Hampus klassiker

Att cykla i grupp har många fördelar. Det är socialt, men framför allt kan man i en grupp ta sig fram fortare än man skulle klara ensam.

För att kunna köra riktigt fort krävs dock att cyklisterna är tillräckligt duktiga, både konditionsmässigt och tekniskt. Det är skillnad på att ligga tätt i 20 km/h och 50 km/h. Alla cyklister vinglar lite när de trampar fast man inte tror det, eller märker det själv när man sitter på cykeln. Det syns tydligt på filmen nedan.

Belgisk kedja kallas det när man i klungan turas om att ligga längst fram. Det görs genom att två led cyklar sida vid sida, det ena lite snabbare än det andra. Cyklisterna som cyklar i det snabbaste ledet får ta vind i några sekunder innan de "faller av" till det långsamma ledet och får avlösning. Som i en vanlig kedja är den belgiska inte starkare än den svagaste länken. Om den i övrigt starka kedjan rycker och sliter så orkar inte den svage stå emot och då kan det bli farligt. En trött cyklist som går på rött är en säkerhetsrisk.

I filmen nedan ser man hur vi har gått ihop till ett led för att köra om Fredrikshofs Sub 8:30 grupp i en svag uppförsbacke. Vi saktar ned, går in på ett led och kör om för att sedan direkt omgruppera till två led och öka farten.

Vi var ganska besvikna på oss själva under gårdagen. Visserligen cyklade vi skapligt fort, men det var stökigt, ryckigt och stundtals ganska vingligt. Just nu pågår en diskussion om hur vi ska förbättra oss. Som grupp är vi precis på väg att lämna artighetsstadiet och är på väg in i ett mer öppet klimat.

– Min wattmätare visar ett snitt på 275 W. Klarar alla det i 30 mil?

– Alla vet hur man ska cykla och vad som är rätt och fel, ändå blir det fel, det är jäkligt svårt att sätta fingret på vad.

– De flesta av oss är inga tävlingsmaskiner utan mer diesellok, att hålla ett jämt högt tempo fixar vi och kan därmed ligga några sekunder längre med näsan i vinden, medans det är rycken som dödar oss.

– Vi måste vara tydliga med kommunikationen. Ge varandra feedback när det händer något.

Det här är uttryck som använts, men jag vet att många vill säga:

– Det är jävligt jobbigt att ligga bakom dig när du cyklar så där ...

Jag är övertygad om att det är viktigt att ta den här diskussionen i god tid innan Vätternrundan. Det är detta som är spännande tycker jag. Hur vi ska få ett gäng testosteronstinna hannar att samarbeta som en grupp? Vi kör alla för Fredrikshof på Vätternrundan, men medlemmarna möts också på tävlingar runt om i landet och då är vi uppdelade på åtminstone fyra cykelklubbar.

Här ser vi oss från andra hållet filmat av Mic Hussey: (Var rädd att vi skulle hamna i en slags rundgångsloop eftersom våra kameror filmade varandra men vi är fortfarande här och inte i ett svart cyberhål)

7+ Overspeed intervals from Mic Hussey on Vimeo.

​

Eller en rabiessmittad brunstig älg snarare. För fradgan löddrade ur munnen när jag vrålandes gjorde djupa knäböj med min höggravida crossfittränare sittandes på min rygg.

Jag var den enda som dök upp från vår Crossfitgrupp idag så jag fick vår tränare helt för mig själv. Satan i gatan vilket pass jag fick!

Först sprang vi några kilometer. Eller hon cyklade och jag sprang.

När vi kom fram till utegymet stod ett gäng smutsiga military trainingtyper och kastade bildäck. Vi trängde in oss bland redskapen och hon satte igång crossfitpasset.

Jag rusade som en ettrig ekorre mellan stationerna. Lyfte stockar, hängde i chinsstänger, gjorde situps, bollade med stenar. Med tio sekunders vila mellan stationerna blev det ganska hetsigt.

De som var där för att träna military training tittade på mig med fascination och förfäran.

Jag ömsom vrålade och ömsom stapplade fram till nästa redskap. Så skönt med crossfit igen! Smärtan i musklerna när man passerat gränsen för vett och sans är så underbar.

När vi var klara kom military tränaren fram och sa:

– Jäklar vad hon kör med dig!

Då hade jag fortfarande löpning och cykling kvar.

​

Cykelvasan kördes i höstas utan klocka och pulsmätare. Skönt att bara cykla efter känslan. Men när jag kom i mål var jag lite besviken på att jag inte pressat mig mer. På årets första lopp ville jag köra skiten ur mig, men fanns viljan till det? Skulle jag vika ned mig när det blev jobbigt och hamna inom komfortzonen?

Jag är också en av få i vårt cykellag som inte fått någon fysisk utveckling av vinterns träning. Jag har snarare lyckats försämra mina testvärden. Jag vet visserligen vad det beror på. När vi nu var fyra personer som cyklat tillsammans under vintern och dessutom följt samma träningsprogram de senaste fyra månader som stod tillsammans vid starten på Lidingöloppet mtb var det ett bra tillfälle att mäta sig mot varandra.

Lite jogg som uppvärmning räcker inte för att väcka den här gamla kroppen så när vi drog iväg uppför första backen rusade pulsen.

"Det här kommer att bli en jobbig dag", sa jag till mig själv och såg mina kompisar snirkla sig fram mellan cyklisterna framför mig. Jobbigt att tappa kontakten med dem redan efter 500 meter.

