Hampus klassiker

Att tvingas ligga orörlig i tre dagar, sedan vila helt för att därefter ta det lite lugnt i en månad är ju inte det bästa för konditionen. Inte för styrkan heller.

Onsdagens besök i ett gym var både jobbigt och sorgligt. Sorgligt för att jag konstaterade hur svag jag blivit.

Förra helgens cykling fick mig att lida som jag inte gjort på mycket länge. Och morgonens pass klassar Strava som extremt. 40 minuter i anaerobisk zon får ju räknas som lite jobbigt även om jag inte håller med om den extrema benämningen.

Jag ogillar verkligen att vara i så dålig form som jag är nu, men samtidigt är det ganska häftigt att få ha den här tuffa träningsperioden nu. Jag älskar att bli riktigt trött. Att ta ut mig till max. Hata mig själv lite medan jag plågar mig.

Och sedan få belöningen. Känna hur konditionen och styrkan kommer tillbaka. Att inte längre behöva slita för att hänga med tätgruppen utan snarare vara den som är med och sätter tempot.

Bästa sättet för att uppnå det? Att träna med andra. Andra som är starkare än jag. Som tvingar mig att plåga mig riktigt ordentligt,

Den här julen ska bli ett litet miniträningsläger för att bygga upp formen igen. Försöka byta bort en del fett mot muskler.