Hampus klassiker

13-15 september kommer jag att vara ledare på ett cykelläger för tjejer utanför Uppsala. I dag körde vi en rolig rekognosceringstur i markerna. Varierande stigar och till och med en flottfärd över ett sund bjöd kvällen på. Kul att ta sig fram på det sättet. 

När jag åkte flotte senast var då jag som äventyrlig 13-åring drev över hela Siljan en stormig natt på en kapsejsad flotte. Brandkåren hämtade oss då vi satt på den lilla kant som fortfarande var ovanför vattenytan. När Caisa i dag drog oss över sundet kände jag mig dock trygg. 

Tror att tjejerna som anmäler sig kan vara trygga i att de får mycket härlig cykling. Det är riktigt fina stigar runt Fjällnora friluftsgård, och landsvägscyklingen kommer att bjuda på vackra böljande vägar  genom små uppländska byar.

Jag kommer att leda två landsvägspass och ett mountainbikepass. En annan av ledarna är landslagscyklisten Isabelle Söderberg som nu är tillbaka i sadeln efter den otäcka kraschen tidigare i år.

Backträning både i skogen och på landsväg kommer att stå på schemat.

​

Alla har vi nog ett trötthetsminne. "Min första förlossning", "backintervaller i slalombacken", "när jag fjällvandrade i Abisko" eller vad det nu kan vara.

Jag har haft lite olika minnen. Dels sådana efter en spurt eller ett uthållighetstest där jag lyckats köra kroppen i botten på bara några minuter och jag önskat att någon gett mig ett nackskott för att få stopp på lidandet. Eller uthållighetsminnen som efter soldatprovet i lumpen där man var vaken i ett dygn och cyklade, gick och sprang med en massa packning.

Men efter att jag på allvar börjat med uthållighetsidrott har jag fått känna på trötthet på ett helt nytt sätt. Lidingöloppet förra året då jag stapplade fram med feber och hela kroppen skrek att jag skulle stanna trodde jag var det värsta jag kunde utsätta min kropp för. Inte ens årets Vätternrunda då vi försökte cykla runt sjön på 7:14 i motvind kom i närheten.

Men Cykelvasan i helgen tog mig ett steg upp på utmattningstrappan. Cykelvasan – mountainbikeloppet som inte ens är ett riktigt mtb-lopp utan ett grusvägslopp med mest nedförsbackar skulle göra mig tröttare än någonsin.

Föga anade jag hur jobbig den här dagen skulle bli när jag satt i den fullpackade bilen på väg upp till Sälen.

Lite i senaste laget anlände vi till starten. Vägen var avspärrad och stackars Jocke som skulle hämta sin Ducati i Lindvallen släpptes inte fram trots idogt argumenterade.

"Typiskt stockholmare. Jag ger mig fan på att de är djurgårdare också", sa den ena funktionären till den andre. Jag ides inte förklara att vi faktiskt var två masar i bilen utan kastade mig på hojen för att hämta nummerlapp och ställa cykeln i startfållan.

Den här gången överraskade jag mig själv med att både ha med cykelskor och cykeldator till starten. Hann till och med gå på toaletten i lugn och ro innan start.

Mesen bestämmer sig för att lida
Jag tycker att jag blivit lite klenare med åren. Det tar emot att ta mig in i den verkligt okomfortabla zonen. 4x4-intervaller kan behöva någon timmes mental övertalning och förberedelse för att jag ska ta itu med dem. 4x4 innebär att man kör fyra minuter i sin högsta puls-zon för att träna syreupptagningsförmågan. Sedan vilar man i fyra minuter innan man kastar sig in i lidandets zon igen. Så gör man fyra gånger. Puls-zonen vid "fyror" brukar starta vid 90% av den maximala pulsen hjärtat kan pumpa. På sistone har jag fått slita ganska rejält för att få upp pulsen över 89% av max. Det har verkligen krävt max ansträngning.

