A PHP Error was encountered

Severity: 8192

Message: Non-static method Magpie::usage() should not be called statically, assuming $this from incompatible context

Filename: plugins/pi.magpie.php

Line Number: 28

Hampus klassiker: cykel, skidor, löpning, simning + annan träning
cover-liten

Hampus klassiker


Måndag, November 10, 2014

Jag är så graciös

Svansjön, fast på gymet är en målande beskrivning av mina träningspass. En varning för känsliga tittare utfärdas dock. Starka bilder och filmer lite längre ned.

Graciöst, värdigt och med en nästan ofattbar hållning och kroppskontroll är ord som brukar nämnas om mig när jag tränar. De andra på gymet brukar stanna upp och följa mig med lystna blickar när jag kör igång.

Tänk dig Svansjön, fast med mycket mer muskler. Varje muskelcell i fullständig harmoni, perfekt koordinerad så att den jobbar tillsammans med de andra abnormt vältränade cellerna och nervtrådarna för att utföra rörelsen i perfektion.

Hinderbana med schwung
På Lidingö har man nyligen färdigställt en hinderbana som liknar de där som fanns på regementen förr i tiden. Jag har för mig att jag var rätt så duktig på att ta mig fram på sådana i min ungdom, och tog med min son för en liten demonstration.

Innan du tittar på filmen här nedanför vill jag höja ett varningens finger. Den kan ge upphov till mindervärdeskomplex men samtidigt ett våldsamt habegär. Kanske även lite småsnuskiga fantasier. "Tänk vad den där akrobaten kan hitta på om man släpper lite på tyglarna!"

 

Ja du ser själv. Ögonen tåras.

Innan våren ska jag dock klara det förbannade hindret. Utan att behöva klamra mig fast med benen runt brädan och hänga som en sengångare. Jag tänker mig att jag gör en pullup till midjan och sedan graciöst svingar mig över med benen. Typ sådana här pullups:

 

För att stärka bål, axlar och – eh, ja vad mer är det för muskel inblandad i den här övningen? – körde jag och min träningspartner denna roliga rörelse. Från liggande till "tå-touch" 60 gånger, och jag blev helt knäckt. Orkade mot slutet bara fem resningar i taget.

Träningskompisen tittade förvånat på mig efteråt och kom med en kommentar som nog gör mindre skada för självförtroendet i gymet än efter en annan parövning:
– Jag vill inte vara elak, men för mig kändes det ingenting.
 

FörfattarePeter Hampus i • BilderFilmTräning
Permalink

Måndag, November 03, 2014

LSD är grejen

Jag trodde inte det var möjligt, men det går att köra LSD-pass på mtb med sällskap. Och vad bra det känns i kroppen efteråt!

Joakim och jag var nog lite skeptiska innerst inne till att vi skulle klara att köra i låg zon 2, det vill säga max 65% av maxpuls på Lidingöloppspåret. Dels är det ganska kuperat, och dels är risken stor att den ena av oss driver upp farten för mycket.

Men det gick jättebra. Vi var disciplinerade och vaktade på varandra. Okej, Abborbacken blev en pulshöjare men i övrigt höll den sig i vår Long slow distance-zon.

Vad är då vitsen med detta?

Vitsen med lång och långsam distansträning är att låta kroppen bygga mitokondrier i musklerna, att bygga kapilärer och att locka den att hämta en större andel av bränslet från kroppsfettet än från kolhydrater. Två munnar vatten tog jag på de tre timmarna vi var ute. Inget mer. När det går långsamt har kroppen lättare att ta till sig energin från fett. Och stoppar man inte i sig socker hela tiden så "skämmer man inte bort kroppen".

Med en bra fettmotor kan jag spara på kolhydraterna som lagrats in i muskler och lever. Den som har mest energi kvar i slutet av loppet kommer att vara starkast.

Vitsen med att köra LSD i skogen i stället för på landsvägen är att det blir mycket roligare så tycker jag. 

