Hampus klassiker

Fredrikshofs KM i tempo ska strax börja. Jag har förundrat tittat på när Mic och Erik värmt upp på trainer så att svetten dröp. Foto: Martin Söderlund

Det var min tävlingspremiär på landsväg och Fredrikshof började med tempoloppet. Ganska skönt på sätt och vis att få vara för sig själv och inte hetsa runt med andra adrenalinstinna i premiären.

Stämningen i kön till starten var skönt avslappnad. De spejsade experterna med åtsittande tempodräkt, struthjälm och hjul som såg ut som lp-skivor berättade glatt om sina cyklar och tipsade om hur man skulle göra. Jag kände mig som byfånen från landet med min linjecykel, mountainbikeskor, ringklocka på styret och reparationskitet i ryggfickan.

Jag körde som byfånen från landet också kändes det som. En av de bästa i startfältet startade en minut efter mig. Jag räknade med att han skulle vara ikapp mig efter en och en halv minut, men tänkte att jag tar i så länge det går. Lyckades hålla undan i 10 km men då var jag ganska kraftlös när han kom svishande med sitt täckta bakhjul som gjorde att cykeln lät som om den hade en motor. Jag försökte hänga på för att få dra lite nytta av hans fart men det var lönlöst. Det var proffset som körde om amatören och det syntes tydligt.

Som tur var siktade jag en annan motståndare några hundra meter längre fram som jag kunde ha som målsättning att komma ikapp. Om jag blev omkörd ville jag kompensera genom att själv köra om någon. Ropade några uppmuntrande ord till Richard när jag körde om honom strax innan vändpunkten.

En titt på klockan och jag konstaterade att om jag höll samma hastighet tillbaka skulle jag komma in på cirka 47 minuter. Helt ok. Då tog krafterna slut. Benen bara dog. Det rosslade lite i halsen hela tiden när jag andades, men pulsen var inte oroväckande hög så jag tänkte att det nog inte var någon fara. Men kraften bara försvann ur benen. Jag piskade på mig själv men hastigheten sjönk konstant. Inte ens där det var platt gick det att hålla en rimlig fart.
Irriterande!!!!!!
Jag körde fortare de fem milen jag brukade köra i somras på en riktigt kuperad vägsträcka än jag gjorde nu. Då plågade jag mig så att jag fick ett blåmärke på benet, men nu fanns inte muskelkraften alls.

“Kan jag inte få punka eller något så jag kan sluta?” var en av de negativa tankarna som for genom huvudet. Jag har inte känt mig så kraftlös på mycket länge. Pulsen gick inte att få upp i normala nivåer och det kändes som om jag inte kunde syresätta mig ordentligt. Rosslandet i halsen tilltog men jag gav mig fan på att trycka på så mycket det gick. När jag närmade mig slutet skulle jag plåga skiten ur mig för att få upp medelhastigheten lite tänkte jag. Plötsligt passerade jag markeringen för sista kilometern. I stället för att bli glad att lidandet var över blev jag förbannad. Arg över att jag ju inte skulle få tid att trycka skiten ur mig som jag hade tänkt. Å andra sidan skulle det trycket inte ha blivit längre än en kilometer i alla fall med tanke på hur det kändes idag.

Positiv känsla igen
Efter målgången var det fika och snack om loppet. Alla verkade nöjda med sina prestationer. Mic erbjöd mig skjuts hem, och jag hade gärna åkt med i hans bil, men jag ville få bort den otrevliga känslan ur kroppen. Jag behövde få in lite glädje av cykling igen så jag valde att hänga på Lidingögänget på en lugn cykeltur de fyra milen tillbaka.
Det gjorde att det kändes mycket bättre! Att cykla och snacka med trevliga kompisar en fin höstdag är något av det bästa som finns! Ilskan och frustrationen rann av mig och jag kom hem med en positiv känsla i kroppen igen.
Då hade vi ändå cyklat lite fel så det blev sammanlagt 120 km idag varav 30 km i tävlingsfart (nåja inte tävlingsfart, men försök till det i alla fall).

I morgon är det linjelopp men jag står över. Behöver ta reda på vad det är som ligger och lurar i kroppen innan jag pressar mig igen.

Jag har sett klungvurpor på tv tidigare och hoppats att jag aldrig skulle behöva uppleva det i verkligheten. Men i dag hände det på Roslagvsvåren i ganska hög hastighet.

Det var riktigt usla förhållanden i dagens lopp. Kallt, blåsigt och stundtals ösregn. Vi var kalla och genomvåta, och vår tänkta måltid på 4.10 kunde gärna få bli ändå kortare så man fick komma in i duschen tidigare.

Första vurpan inträffade efter bara ett par mil. Malin gick på hjul på framförvarande cyklist i en uppförsbacke, men föll ned i en slänt så ingen annan blev inblandad.

