför fönstret funderade jag en stund på om jag skulle hitta på något annat. Kanske åka raka vägen hem till brasan och läsa en god bok i stället? Nej! Att leta bortförklaringar är bara dumt. Då finns det ju alltid någon anledning att inte komma iväg.

Väl ute insåg jag att det ju inte var så farligt! Mycket behagligare än i vintras när det var 15 grader kallt och blåste snålt, eller när det kom 15 centimeter nysnö som plogbilarna inte hann med att få bort.

Medan jag rullade längs vattnet på Djurgården fick jag Monica Törnells Vintersaga i huvudet. Den beskriver på ett härligt sätt den gråa mörka vintern tycker jag. Bra låt men inte så otroligt uppiggande.

Så jag tryckte i stället igång Velvet Revolver i lurarna. Riktigt härlig sommarmusik! Tankarna vandrade iväg mot sköna stunder och jag kände inte ens blötsnön som piskade mig i ansiktet.

Som ni ser på bilden är det inte riktigt racerföre ännu.

Vad brukar du lyssna till när du är ute och cyklar?

Enligt en gammal teori kan vi driva oss till utmattning tills vårt system kollapsar. Antingen får inte musklerna tillräckligt med syre, eller så byggs halten av mjölksyra upp till en nivå som gör det omöjligt att fortsätta att anstränga sig.

Timothy Noakes håller inte med. En kollaps av systemet skulle innebära att det går sönder. Att vi skadar oss allvarligt eller dör. Men inte dör Marcus Hellner för att han tar ut sig till max på ett skidlopp. Efter en minuts vila kan han resa sig upp, och efter ytterligare en halvtimme kan han köra nästa sprintlopp på max.

Teorin som varit rådande under många år går ut på att det är hjärtats kapacitet att pumpa ut syrerikt blod till musklerna som sätter gränsen för hur mycket vi orkar. Ett hjärta som kan pumpa mycket blod gör att musklerna kan arbeta hårdare.
Men rent rationellt borde det väl vara tvärt om? Det är inte hjärtats pumpande som styr musklerna, utan musklernas ansträning som styr hjärtat.

Noakes jämförde med en sportbil när han föreläste i Stockholm.
? Hur fort kan den här bilen köra, frågade han publiken och visade en bild på en formel 1-bil.
Inte alls var svaret. Bilen har nämligen ingen förare. Trots att den har en urstark motor, breda däck och aerodynamisk kaross kommer den ingen vart utan föraren.

Noakes visade en ny bild: en sportbil med en förare i.
? Hur fort kan den här bilen köra?
Svaret blev: så fort som föraren vågar. Det är föraren som bestämmer hur fort bilen ska köras. Inte tvärt om.

På samma sätt fungerar kroppen. Det är hjärnan som bestämmer hur hårt kroppen ska jobba. Musklerna får signaler från hjärnan och sätter igång sitt arbete. Kroppen känner att musklerna behöver syre och energi vilket gör att andningen blir snabbare och hjärtat pumpar hårdare.

Den gamla teorin hade helt missat hjärnans roll. Många av testerna som gjorts i laboratorier har också varit helt “huvudlösa”. En testperson står på ett löpband som styrs av en forskare som mäter syreupptagning och mjölksyranivå. Testpersonen springer tills han inte orkar mer, och man konstaterar att han då nått sitt max.

Men Noakes menar att det alltid finns mer att ge. Att hjärnan sätter stopp för kroppen innan man nått total utmattning för att det ska finnas en slags reservbarriär så att man inte ska kunna driva systemet till en kollaps.

Man kan enkelt själv se bevis på denna teori. Bestäm dig för att göra 30 armhävningar (eller något annat antal som är precis på gränsen till vad du orkar). När du kommer till 25 är du förmodligen riktigt trött, men du kämpar dig fram till 30 på skakande armar innan du faller utmattad till golvet.
Nästa dag bestämmer du dig för att göra 35 armhävningar. Som genom ett under klarar du 35 och är lika trött som efter dina 30 dagen innan. Har du blivit starkare? Nej, du har bara intalat dig att det är 35 som gäller.