"Tänk om vi hade kört i en våt och hal rondell i Täby nu där bilarna siktat på oss", sa Jocke när vi stannade upp och njöt av höstfärgerna i skogen.

Förutom ett eller ett par LSD-pass i veckan ser min träning nu ut så här:

  • Ett styrkepass – oftast crossfit vilket är bra då det kombinerar styrka och kondition.
  • Ett teknikpass i lite tuffare tempo.
    För några år sedan trodde jag inte att jag skulle uppskatta att halka fram på hala rötter under kolsvarta novemberkvällar. Dels har jag tidigare haft svårt att se det roliga med hala rötter, men jag har också kört teknikträningen i dagsljus med tanke på säkerheten. Men med sällskap går det ju att pressa sig även i mörker!
  • Ett teknikpass i lugnt tempo.
    Det blir ofta ett lågintensivt pass med lite ryck och lek.
  • Ett intervallpass med inriktning på Vo2-max.
    Detta för att hålla uppe farten och intensiteten även under lågsäsong. Görs ofta på landsväg med wattmätare. Jag klarar inte av att sitta på en trainer i källaren. Då dör jag lite varje gång.
  • Några tröskelpass.
    Korta sådana på ca 30 minuter under pendlingen till eller från jobbet. Med tröskelpass menar jag på eller strax över min mjölksyratröskel.
  • Några återhämtningspass. Korta även dessa då det sker under pendlingen.
  • Eventuellt blir det något löp-pass då och då för att variera mig lite.

Det är fascinerande hur bra det känns i kroppen efter det långa lugna distanspasset. Dagen efter ett sådant känns det som att jag flyger fram på cykeln.

Dessa pass har jag strukit från min träning:

  • Långdistanspasset som alltid körs i lite för högt tempo. Det blev oftast för långt och för hårt, men inte tillräckligt hårt då det var tänkt att vara ett lugnare långdistanspass. Jag var sliten i kroppen efteråt, och det tog en väldans lång tid att genomföra. Dessutom var jag hungrig som en glupsk flodhäst resten av dagen.
     
  • Långa landsvägspass. Ofta i dåligt väder. Det är inte så himla kul att nöta 15 mil en regnig lördagmorgon i 4 grader och motvind. Dessutom tillsammans med andra trafikanter – i bil, skåpbil eller lastbil – som hatar en. Det är så mycket roligare och skönare att cykla i skogen.
     
  • Boxpasset. Visserligen jättekul, men jag får inte upp pulsen lika mycket som på crossfit, och det ger inte lika mycket styrka. Ska jag träna inomhus så vill jag ha verklig valuta för tiden jag lägger ned.
FörfattarePeter Hampus i • CyklingTräning
Permalink

Torsdag, Juli 03, 2014

Rookie på äventyr

Jag börjar inse att Skottlandsäventyret i slutet av juli kommer att bli rätt tufft. Om BBC Adventure show vill göra en dokumentär om oss kanske man kan börja ana oråd ...

Idag träffades vi tre svenskar som ska cykla The Higlands, Glens and Western Isles. Dryg 130 mil och 18 000 hödjmeter på 4,5 dagar.

– Det kommer att bli en fikarunda, säger Ari den mest rutinerade cyklisten av oss. Han har cyklat otaliga Paris-Brest-Paris, Styrkepröven och massa andra mandomsprov på cykel.

Jo tjena. Fikarundan har av vissa beskrivits som ett av världens hårdaste långlopp på cykel.

– Men det är ingen tävling. Vi tar det lugnt och myser, fortsätter han samtididigt som han berättar hur han i ett norskt långlopp snittade 30 km/h uppför i i två timmar. När det blev plattare ökade han till 50 km /h.

Vi tog en liten tur i dag, men det viktigaste med vår träff var ölen och min möjlighet att förhöra mig om detaljerna kring detta lopp i synnerhet och långa cykellopp i allmänhet.

Jag inser att jag är en riktig rookie i sammanhanget. Vet knappt vad jag ska ha med mig och på mig.

Men det kommer att bli en kul vecka med Ari och Janne.