Teknik och fart
Tekniskt svår terräng är inte min starka sida. Efter cirka fem kilometer kommer man till en sträcka med en del rötter och stenar. Inte jättesvårt, men det kan bli stökigt om man är 250 personer som slåss om utrymmet.
Till min glädje (ja skadeglädjen är ju ibland den bästa glädjen) föll folk till höger och vänster bland stenar och rötter samtidigt som jag själv inte behövde sätta ned foten. Såg en fotograr som stod beredd vid ett "drop" på ett par meter och jag planerade att se glad och cool ut och titta rakt in i kameran. Tyvärr är jag rädd för att blicken ändå ser ut som en livrädd kärring som just tappar fotfästet ...

Eftersom jag känner Lidingöloppspåret ganska bra var det inga problem att hålla god fart i skogen. Problemet var att jag kände mig skyldig att hålla min linje och inte skära svängarna för hårt då jag ofta hade ett par personer som låg snett bakom mig på min rulle.

Lite kroppskontakt blev det då och då men det är ju bara roligt. Att få frottera sig mot svettiga vältränade kroppar är ju en del av upplevelsen ;-)

Samarbete
Efter några kilometer var jag ikapp och om mina träningskompisar. Landsvägscyklingen har gjort mig van att samarbeta med andra cyklister och efter ett tag hade jag snackat ihop en liten klunga som växeldrog i den starka vinden. Vi höll mer eller mindre ihop under resten av loppet. Vi snackade med varandra under körningen och tackade varandra och grattade oss för bra cykling när vi var i mål.

Positivt
Jag var ingen mes! Jag höll ett snitt på 86% av min maxpuls och var uppe i 97% och vände. Dessutom lyckades jag slå de flesta av mina träningskompisar. Plats 75 av 1500 blev resultatet. Jag gladde mig åt att jag bara hamnade en kvart efter en landslagscyklist. Glädjen var kortvarig då jag fick reda på att han cyklat fel och kört fyra kilometer längre än vi andra.

Jag var modig och testade nya produkter mot alla rekommendationer. Test av ny energi ska man ju göra på träning och inte i skarpt läge på en tävling.

High5 sportdryck och gel fick följa med på turen. Sportdrycken är inte lika sliskigt söt som flera andra jag testat och gelen hade två bra egenskaper. Dels är påsarna så små och nätta att man kan trä in dem innanför cykelbyxorna. Fördelen med det är att man kan få benmusklerna att se större ut vilket ju sätter skräck i de flesta i startfållan. Har samma imponerande effekt som när man stoppar en ihoprullad socka innanför byxans front ...

En annan fördel är att gelen inte känns som att suga i sig en klunk med söt sirap. Den är inte lika söt och kladdig som många andra på marknaden, och portionsstorleken är mer hanterlig än dubbeldoserna jag tidigare använt.

Att pilla in saker innanför byxlinningen är lite av min specialitet. Den halva energikakan som jag vill spara på åker in där i väntan på nästa lämpliga tillfälle. Samma sak med Enervittabletterna. Tre stycken under båda benens byxlinning gör dem lätt åtkomliga i farten. Strunt samma om de är halvt upplösta av svett när de åker in i munnen.

Av svett är du kommen och svett skall du åter bliva, brukar jag säga när jag stoppar i dem i gapet likt en oblat.
 

Eller ska jag ta med klienten på ett back- och intervallpass som gör att man helst vill ligga i fosterställning och gny efteråt?

Det lutar åt det senare. Jag är rädd att jag är den som skulle vara mest okomfortabel där uppe.

​

För fyra månader sedan testade sig 7+ på Bosön för att få träningsprogram. Resultatet visade att vi hade för låg syreupptagningsförmåga generellt så vi fick ett program med mycket intervaller. En hel del styrka har vi också tränat.

I morse var det återtest. Styrkeövningarna kändes bra. Har dock inte sett resultatet ännu. 

Men tröskeltestet gav lite märkligt resultat. Jag låg hela tiden 10 hjärtslag under förra gångens mätning. Men mina laktatvärden var samma vid mätpunkterna som togs vid samma wattantal som förra gången.

En tolkning är att hjärtat har blivit bättre tränat, det vill säga slagvolymen har blivit större. Men den lokala förmågan har inte följt med. Eller så är jag nedtränad och trött i benen och det visar sig på mjölksyran. Mitt startvärde var nämligen betydligt högre än förra gången.

Dålig sömn, mycket jobb och stress gör nog sitt till på dessa värden antar jag.

Sedan var det dags för maxtestet. Jag höll ut i 7,5 minuter och kom upp i lika höga watt som förra gången. Något förbättrad syreupptagningsförmåga men inte mycket. Kanske kan min något minskade vikt putsa w/kg/min-värdet lite. Ska bli intressant att se de exakta siffrorna senare.

Benen tog slut först i maxtestet och jag kände mig mesig som inte fick ur mer kräm ur kroppen.

Pratade just med Juan som är testledare på Bosön. Han såg tydligt tecken på för hög belastning på mina värden. På en vecka har jag försämrat mitt Vo2-max vilket ju inte är normalt med tanke på att jag varken börjat röka eller har supit konstant sedan testet.

Snarare har jag kört stenhårt senaste veckan. Hårda pass lördag till onsdag och sedan återhämtning torsdag-fredag. Om 2h pendling räknas som återhämtning. Tillräckligt har det inte varit i alla fall helt klart.

Två månader kvar till Vätternrundan dock så än finns tid till förbättring. Jag vet ju att kapaciteten tar kliv upp på samma sätt som trappsteg. Inget händer ett tag, och sedan efter lite återhämtning tar man ett skutt uppåt. Återhämtningen har det varit lite si och så med på sistone. 

Nu gäller det att ha is i magen och tillåta mig vila trots att mina cykelkompisar får bättre värden i testet eller är starkare än jag när vi är ute och cyklar.