Riktigt usla vägar gjorde cyklingen både oangenäm och osäker. Hål, bulor, djupa sprickor och hala partier med tjära som använts för att laga sprickor gjorde att man var tvungen att vara på helspänn hela tiden.
Vi körde i cirka 35 km/h i snitt och det gjorde att vi under långa perioder låg mellan 40 och 50 km/h. 14 cyklister som ligger tätt efter varandra i två led i höga hastigheter gör att ett oaktsamt agerande kan ställa till det ordentligt.

Här är incidenten som var förvarningen till det som skulle komma:
I en tvär kurva i en brant nedförsbacke fick vi plötsligt möte. Cyklisterna framför mig tvärnitade. Jag låste bromsarna. Bakhjulet hasade och jag vejade åt sidan. Folk skrek på varandra men alla klarade sig. Den som var närmast bilen fick stopp på sin cykel ett par decimeter från fronten.
Med andan i halsen fortsatte vi.

De dåliga vägarna gjorde att vi inte kunde hålla tänkt hastighet hela tiden. Så när vägarna var bättre körde vi desto fortare.

Med två mil kvar får en av cyklisterna längst fram sladd, förmodligen på grund av en skada i vägen.
En person går i backen samtidigt som jag bromsar och vejar undan. Cyklisten framför mig lyckas inte veja utan kör rakt in i första killen och voltar över. En cykel kastas upp i luften, och jag ser allt som i slow motion. Cykeln flyger mot mig, så jag släpper på bromsarna för att få fart igen och undvika att få den över mig.  Jag hör hur den landar och studsar bakom mig.

När jag vänder mig om är gatan full av cyklar, cykeldelar och människor som ligger huller om buller. En person skriker rakt ut av smärta.

Jag skyndar mig att stoppa den mötande trafiken, ber en av bilisterna att ringa ambulans och tittar samtidigt oroligt mot röran av skadade. En cyklist ligger orörlig på rygg på vägen.

Som tur är ligger han kvar enligt “regelboken”. Man ska inte upp och hoppa direkt efter en allvarlig krasch. Om man skadat ryggen eller nacken kan man förvärra skadan om man rör på sig.
Cyklisten sätter sig upp och konstaterar att han inte kan röra höger arm. En amatördiagnos ställs och vi konstaterar nyckelbensbrott.
Upp ur diket kliver så ytterligare en cyklist som förmodligen brutit armen. Men hon är ivrig att fortsätta. Vi övertalar i alla fall henne att invänta sjukvårdare för bedömning. En ledare i bakomvarande klunga (vars deltagare kraschade in i oss) stannar och inväntar ambulans tillsammans med de skadade.

Omtumlade samlar vi ihop cykeldelar och cyklister vid sidan av vägen och släpper därefter fram trafiken igen.

Då hade de flesta i vår klunga redan givit sig iväg. Så Martin Söderlund, Mic Hussey och Aivar Heamägi och jag körde lagtempo de sista 22 kilometerna i mål. Vi trampade på ganska bra. Fortare än när vi åkte med vår stora klunga. Det gjorde att vi körde om klunga efter klunga mot målet. Skönt att få cykla sig varm igen för jag frös så jag skakade när vi stannade.

Vid målrakan bestämde vi oss för att snällt gå i mål som en samlad grupp. Vi som annars brukar spurta och hetsa varandra på träning. Arm i arm rullade vi alla fyra i bredd över mållinjen. Ett lite halvidiotiskt trick kanske med tanke på incidenterna vi råkat ut för tidigare. Men Mic, Martin och Aivar är grymma cyklister som man vågar köra axel mot axel med utan att vara ängslig.

I mål berättade Mic som var en av de som körde omkull i klungan att han inte hade någon frambroms längre, att sadeln satt löst och att framhjulet var rejält skevt ...

Sådana här dagar får man sig en tankeställare. Det är ganska stora risker man utsätter sig för när man tränar eller tävlar på trafikerade vägar. En klungvurpa i sig är allvarlig nog. Vad hade hänt om vi också mött bilar samtidigt?
Jag hoppas att alla inblandade repar sig snabbt och att vi slipper uppleva sådan dramatik igen.

Martin, Mic och jag är glada över att vara i mål.
Foto: Raymond Bergmark

Fler bilder och ytterligare info om vad som hände i vårt lopp hittar du i Martin Söderlunds blogg.

Vi kommer att hålla cirka 35 km/h i snitt, och loppet som är 14 mil långt är lika långt som vi kommer att köra på Vätternrundan innan vi tar första depåstopp. Därför är cykeln kittad med extra väska och extra flaskhållare. Testkörde i dag och flaskorna flög all världens väg. Inte bra. Ganska farligt för bakomvarande cyklister faktiskt.