Det ordnar sig nog. Hur fel kan det bli i ett främmande land, på fel sida vägen i en ogästvänlig, regnig och blåsig natur?

FörfattarePeter Hampus i • CyklingTräning
Permalink

Måndag, Maj 05, 2014

Experiment på Lidingöloppet mtb

Testa inget nytt på tävling och ändra inte dina vanor inför ett lopp är två bra grundregler. Men på Lidingöloppet MTB experimenterade jag rejält.

Ett halvårs arbete i Norge där jag inte haft någon cykel, en bruten nacke och avsaknaden av ett mål som Vätternrundan eller liknande som verkligen kräver att jag strikt följer ett träningsprogram har gjort att jag nog är 15-20% sämre tränad i jämförelse med hur jag var i början av maj förra året.

När jag är topptränad är jag även starkare psykiskt och klarar att pressa mig själv mycket hårdare. Nu hamnar jag oftare i komfortzonen.

Därför är ett lopp som Lidingöloppet mtb perfekt. Alla backar och den höga farten gör det till jobbiga sex mil.

Men jag betalar inte 1500 kronor för att köra på mina ”hemmastigar”. Så jag skambjöd på startplatser som utannonserades på Blocket.

Fick dock inte napp, så dagen innan loppet bestämde jag mig för att det var slut på uppladdningen och jag tränade som vanligt i stället. Det innebar cirka 13 mil som ledare för Fredrikshofs snabbgrupp. Vi lyckades ha motvind hela vägen på rundan som tog oss förbi Rimbo.
Därefter körde jag ett pass med löpträning för en klient som jag fått via Vint – en app där man kan boka träning i grupp eller enskilt.

Så, när jag kom hem lagom mör blev jag överraskad av att det låg ett startbevis i min mailbox. Hoppsan! Vilken intressant uppladdning.

Dags att tänka återhämtning och omladdning av kolhydrater direkt! Vilken tur att svärfar fyllde år så jag kunde vräka i mig tårta. Kolhydraterna skulle inte vara något problem. Men hur skulle benen må på den krävande banan?

För att ytterligare öka på experimentet gjorde jag min egen energy-gel. Första tanken var honung och outspädd saft, men min cykelkompis Petter poängterade att blandningen fruktos och glukos inte var optimal så jag lade till glukos-sirap också. Lite Seltin på det för att få natriumklorid, kalium och magnesium så var gelen klar. Första satsen smakade för mycket salt men kändes effektiv. Så till loppet blandade jag lite annorlunda.

Är det tröjan som korvat sig eller är det helt otroliga magrutor som döljer sig under den? Eller fettdepån – den så kallade tempomagen?

Det bästa med Lidingöloppet är att jag bor 500 meter från starten så det var bara att rulla ned och lägga cykeln i startfållan utan stress. Tyvärr visade funktionären mig till fel fålla så klockan hann ticka i två minuter innan jag släpptes iväg. Två minuter hit eller dit spelar väl egentligen inte någon roll eftersom jag inte har med toppstriden att göra. Men att cykla ikapp två minuter är lite jobbigt.

En annan kul sak med lopp är att man träffar många bekanta innan starten. Hasse, Andreas och Johnny som jag brukar cykla med på ön gjorde sig klara för start och vi hann växla några ord och önska varandra lycka till. Min BMC-kompis Johan spöade jag med några minuter förra året så han var sugen på revansch. Han såg laddad ut innan start och jag har sett att han skött sin träning bra senaste året så det skulle bli tufft att ge honom en match. Jonas körde inkognito – det vill säga utan klubbkläder – så honom kände jag nästan inte igen när han redan innan starten började buffla och bråka. Han är så jäkla jobbig i början av loppen för hans kropp har en förmåga att sparka igång mycket snabbare än min. Först nu har jag lärt mig att jag ska låta honom hållas och hämta in försprånget när jag kommit igång.
Jag förklarade att mina ambitioner i dag inte var så stora, och berättade om min knasiga uppladdning och att benen nog skulle hata mig under dagen. Nära att bryta mot regel nummer 14 men mtb-landslagets förra förbundskapten sa mycket riktigt att benen väl alltid hatar en när man är ute och kör.