Klungkrascher och brutal puls
Tanken med loppet var att försöka hänga på den stora klungan så långt fram jag kunde innan det började spricka upp. Att vara dåligt uppvärmd och starta med en två kilometer lång och skapligt brant backe är ju inte den roligaste starten på ett lopp. Men jag lyckades hålla pulsen kring 90-95% och längtade tills det planade ut och man kunde varva ned lite.

Pyttsan! Tempot skruvades upp ytterligare och det gällde att hänga på för att få en bra position. Ideliga "filbyten" och blicken långt fram för att hålla koll på fältet och se att jag satt i rätt led. Varje gång jag kollade cykeldatorn visade pulsen 96-98% av max. Det här skulle inte hålla så länge. Visserligen är pulsen alltid lite högre vid tävling på grund av adrenalinpåslaget. Men nu var den också högre på grund av nervositeten över folk runt omkring mig. Det syntes tydligt att det inte enbart var rutinerade mountainbikecyklister som körde i klungan. Cykelvasan är ju så pass lättåkt att även landsvägscyklister tar sig fram. Men det är ju bättre om man har lite respekt för terrängen. Tre klungvurpor innan vi kört tolv kilometer var lite för mycket för att det skulle kännas tryggt. Flera av dem nära mig så jag var tvungen att snabbt väja undan.

I utförslöporna efter Mångsbodarna försökte en kille tränga sig mellan de två leden som körde i 35-40 km/h. Han hakade i mitt styre, men jag var bestämdare än han så det slutade med en liten utflykt i buskaget för hans del. Vid ett annat tillfälle försökte någon buffla sig in på min plats från utsidan. Axel mot axel fightades vi om utrymmet i den del av vägen som var lite hårdare packad. Han var för vek så även han fick cykla utanför banmarkeringen ett tag.

Vid Oxbergssjön kom nästa klungkrasch. Ett par tre cyklister körde omkull precis framför mig och jag insåg på den hundradels sekund jag hade på mig att agera att det inte fanns plats för mig att väja. Jag valde i stället att köra upp på den ena cykelns bakhjul för att använda det som ramp så att jag enklare skulle kunna köra över både cyklist och cykel som låg framför mig. Jag stannade så klart för att kolla hur det gick för stackarn, som blev så glad när jag försäkrade att han inte blödde i ansiktet (jag träffade bara hans underkropp med mitt bakhjul). Tyvärr gjorde det att jag tappade min klunga och efter att ha försökt jaga i kapp den var jag helt slut. Nästan maxpuls första milen och sedan långa sträckor med riktigt hög puls gjorde att benen inte tålde mycket fartökningar. Det fick jag erfara flera gånger efter Oxberg då diverse klungor körde förbi mig medan jag  omöjligt kunde ta hjul på sista cyklisten i ledet.

Vid en av kontrollerna tänkte jag: "Undrar om de serverar våfflor och kaffe här?"  Jag var så fruktansvärt trött att jag inte kunde föreställa mig hur det skulle gå att fortsätta. Men jag ville inte heller bryta så en timmes våffelpaus, eller två, verkade riktigt lockande.

Väl i mål konstaterade jag att jag försämrat mig med tre minuter från föregående år. Men med tanke på att banan var längre och jag haft en sommar med några rejäla krascher med revbensbrott och nyckelbensbrott är jag ändå nöjd. Mest nöjd är jag med att jag lyckades plåga mig så hårt.

