cover-liten

Hampus klassiker


Söndag, Maj 15, 2011

Klungvurpa i Roslagsvåren

En sladd, klingande av metall och kolfiber mot asfalten som övergår i slammer och skrik när flera cyklar och människor brakar ihop.

Jag har sett klungvurpor på tv tidigare och hoppats att jag aldrig skulle behöva uppleva det i verkligheten. Men i dag hände det på Roslagvsvåren i ganska hög hastighet.

Det var riktigt usla förhållanden i dagens lopp. Kallt, blåsigt och stundtals ösregn. Vi var kalla och genomvåta, och vår tänkta måltid på 4.10 kunde gärna få bli ändå kortare så man fick komma in i duschen tidigare.

Första vurpan inträffade efter bara ett par mil. Malin gick på hjul på framförvarande cyklist i en uppförsbacke, men föll ned i en slänt så ingen annan blev inblandad.

Riktigt usla vägar gjorde cyklingen både oangenäm och osäker. Hål, bulor, djupa sprickor och hala partier med tjära som använts för att laga sprickor gjorde att man var tvungen att vara på helspänn hela tiden.
Vi körde i cirka 35 km/h i snitt och det gjorde att vi under långa perioder låg mellan 40 och 50 km/h. 14 cyklister som ligger tätt efter varandra i två led i höga hastigheter gör att ett oaktsamt agerande kan ställa till det ordentligt.

Här är incidenten som var förvarningen till det som skulle komma:
I en tvär kurva i en brant nedförsbacke fick vi plötsligt möte. Cyklisterna framför mig tvärnitade. Jag låste bromsarna. Bakhjulet hasade och jag vejade åt sidan. Folk skrek på varandra men alla klarade sig. Den som var närmast bilen fick stopp på sin cykel ett par decimeter från fronten.
Med andan i halsen fortsatte vi.

De dåliga vägarna gjorde att vi inte kunde hålla tänkt hastighet hela tiden. Så när vägarna var bättre körde vi desto fortare.

Med två mil kvar får en av cyklisterna längst fram sladd, förmodligen på grund av en skada i vägen.
En person går i backen samtidigt som jag bromsar och vejar undan. Cyklisten framför mig lyckas inte veja utan kör rakt in i första killen och voltar över. En cykel kastas upp i luften, och jag ser allt som i slow motion. Cykeln flyger mot mig, så jag släpper på bromsarna för att få fart igen och undvika att få den över mig.  Jag hör hur den landar och studsar bakom mig.

När jag vänder mig om är gatan full av cyklar, cykeldelar och människor som ligger huller om buller. En person skriker rakt ut av smärta.

Jag skyndar mig att stoppa den mötande trafiken, ber en av bilisterna att ringa ambulans och tittar samtidigt oroligt mot röran av skadade. En cyklist ligger orörlig på rygg på vägen.

Som tur är ligger han kvar enligt “regelboken”. Man ska inte upp och hoppa direkt efter en allvarlig krasch. Om man skadat ryggen eller nacken kan man förvärra skadan om man rör på sig.
Cyklisten sätter sig upp och konstaterar att han inte kan röra höger arm. En amatördiagnos ställs och vi konstaterar nyckelbensbrott.
Upp ur diket kliver så ytterligare en cyklist som förmodligen brutit armen. Men hon är ivrig att fortsätta. Vi övertalar i alla fall henne att invänta sjukvårdare för bedömning. En ledare i bakomvarande klunga (vars deltagare kraschade in i oss) stannar och inväntar ambulans tillsammans med de skadade.

Omtumlade samlar vi ihop cykeldelar och cyklister vid sidan av vägen och släpper därefter fram trafiken igen.

Då hade de flesta i vår klunga redan givit sig iväg. Så Martin Söderlund, Mic Hussey och Aivar Heamägi och jag körde lagtempo de sista 22 kilometerna i mål. Vi trampade på ganska bra. Fortare än när vi åkte med vår stora klunga. Det gjorde att vi körde om klunga efter klunga mot målet. Skönt att få cykla sig varm igen för jag frös så jag skakade när vi stannade.

Vid målrakan bestämde vi oss för att snällt gå i mål som en samlad grupp. Vi som annars brukar spurta och hetsa varandra på träning. Arm i arm rullade vi alla fyra i bredd över mållinjen. Ett lite halvidiotiskt trick kanske med tanke på incidenterna vi råkat ut för tidigare. Men Mic, Martin och Aivar är grymma cyklister som man vågar köra axel mot axel med utan att vara ängslig.

I mål berättade Mic som var en av de som körde omkull i klungan att han inte hade någon frambroms längre, att sadeln satt löst och att framhjulet var rejält skevt ...

Sådana här dagar får man sig en tankeställare. Det är ganska stora risker man utsätter sig för när man tränar eller tävlar på trafikerade vägar. En klungvurpa i sig är allvarlig nog. Vad hade hänt om vi också mött bilar samtidigt?
Jag hoppas att alla inblandade repar sig snabbt och att vi slipper uppleva sådan dramatik igen.

image
Martin, Mic och jag är glada över att vara i mål.
Foto: Raymond Bergmark

Fler bilder och ytterligare info om vad som hände i vårt lopp hittar du i Martin Söderlunds blogg.

FörfattarePeter Hampus i • CyklingKlassikernTräning
Permalink

Kommentarer

Skriv in en ny kommentar

Kommentera bloggen