Hampus klassiker

Marit Bjørgen ser ju ut som en stor karl på vissa av bilderna som cirkulerar på nätet. När hon och Kowalczyk filmas sida vid sida på upploppet ser det ut som två köttberg som hackar sig fram som maskiner. Men i verkligheten är de helt normalstora tjejer. De ser till och med lite mindre ut än andra eftersom de inte är lika påbylsade som de som står och tittar på.

Till och med Petter Northug som ju verkar vara en enorm röd jätte på teve blir mänsklig när man står bredvid honom.

Jag fick möjligheten att följa världscupen i skidor på nära håll när den gästade Stockholm. Med ett passerkort som släppte in mig överallt hade jag tillgång till ställen dit vare sig journalister eller alla aktiva kom in.

När jag funderade vad det var för småtjejer som stod och tisslade i toalettkön bakom mig insåg jag att jag tydligen valt toaletten som var ämnad åt skidåkarna. För det var Weng, Johaug och Bjørgen som försynt undrade om de skulle hinna innan starten. Jag tvingade mig att lägga band på min nyfikenhet och inte börja fråga ut dem. Nej inte om de skulle göra ettan eller tvåan om det är vad du tror. Utan frågor om vad de har för rutiner innan lopp. Jag har ju själv en massa stressiga saker som ska hinnas med. Dricka, lagom mycket och lagom nära loppet. Pilla lite på utrustningen (nej, återigen, inte som du tror), föröppna energipåsar, dubbelkolla en massa meningslösa detaljer med mera.

Mitt nyfikna klåfinger hade också många tillfällen att ställa till saker och ting i dag.

Ryssarnas "skidåkarcykel" som används vid uppvärmning. Hur sugen tror du jag var att testa den?

Norges skidor. En liten elak sate kan flyga i mig när jag får sådana här möjligheter. Jag minns när jag var roadie åt Imperiet och gladdes åt att jag fick chansen att känna på min idol Thåströms gitarr. Han blev så klart skitförbannad och skällde ut mig efter noter. Omogen som jag var kunde jag inte låta bli att hämnas. Så strax innan koncerten skulle börja smög jag fram och stämde om gitarren. Det lät roligt.
Hur arg skulle Petter Northug bli på en skala om jag vallade om hans skidor i smyg?

Kikkan Randall som kör som en furie på tävlingarna är jättetrevlig. Vi hade ett långt samtal om träning där hon öppenhjärtigt berättade om hur hon sett på svenskor och norskor som magiska varelser som tränar jättekonstigt.

Vad ska jag säga när det blir min tur att intervjua? Se så besviken hon är. Ska jag säga något tröstande?
Äh, jag frågar varför det gick så dåligt helt enkelt.
Och Anna Haag berättar då att hon är korkad när hon åker skidor. Kroppen var pigg men huvudet förstörde loppet. Hon måste bli mer taktisk och rutinerad helt enkelt.

Jag frågade Marit Bjørgen hur hon kan vara så cool och ligga sist så länge i loppen trots att det är sprint och vad som helst kan hända framför henne.
– Jag gör det inte med flit. Jag kämpar faktiskt för att hänga med och behöver tid för att komma igång och ta mig fram.
När jag bad henne förklara hur hon kunde stå över tävlingar på grund av sjukdom för några dagar sedan och idag lekande lätt glider in på en andra plats sa hon att hon hade "flax".
– Och nu är jag frisk! utbrister hon för att direkt efteråt hosta mig flera gånger rakt i ansiktet.

Den alltid glade Emil Jönsson är lätt att prata med:
– Vem vinner världscupen?
– Cologna.
– Varför då?
–För han är snäll.
Northug då?
– Han är inte lika snäll.

Men när Emil blev utslagen ur sprinten surnade han till. "Han har låst in sig och vill inte komma ut", sa någon. När han väl kom till den mixade zonen med ett påklistrat leende frågade jag så klart varför han var så arg.
Emil berättade med blossande kinder och röda ögon om misstagen han och ledningen hade gjort. Fascinerande att de har ett jobb där känslorna svallar både hos dem och publiken och där de förutsätts analysera arbetet bara minuter efter urladdningen. Och där deras analys analyseras ...

Ibland kan även dumma frågor få bra svar. När Therese Johaug glatt berättade att hon är på rätt väg, att hennes sommarträning med inriktning på att göra henne till en bättre sprinter börjar visa resultat trots att det inte ännu når hela vägen undrade jag kort och gott varför hon vill bli bättre.
För en sekund såg jag hur hennes ögon rullade till. Hon tittade på mig med förvåning och förvirring och hade kunnat svara: "Varför inte?"
Men så förstod hon att jag både undrade om det inte räcker med att vara en grym klättrare och långdistansåkare. Då förklarade hon dels att hon inte kan vara en så svag sprinter som hon tidigare varit om hon ska fajtas i totala världscupen eller tourerna, men också balansgången i träningsupplägget för att inte sprintträningen ska förta hennes andra positiva förmågor.

Vilket privilegium jag haft som fått möjlgiheten att umgås med trevliga, proffsiga och ödmjuka världsstjärnor en hel dag!

Johnny Öhrn dödar älg

Vi har haft en del krascher i vårt gäng på sistone. De senaste fyra veckorna har sex personer hamnat i gatan. Tuffast av alla är Johnny Öhrn som i förrgår körde på en älg i Nynäshamn. Det lät för otroligt för att vara sant, men viltvårdaren bekräftar att älgen måste avlivas efter kraschen.

Johnny körde vad han kallar ett lugnt solopass. I 33-35 km/h krockar han med i älgko. Cykelns framhjul stukas en aning och Johnny skrapar armbågen. Den stackars älgen däremot far in i en bergvägg, och springer därefter omtumlad upp på en kulle, ramlar över ett staket och faller tungt till marken fyra meter nedanför.