Sträcka: 94 km
Tid: 3:19
Snittpuls: 91% av max
Tid i zon 5 (anaerob zon då musklerna inte får tillräckligt med syre utan går på mjölksyra) 1h 18 min.
Tid i zon 4 (brukar kallas tröskelzonen) 1h 37 minuter

Jag som tycker det är jobbigt att få till 16 minuter i zon fem när jag kör mina intervallpass. Så här mycket har jag aldrig lyckats pressa mig. När vi närmade oss mål tänkte jag: "Inte en klungspurt också. Det pallar jag inte. Jag vill helst myscykla i mål i sakta mak." Om jag maskade ordentligt sista kilometern skulle jag tappa klungan jag låg i och kunna ta det lugnt. Men jag insåg det idiotiska i den planen. Det skulle så klart dyka upp nytt folk bakifrån som skulle få mig att verka lat. Så jag spurtade precis som alla andra. En kille i full Tour de France-utstyrsel (gul hjälm, gula glasögon, gul dress och gul cykel) som jag samarbetat en del med de sista två milen låg några meter bakom mig på upploppet. Tror jag lyckades hålla undan med en centimeters marginal. Skönt.

I måååål! Om jag släpper taget om staketet kommer jag nog att ramla.

​

Trodde aldrig att jag skulle bli "långcyklist". Jag har alltid tyckt att Vätternrundan är för lång med sina 30 mil. Nu har jag anmält mig till ett lopp i Skottland som är 130 mil långt och där jag planerar att köra 30-40 mil per dag.

Vansbroturen tidigare i somras gav mersmak. 76 mil på två dagar kändes inte alls så farligt – trots krasch med revbensbrott som följd.

Fel Peter Hampus
Jag minns fortfarande när folk ringde och gratulerade mig till en bra tid på det klassiska loppet Paris - Brest - Paris. De hade hittat mitt namn i resultatlistan och när jag lyckades lista ut vad de pratade om tyckte jag det verkade fullständigt rubbat. Det var min namne Peter Hampus som också cyklar med Fredrikshof som hade cyklat från Paris till Atlantkusten och tillbaka. Jag gjorde klart för alla att så där håller jag inte på! Jag ville cykla kort och fort.

Men, nu är jag tydligen där jag också. Skillnaden mellan Paris - Brest - Paris och The Highlands, Glens & Western Isles i Skottland är att loppet jag ska köra innebär en hel del berg och kullar, och kommer att gå längs den blåsiga och regniga skotska kusten i stället för i ett franskt inland. Men jag tänker å andra sidan ta det ganska lugnt. Sightseeing och familjetid hör till planerna. Om man startar tidigt på morgonen så bör man vara framme vid etappens slut så pass tidigt på eftermiddagen att man hinner njuta av omgivningarna, vara lite social och smaka lite whiskey också.

Till min stora glädje har jag kompisar med samma sinne för äventyr som jag. Igår, när jag lade ut mina tankar på Facebook nappade genast tre cykelvänner som anmälde sig för att lyckas komma åt en av de 60 åtråvärda platserna. (Ja det verkar finnas fler än 60 personer i världen som tycker det här låter kul) Ytterligare ett par har visat intresse och jag misstänker att förhandlingar pågår hemma vid köksbordet.

I höst börjar träningen. Ska bara göra Cykelvasan, Stockholm triathlon, Vasatrampet och Lidingöloppet först.

​

Konstigt nog får jag stå i startled 3 trots den dåliga tiden förra året. 

Men som det känns nu förtjänar jag inte att starta där. Som tur är går inte starten i Lidingöloppet förrän den 28 september. 72 dagar kvar. På den tiden kommer min revbensskada att läka om jag inte slår upp den igen. Då är det åtminstone lättare att springa i högre tempo. Hellre ont i benen än ont i "andningsapparaten".

På löpturen igår var det svårt att ens hålla sexminuterstempo på kilometern. Det gjorde ont i bröstkorgen så jag trippade fram. Ändå låg pulsen över 80% av max. Förmodligen för att jag inte kan djupandas utan måste ta många grunda andetag.

Jaja, inget fel med det. Mina ben behöver en mjukstart. Som cyklist kan man tydligen springa sönder sig totalt om man går ut för hårt i början. Bra kondition i kombination med dåligt tränade senor, ligament och leder kan tillsammans med ett alltför tjockt pannben och hög smärttröskel göra mer skada än nytta i början.

