Hampus klassiker

Så var det klart, Klassikern 2013 är avklarad och i år har jag till skillnad från tidigare år varit frisk under alla lopp. Dock körde jag Vätternrundan med brutna revben och brutet nyckelben då jag sex dagar innan starten kraschade på ett mountainbikelopp.

Men att få vara frisk gör skillnad! Jag förbättrade mig med 1:43.10 från 2012. Den största tidsvinsten stod Vasaloppet för. 1h 15 minuters förbättring där. Det visar att till och med en gubbe med dålig koordinationsförmåga kan bli en skaplig skidåkare. Att komma under sju timmar på Vasaloppet trodde jag inte var möjligt för mig.

I mål efter mitt första Lidingölopp där jag inte önskat att någon skulle ge mig ett nådaskott sista fem kilometerna.

Vansbrosimningen var nog årets hödjpunkt då jag tillsammans med Aivar, Bosse och Petter cyklade till Vansbro och tillbaka i strålande sol.

Under Vätternrundan var jag grinig, men det berodde på den molande smärtan i axeln och revbenen. Nu funderar jag faktiskt på att cykla den igen trots att jag sa "Aldrig mer" efteråt.

Lidingöloppet var en ren njutning. Att springa utan press var skönt. Jag höll mig inom min komfortzon hela tiden och lyckades ändå slå mitt personbästa. Faktum är att jag "persade" på alla Klassikerns lopp i år.

I år har jag tränat mindre men smartare än tidigare år. Jag ska i ett senare blogginlägg berätta hur jag lagt upp min träning under året. Men innan dess ska jag njuta av resultatet från Resultatjakt.se som samlar alla tider från En Svensk klassiker: (Jag brukar antingen vara lite missnöjd med mina resultat eller tillåta mig att njuta en kort stund innan jag kastar mig in i nästa utmaning, men den här gången ska jag tillåta mig att vara lite nöjd lite längre.)

En Svensk Klassiker, alla år

Fullföljande: 1682
Medeltid: 23:24:19
Medeltid män: 22:56:41
Medeltid kvinnor: 25:59:38
Medelålder: 30 år


Peter Hampus En Svensk Klassiker, alla år

Totaltid: 18:11:30
Pos Män: 129 / 1429
Pos Totalt 131/1682

Tid Öppet Spår Måndag 2013: 06:43:45
Tid Vätternrundan 2013: 07:38:00
Tid Vansbrosimningen 2013: 01:01:39
Tid Lidingöloppet 2013: 02:48:06

Placering bland de som genomfört hela Klassikern:
Pos Vasaloppet: 390
Pos Vätternrundan: 20
Pos Vansbrosimningen: 546
Pos Lidingöloppet: 556
 

​

Om du vill bli coachad av den här typen kan jag garantera dig en spännande resa.

Under året som gått har jag fått coaching via Min Utmaning. Det har gett mig möjligheten att bestämma mig för vilken typ av coach jag inte vill vara.

Inget ont om coacherna som engagerats i Min Utmaning. Den enda jag träffat personligen är Mikael Rosén och han var jätte bra! Lärde mig mycket om simning av honom. Men där har vi också problemet. Jag hade trott att jag skulle få mer personlig coaching under året. Att coacherna skulle titta på mitt sätt att åka skidor eller springa och komma med tips och träningsprogram utifrån mina förutsättningar. Men jag har i stället fått träningsprogram skickat till mig via mail efter i bästa fall ett telefonsamtal. Antar att de har gjort vad de kunnat med de givna ramar de fått av uppdragsgivaren, men det har inte fått mig att utvecklas.

För mig är coaching individuellt och personligt. Träningsprogram kan man kopiera från Runners World, Bicycling eller andra tidningar. Men för att verkligen utvecklas och nå sin potential behöver man träffas. Prata. Träna tillsammans. Diskutera målen. Eventuellt revidera målen beroende på hur det går eller vad som händer.

Att vara en personlig tränare via mail är inte min grej. "Hej hej, den här veckan ska du springa 50 km fördelat på dessa pass ..."

Inte heller vill jag bara vara en personlig tränare. Jag vill ta in både det mentala och det fysiska i coachningen eller prestationsutvecklingen.

Träningen ska anpassas efter hur klienten svarat på den tidigare träningen, i vilken fas man befinner sig, hur man mår både i kropp och psyke. Det ska vara en balans mellan att ta sig utanför komfortzonen, att återhämta sig, pressa sig, ha roligt, lida och njuta.

Ibland behöver klienten kanske jagas av vargen på bilden. Men ibland behöver man kanske en snäll St. Bernardshund som kommer med återhämtningsdryck och får en att slappna av. Jag är nog en sådan coach som pendlar mellan vargen och den trofasta hunden.