Runekakorna är bakade och jag ska testa att ta med mig både mat och dryck för att inte behöva göra ett enda stopp under de fyra timmarna.

Dessutom kommer det att regna och blåsa i morgon. Perfekt. Även det är en bra träning inför Vätternrundan. Hittills har det aldrig varit bra väder när jag kört den.

Jag kör tillsammans med bland andra Jonas Sköld och Martin Söderlund.

Öl och glass är bra kolhydratuppladdning har jag hört.

Igår testcyklade jag med en representant från Masgruppen och en cyklist som satsar på att nå sverigeeliten i mountainbike.

Masgruppen var snabbast runt Vättern förra året med tiden 7.06. Leif Dalander som ledde gårdagens cykling kommer att agera draghjälp för årets upplaga av Masgruppen. Han räknar med att kunna hjälpa dem att hålla farten till Jönköping. Därefter släpper han och låter andra dra.

När jag kom till mötesplatsen stod Leif och Tomas redan och väntade. Efter ett snabbt handslag utspelade sig följande konversation:

? Åh, Fredrikshof! Då känner jag mig trygg, sa Leif efter att ha läst på mina cykelkläder.
? Du är gäst här i dag så du får bestämma vad vi ska göra. Jag är fri hela dagen så jag kan cykla från åtta timmar och nedåt.
? Vill du känna spykänslor eller vill du cykla långt? Eller vill du känna spykänslor OCH cykla långt?

Jag hann inte svara innan han fortsatte:
? Du får ursäkta om vi är lite sega idag för vi har kört cirka 200 mil de senaste två-tre veckorna.
? Va? Hur mycket har ni cyklat sammanlagt i då? Jag är bara uppe i 50 mil på racer, svarade jag.
? 350 mil ungefär.

Jag tänkte att det här kan bli intressant. Tur att det är mina gamla hemtrakter vi ska cykla i så jag hittar hem ifall jag blir avhängd.
Vi bestämde oss för att ta en tur på 10-12 mil. Ett så kallat distanspass.
? Vi brukar ha som regel att pulsen inte ska gå över 190 på distanpassen, sa Leif innan han rullade iväg.

I första backen var min puls uppe i 85% av max (166 slag). Det skulle visa sig att det inte var sista gången pulsen var på de nivåerna. Dagen innan hade jag cyklat Siljan runt och då låg pulsen på 65% av max för det mesta.

I backarna brukar vi i min “hemmaklunga” köra ganska lugnt för att inte dra på oss onödig mjölksyra. De här två medcyklisterna körde ungefär 15 km/h fortare i branta backar än vad jag är van vid. Vi låg i +35 km/h i ganska långa sega “motlutor”. Då gäller det att inte släppa hjulet man har framför sig för att inte förlora effekten av att få ligga “på rulle”.

Efter 6 mil jämnade det ut sig lite. Kanske gjorde mina nyfunna cykelkamraters mjölksyraskuld från tidigare dagars hårdkörning sitt? Mountainbikecyklisten Tomas Vilkund gjorde allt färre förningar och på slutet var det faktiskt han som bad oss sänka farten. Skönt att han sa det så jag slapp! :-)

En punktering och en glass hann vi också med.

Erfarenheter att ta med sig från dagens tur:
* Cykling förbrödrar. Jag hade aldrig träffat dessa cyklister men vi hade en mycket trevlig dag ihop. Jag hoppas det blir fler turer med dem framöver!

* Det man i Stockholm kallar backar är mer som små krön i Dalarna.

* Det är ganska stor skillnad på att snitta i 30 km/h som jag gjorde i förrgår, och 33,5km/h i tio mil som vi snittade denna dag. Eftersom pulsen ligger högre går det också åt betydligt mer energi.

* Egentligen ska jag ligga i dessa hastigheter först om ungefär en månad enligt min träningsplan, men det var skönt att få pressa sig lite redan nu.

* När man själv känner sig trött och seg och pulsen rusar så känns det oftast på samma sätt för de andra runt omkring också. Kan man bara tänka på det blir det lite lättare att härda ut när det är jobbigt.

* Tuffa backar eller förningar tar på krafterna, men det går ganska fort att återhämta sig och få ned pulsen när man får ta rygg och lite vindskydd.

* Vilka roliga vägar det finns att cykla på i Siljansbygden! Att åka på träningsläger till Medelhavet känns inte alls nödvändigt efter att ha cyklat några dagar här.

Leif Dalander lagar punka och Tomas Viklund laddar inför nästa uppförsbacke

På Vätternrundan kommer vi att behöva hålla 33-35 km/h i 30 mil. Vi räknar med att köra cirka 12 mil innan första depåstopp. Därför ville jag testa vilken form jag har. Att köra Siljan runt non stop som ensam cyklist känns som ett lagom test.