Så jag trippar fram i löpspåret. Och Vo2-träningen som jag tänkt köra nu i juli har fått bytas ut mot LSD och teknikpass på MTB. Oj, många förkortningar där. LSD är inte knark i mitt fall utan Long Slow Distance. Att köra lugnt är även det bra för konditionen. Då skapas mitokondrier som kan beskrivas som cellens fabriker som tillverkar de molekyler som används vid förbränning. Många mitokondrier i muskeln är bra vid konditionsidrott och dessa bildas gärna vid långvarig träning på låg intensitet. Skönt att veta att man inte behöver köra så att man får blodsmak varje gång för att det ska göra nytta i kroppen.

Teknikträningen behöver jag verkligen. För mycket tid på landsvägscykeln har gjort mig både överdrivet försiktig men också lite ostadig på MTB:n (mountainbiken).

Nu ska jag ta tag i mitt projekt att lära mig köra på bakhjulet på allvar. Dels för att det är coolt och något jag alltid velat kunna, men också för att det är bra balansträning och något man faktiskt kan ha nytta av i skogen. Att få upp framhjulet över hinder gör att man tar sig fram lättare. Och framför allt, allt lyfta på framhjulet när man ska nedför branta "drops" gör att landningen kan bli mjukare och man riskerar inte att landa med för mycket framvikt och flyga över styret.

Jag letar nu saker för att bygga en liten egen teknikbana på tomten. Bildäck, plankor, stockar med mera ska användas för att få en lite roligare användning av gräsmattan som ändå bara används till fullo när man vandrar över den med gräsklipparen.

När jag är klar ska jag bli lika duktig som Peter Sagan på att hantera min cykel.

Här är en bra genomgång för hur man steg för steg lär sig bakhjulsåkning, eller wheelie som det heter på engelska.

​

Försommarens konferens i södra Frankrike brukar vara en fin uppladdning inför Vätternrundan. Jag sköter IT och kommunikation för de 500 gästerna men får ändå tid över till cykling. Förra gången fick jag ihop 60 mil på fem dagar (men gick ändå upp fem kilo på grund av alla goda ostar och gott vin).

I år har vi konstaterat att vi nog har för mycket packning för den lilla bil vi bokat. Och man kan ju inte lita på att biluthyraren är homofob varje gång. Förra gången när jag skulle hämta ut hyrbilen sa killen bakom kassan:

– Är du bög?

– Eh, nej hur så?

– Du har ju bokat en bögbil.

– Va? Vad är det?

– En bil för bögar. Det är bara bögar som kör runt i sådana. Den kan du inte ha om du inte är bög.

– Äh strunt i det. Jag är ändå inte här för att ragga. Jag ska jobba.

– Nej, jag vägrar att lämna ut bögbilen till dig!

– Ja men jag har inte mer pengar än så här. Du kan inte pracka på mig en dyrare modell med din homoargumentation.

– Fattar du inte? Jag uppgraderar dig utan kostnad! Du kan inte åka runt i Frankrike med en bögbil om du inte är bög!

Så jag fick en stor skåpbil som i biluthyrarens ögon var mycket mer hetero än den här:

I år har vi bokat en annan modell, men anar som sagt att den inte räcker till. Jag har föreslagit att jag kan cykla från Nice till Hyeres för att spara plats i bilen. Hur svårt kan det vara? Cirka 15 mil och det gäller bara att ha havet till vänster om sig så kommer man till slut fram till den lilla udden utanför Hyeres där konferensanläggningen ligger.

Fast så tänkte jag i och för sig när jag förra gången skulle ta en liten morgontur till St Tropez. Jag virrade bort mig i bergen och lyckades komma tillbaka till staden tre gånger. Efter 18 mil dök jag upp svettig på hotellet fyra minuter innan mitt arbetspass skulle börja.

​