Som vanligt kräver min gamla kropp cirka 20 minuter för att komma igång så den hetsiga starten med ett par branta backar direkt är inte optimal. Men jag plockade placeringar efter det.

Benen kändes pigga trots urladdningen dagen innan, men jag kände tydligt att min allmänkondition inte var likadan som förra året. Det var svårt att svara på ryck som cyklisterna runt omkring gjorde.
Dock verkar backträningen ha gett lite resultat. Tidigare har branta backar varit min akilleshäl men nu hängde jag med fint uppför. Återigen jämfört med gruppen jag hade omkring mig. Vad Calle Friberg pysslade med framme i täten hade jag ingen aning om.

Kedjan som strulat ett tag växlades in i bakhjulet i en brant uppförsbacke och satt som berg. Det tog några minuter att få loss den. I vanliga fall hade jag varit stressad och irriterad, men som läget var nu konstaterade jag bara: ”Jaha där försvann ytterligare någon minut.”

Gelen funkade perfekt. Så fort den där bekanta domnande hettan som visar att bränslet är slut dök upp i låren tog jag en klunk. Och precis som när jag gör samma sak med svindyr energy-gel från Enervit eller annan leverantör så kom energin tillbaka.


Glad över att vara i mål. Det torkade saltet på axeln tyder på att jag inte bara legat i komfortzonen.

Jag rullade i mål några minuter långsammare än förra året men var nöjd ändå. Jag låg mycket mer i komfortzonen och jag har ju tränat mindre. Jag blev 94:a i tävlingsklassen jämfört med 67:a förra året. Placering 141 sammanlagt av alla som körde är ju i alla fall inte helt misär. Jag hade ju faktiskt kunnat tvingas se loppet från en rullstol eller permobil om jag haft otur med nackskadan i höstas. Att jag får uppleva en till vår, och ha förmågan att röra på mig är jag glad och tacksam för!

Jag klättrade dessutom i listan hela loppet vilket tyder på att jag distribuerade krafterna rätt så bra. På Cykelvasan i höstas var det ju tvärt om. Där rasade jag i listan ju närmare mål jag kom.

FörfattarePeter Hampus i • CyklingTräning
Permalink

Lördag, December 21, 2013

Tuff väg tillbaka

Trots att nackskadan inte gett mig några men, och inte krävt någon rehabträning är vägen tillbaka ganska tuff. Extremt tuff enligt nättjänsten Strava.

Att tvingas ligga orörlig i tre dagar, sedan vila helt för att därefter ta det lite lugnt i en månad är ju inte det bästa för konditionen. Inte för styrkan heller.

Onsdagens besök i ett gym var både jobbigt och sorgligt. Sorgligt för att jag konstaterade hur svag jag blivit.

Förra helgens cykling fick mig att lida som jag inte gjort på mycket länge. Och morgonens pass klassar Strava som extremt. 40 minuter i anaerobisk zon får ju räknas som lite jobbigt även om jag inte håller med om den extrema benämningen.

suffer score strava

Jag ogillar verkligen att vara i så dålig form som jag är nu, men samtidigt är det ganska häftigt att få ha den här tuffa träningsperioden nu. Jag älskar att bli riktigt trött. Att ta ut mig till max. Hata mig själv lite medan jag plågar mig.

Och sedan få belöningen. Känna hur konditionen och styrkan kommer tillbaka. Att inte längre behöva slita för att hänga med tätgruppen utan snarare vara den som är med och sätter tempot.

Bästa sättet för att uppnå det? Att träna med andra. Andra som är starkare än jag. Som tvingar mig att plåga mig riktigt ordentligt,

Den här julen ska bli ett litet miniträningsläger för att bygga upp formen igen. Försöka byta bort en del fett mot muskler.

FörfattarePeter Hampus i • CyklingTräning
Permalink

Sidan 2 av 24 sidor  < 1 2 3 4 >  Sista >