Hampus klassiker

Joakim och jag var nog lite skeptiska innerst inne till att vi skulle klara att köra i låg zon 2, det vill säga max 65% av maxpuls på Lidingöloppspåret. Dels är det ganska kuperat, och dels är risken stor att den ena av oss driver upp farten för mycket.

Men det gick jättebra. Vi var disciplinerade och vaktade på varandra. Okej, Abborbacken blev en pulshöjare men i övrigt höll den sig i vår Long slow distance-zon.

Vad är då vitsen med detta?

Vitsen med lång och långsam distansträning är att låta kroppen bygga mitokondrier i musklerna, att bygga kapilärer och att locka den att hämta en större andel av bränslet från kroppsfettet än från kolhydrater. Två munnar vatten tog jag på de tre timmarna vi var ute. Inget mer. När det går långsamt har kroppen lättare att ta till sig energin från fett. Och stoppar man inte i sig socker hela tiden så "skämmer man inte bort kroppen".

Med en bra fettmotor kan jag spara på kolhydraterna som lagrats in i muskler och lever. Den som har mest energi kvar i slutet av loppet kommer att vara starkast.

Vitsen med att köra LSD i skogen i stället för på landsvägen är att det blir mycket roligare så tycker jag. 

"Tänk om vi hade kört i en våt och hal rondell i Täby nu där bilarna siktat på oss", sa Jocke när vi stannade upp och njöt av höstfärgerna i skogen.

Förutom ett eller ett par LSD-pass i veckan ser min träning nu ut så här:

• Ett styrkepass – oftast crossfit vilket är bra då det kombinerar styrka och kondition.
• Ett teknikpass i lite tuffare tempo.
  För några år sedan trodde jag inte att jag skulle uppskatta att halka fram på hala rötter under kolsvarta novemberkvällar. Dels har jag tidigare haft svårt att se det roliga med hala rötter, men jag har också kört teknikträningen i dagsljus med tanke på säkerheten. Men med sällskap går det ju att pressa sig även i mörker!
• Ett teknikpass i lugnt tempo.
  Det blir ofta ett lågintensivt pass med lite ryck och lek.
• Ett intervallpass med inriktning på Vo2-max.
  Detta för att hålla uppe farten och intensiteten även under lågsäsong. Görs ofta på landsväg med wattmätare. Jag klarar inte av att sitta på en trainer i källaren. Då dör jag lite varje gång.
• Några tröskelpass.
  Korta sådana på ca 30 minuter under pendlingen till eller från jobbet. Med tröskelpass menar jag på eller strax över min mjölksyratröskel.
• Några återhämtningspass. Korta även dessa då det sker under pendlingen.
• Eventuellt blir det något löp-pass då och då för att variera mig lite.

Det är fascinerande hur bra det känns i kroppen efter det långa lugna distanspasset. Dagen efter ett sådant känns det som att jag flyger fram på cykeln.

Dessa pass har jag strukit från min träning:

• Långdistanspasset som alltid körs i lite för högt tempo. Det blev oftast för långt och för hårt, men inte tillräckligt hårt då det var tänkt att vara ett lugnare långdistanspass. Jag var sliten i kroppen efteråt, och det tog en väldans lång tid att genomföra. Dessutom var jag hungrig som en glupsk flodhäst resten av dagen.
   
• Långa landsvägspass. Ofta i dåligt väder. Det är inte så himla kul att nöta 15 mil en regnig lördagmorgon i 4 grader och motvind. Dessutom tillsammans med andra trafikanter – i bil, skåpbil eller lastbil – som hatar en. Det är så mycket roligare och skönare att cykla i skogen.
   
• Boxpasset. Visserligen jättekul, men jag får inte upp pulsen lika mycket som på crossfit, och det ger inte lika mycket styrka. Ska jag träna inomhus så vill jag ha verklig valuta för tiden jag lägger ned.