När viltvårdaren hittade älgkon var hon så illa tilltygad att avlivning krävdes.

På bilderna ses Johnnys armbåge och cykel. Djuren på bilden har dock inget med denna händelse att göra.

Något stukat framhjul efter en älgkrock i 35 km/h

Funbeat – som är ungefär ett Facebook för träningsnördar ger ofta intressant läsning. Många skryter om sina tuffa pass. Andra är ganska fåordiga. Johnny Öhrn gjorde inte så mycket väsen av älgkrocken. Lägg märke till pulshöjningen (den rosa kurvan) i slutet av passet. Man kan ana att något hände där som fick hjärtat att slå några extra slag.

Lokaltidningens notis efter händelsen.

Att Norge är överlägsen som skidnation har väl inte undgått någon idrottsintresserad.

När jag var i Oslo under förra skid-vm 2010 och pratade med en hel del norrmän om norsk och svensk skidåkning fick jag höra intressanta kommentarer. Dels visade det sig att norskarna hade stor respekt och beundran för svenska skidåkare. Flera tyckte att Petter Northug var överdrivet stöddig och hoppades att Marcus Hellner skulle tvåla till honom så att han blev lite ödmjuk.

Jag frågade också varför Petter får så mycket utrymme i massmedia jämfört med Marit Bjørgen. Det undrade många av norrmännen också. Men så slank det fram att många i Norge tror att Marit är dopad. "Så överlägsen kan man inte vara annars." "Titta på kroppen hennes. Hon har ju muskler som en karl", var några av kommentarerna från norrmännen jag pratade med.

Jag hoppas verkligen att Marit inte är dopad. Jag tycker om henne. Den härliga glädjen hon visar när hon går i mål, de ödmjuka kommentarerna efter segrarna på vacker norska gör henne lätt att tycka om.

Jag tycker om Petter också. Hans kaxighet och oväntade kommentarer är roliga och jag tycker att det förgyller en sport som annars mest skulle intressera de riktigt inbitna.

Ett uttalande som förvånade många på Norges presskonferens under OS i Vancouver var att förklaringen till Norges misslyckande i stafetten var att några av deltagarna hade tittat för mycket på porr de senaste dagarna.

En sak som verkar skilja mellan norska och svenska skidåkare, förutom norges överlägsenhet är att man oftare ser norskarna utan kläder. På bilden ovan visar Kristin Steira och Vibeke Skofterud att de är rena från doping på sitt eget speciella sätt.

Igår fick Norges tevepublik möjlighet att njuta av hela herrstafettlaget i kalsonger efter segern. "Här knuffar Northug reportern i vattnet" hette det, men det känns mer som ett tillfälle att få visa hur killarna ser ut inpå bara skinnet.

För att inte min blogg ska bli fälld för könsdiskriminering har jag grävt fram en video som visar även en norsk avklädd kvinnlig skidstjärna. Vibeke Skofterud (som för övrigt fick tävlingsförbud ett tag på grund av att hon var för smal) presenteras i sin nya "tävlingsdress".

Är detta typiskt norskt?

Det är inte jag på bilden.

"Den där är i alla fall lite bättre än den förra. Den såg för gayig ut".

"Hur kommer det sig att du inte har ett åttpack? Inte ens ett sexpack du som tränar typ 1000 timmar per dag?"

Min dotter tittade på när jag provade kläderna jag just packat upp.

Jag kan hålla med henne om att kläderna inte satt direkt perfekt på kroppen. Det mesta åker tillbaka till shopen.

Men Icebreakers Kodiak Zip behåller jag. 320 grams merino som med hjälp av nanoteknik gjorts vattenavvisande. (Fråga mig inte hur det funkar).

Jag räknar med att det blir den perfekta cykelpendlartröjan svala dagar. Med den på slipper jag packa in en extra jacka eller tröja i ryggsäcken för att ha "off bike".

Som tur var beställde jag den i storlek small. Då sitter den tajt på kroppen utan att fladdra när cyklar.

Styrketräningen har tydligen inte haft någon effekt på överkroppen än ...

Jag hade velat fram och tillbaka angående mina mål för 2013. Klassikern igen? Börja med triathlon, satsa på mountainbike eller veterancupen i landsväg? Eller bara slappa och motionera lite lätt endast när solen skiner?

Att få chansen att göra En Svensk Klassiker "på riktigt" med professionella coacher avgjorde det.

Nu brinner det i knutarna! Dags att plocka fram skidorna om jag ska hinna träna ordentligt till Vasaloppet. Bara 39 dagar kvar och jag har åkt tre mil hittills den här säsongen ...

Tanken med min utmaning är att göra klassikern snabbare än förra året. Då klarade jag den på strax under 20 timmar. Jag behöver förbättra mig på Vasaloppet som var ett ganska mediokert resultat i jämförelse med mina träningskompisar. (7:58) Jag har som mål att åka en halvtimme snabbare runt Vättern och hamnar då på den tid som var rekordtiden att slå ända fram till 2010 om man räknar bort proffsen Gösta Fåglum och Francesco Moser som kört på 6:42 respektive 6:23 . (Förra årets 7:42 till årets mål 7:14) Om jag lär mig crawla kan jag nog kapa 10 minuter på Vansbrosimmet, (Från 1:05 till 55 min) och om jag lär mig springa kanske jag kan slå personbästa på Lidingöloppet med 20-30 minuter. (Från 2:48 till strax under 2:30).

Det här innebär att jag nog får sluta leka och börja träna väldigt strukturerat. Och mycket. 7-10 timmar i veckan tränar jag nu, men dosen kommer att öka betydligt framöver.

Idag "toppar" jag Runnersworld.se och minutmaning.se