Hampus klassiker

Jag minns en av de första cykelturerna jag gjorde med Martin Söderlund. Vi skulle guida vår Vätterngrupp på en runda i Roslagen och lyckades krocka med varandra i en korsning när vi stirrade på våra GPS:er. Så har det sedan fortsatt. En tur med oss två tillsammans blir sällan tråkig och händelselös.

I dag var planen att hitta lite nya stigar i vårt favoritområde på Norra Lidingö. Vi har en bana som vi brukar ha som testbana för att kolla formen, men den har några hundra meter grusväg som vi ville byta ut mot stig i stället. Så vi gav oss ut bland stock och sten för att hitta nya passager.

Martin städar skogen lite. Snygg pose va? Nästan som vår cykelkompis Vilma som nu står på en scen och spänner musklerna i en fitnesstävling.
Trots Martins idoga städande skulle det visa sig att skogen vann till slut ...

– Kör Peter! Stupet är bara 2,5 meter djupt. Upp på bakhjulet bara, och när du landar så studsar du liksom över trädstammen där nere.

Det blev en och annan teknisk utmaning. Några rötter fällde Martin, och en liten tall orkade inte bära honom när han tog stöd mot den i en uppförsbacke.

Vid ett annat ställe knakade det till ordentligt. Martin trodde att det var hans enorma benmuskler som pulvriserade en pinne på marken.

Men det var pinnen som pulvriserade växelörat på Martins lånecykel.

Ett snopet slut på cykelturen som vi fick avsluta på den lokala cykelaffären. Jag erbjöd mig att skjuta på Martin dit. Men han envisades med att springa.

– Fortare Martin! Vi håller ju knappt LSD-tempo!