Ett annat exempel är de extra krafter man kan plocka fram på upploppet av ett lopp. Strax innan var man helt slut, men de sista hundra meterna kan man i alla fall spurta. Får kroppen plötsligt mer syre? Nej, hjärnan bestämmer sig för att plocka lite mer av reservkraften.

Utan den centrala regulatorn skulle vi kunna driva oss till döds enligt Noakes. Han berättade att vår muskelstyrka egentligen skulle kunna knäcka benen i våra armar eller ben, men något hindrar oss från att ta i så mycket. Vid paniksituationer, exempelvis om någon klämts fast under ett tungt föremål har man sett att människor lyckats lyfta bort till synes omöjliga tyngder vilket också gjort att de krossat benen i sina egna kroppar. Men i vanliga fall stoppar hjärnan i tid, innan något går sönder.

Det som skiljer elitidrottare från motionärer är förutom att de är mycket mer vältränade också kapaciteten att pressa sin kropp hårdare. Men det som räddar oss är att vår hjärna inte klarar av obehaget vi känner när vi går för fullt, utan tvingar kroppen att sakta ned när lidandet blir för stort. Även Marcus Hellner har en smärtgräns.

– Drick när du är törstig och inte som industrin som tillverkar sportdrycker säger, var ett av budskapen Timothy hade med sig. Han förklarade – genom att redogöra för hur människan utvecklats från den halvmeterhöga varelsen som levde på savannen till dagens långa fulländande långdistanslöpare – varför vi inte behöver hinka i oss litervis med vatten när vi springer marathons, ultramaror eller andra långlopp.

Enligt Noakes är människan en “efterdrickare”, som återställer vätskebalansen efter ansträngning, till skillnad mot exempelvis kameler som kan dricka i förväg och lagra vätskan i kroppen. Det är inte farligt att tappa några procent av kroppsvikten under hård och långvarig ansträngning hävdade Noakes och slog fast att det var förmågan att svettas och uthärda hetta som gjorde att vi människor kunde bli så framgångsrika jägare i Afrika för några miljoner år sedan. Vi tröttade helt enkelt ut antiloper och andra bytesdjur genom att jogga efter dem i stekande sol. Eftersom lejon och andra kattdjur jagade på nätterna, då vi själva utgjorde bytet, återstod att anpassa sig till att jaga på dagen. Det är tack vare detta vi är sådana utomordentliga långdistanslöpare.

Noakes berättade att deltagare i långa löpartävlingar inte drack så mycket under själva loppet fram till 80-talet. Då lanserade forskare, stöttade av sportdryckstillverkare som Gatorade med flera teorin att vi behöver dricka minst en liter i timmen. Dessutom var inte vatten den bästa drycken för man behövde återställa salter och tillföra socker till kroppen för att vätskan skulle tas upp på bästa sätt och göra bäst nytta. En uppmaning som visat sig farlig vid flera tillfällen enligt Noakes som berättade om kvinnor som dött av “vattenförgiftning” efter att ha druckit för mycket under marathonlopp.

1. Drick när du är törstig
2. Drick inte när du inte är törstig.
3. Ansträng dig inte dumdristigt mycket när det är extremt varmt.

Det var råden Timothy Noakes gav till oss löpare i församlingen.

Själv svettas jag litervis när jag anstränger mig. På Lidingöloppet i höstas ??en lagom sval dag ? tappade jag 3kg trots att jag drack allt jag kom över under loppet och direkt efter. Kanske var det fett och inte vatten jag tappade? Man kan ju alltid hoppas ...

I nästa inlägg kommer jag att berätta om hur Noakes förändrat teorin kring utmattning.