Men var kommer sociopaten in i bilden?

Jo, min lärare på Prestationsbyrån menade att sociopater har en förmåga att anpassa sig efter sin omgivning. Han ser mig obehindrat röra mig mellan träningsnördar som kanske behöver lugnas ned och soffpotatisar som behöver stimuleras.

​

Om man som jag är van vid att träna nästan varje dag blir ett längre avbrott inte bara ovant utan också enerverande. Både för mig och min familj. Hosta, rosslande hals och rinnande nästa har jag dragits med FÖR länge nu. 

Jag som nästan aldrig är sjuk, och när det väl inträffar endast några få dagar i taget, kände frustrationen växa redan för en vecka sedan.

Visst har jag testat att röra lite på mig. En och annan cykeltur, lite tennis och en löprunda har det blivit. Men när kroppen inte är med på noterna och jag känner mig sämre nästa dag är det inte roligt. 

Inte ens min dunderkur hjälper. 

Förra året var jag också sjuk i september, men då i samband med Lidingöloppet. Jag får väl vara tacksam för att förkylningen drabbat mig nu så jag har en chans att vara frisk om två veckor när jag ska starta i min sista klassikergren. Men den stör min uppladdning! Dagens träning skulle ha varit tre timmars cykling följt av två timmars löpning men det är ju bara att glömma. 

Min vana trogen ställer jag en egen amatördiagnos av mitt tillstånd. Doktor Hampus tror att jag har drabbats av Mycoplasmabakterier.

Från Wikipedia:
"Det går två till tre veckor från att man smittas, tills symptomen märks. Huvudvärk är mycket vanligt, liksom muskelsmärtor och torr, intensiv hosta som kan pågå i flera veckor.

Vanligtvis får man bara en måttlig temperaturstegring, men hög feber utesluter inte en mycoplasmainfektion. Man hostar oftast inte upp slem, men om man drabbas av en vanlig lunginflammation efteråt, vilket händer i tio procent av fallen, kan man drabbas av andnöd och slemmiga upphostningar."

Netdoktor skriver så här om Mykoplasmainfektioner:
"Vilka är framtidsutsikterna?
Om infektionen inte orsakat lunginflammation går den över efter ungefär en vecka. Om man utvecklat lunginflammation tar det ofta flera veckor och ibland längre, innan man blir helt frisk.

Personer som är friska i övrigt får sällan allvarliga komplikationer, men det kan ta lång tid innan man återfår sin normala kondition."

Det får bli ett lite lugnare joggingpass idag helt enkelt. Och nu har jag något att skylla på om jag inte presterar som jag tänkt på Lidingöloppet.

​

Vi är väldigt bortskämda med friluftsområden runt storstan. Sedan jag gjorde uppropet på Fredrikshofs Facebooksida om att starta mountainbiketräning igen har vi besökt både Ursvik, Lidingö och Fiskartorpet för kul skogscykling. Dessutom cyklar Hofvet mtb i Farsta och på Värmdö så mountainbike har fått ett uppsving igen. Kan det vara tack vare Cykelvasan?

I dag var vi fyra stycken som tog oss an den backiga terrängen runt Fiskartorpet på Norra Djurgården. Första gången för mig på just de stigarna trots att jag bor så nära.

En kille gjorde en kullerbytta nedför en slänt (känns som ett stup när man cyklar på den smala stigen och blickar ned över kanten) och en annan landade rätt hårt i hoppbacken efter att först ha klarat ett drop snyggt. Lite blod och skrubbsår men ändå glada miner. Ramlar gör man om man cyklar i skogen. Det är sådant man får räkna med. Ofta går det bra och man borstar av sig och fortsätter direkt.

Själv njöt jag i fulla drag över att äntligen vara på cykeln igen. En veckas förkylning är påfrestande. Abstinensen blir ganska jobbig. Förkyld är jag fortfarande men planen var att rensa rören lite med ordentlig pulshöjning. Det gick sådär. Hostattackerna avlöste varandra och jag fick ge upp efter ett par varv. Men det var det värt! :-)

Alla på ett led. För att underlätta har vi målat ett streck på vägen. Bra balansträning.

Nöjd och glad bloggskribent efter ett kort men intensivt träningspass. Det är sådana här kvällar jag tar med mig och lagrar i måbra-minnet inför de våta, kalla, blåsiga, mörka och vidriga höstkvällarna som väntar.
 

​

3 st chins! Sedan fick jag en hostattack.

Det var kanske bra för det knakade och knastrade i axeln. Det kändes som det lilla nyckelbenet skulle sprätta iväg. Känns oskönt nu. Men vem har sagt att sjukgymnastik ska vara skönt?

​