Hampus klassiker

Tänk er tusentals skrikande tjejer som trängs och knuffas för att få en skymt av Beatles när de kliver ur planet på Arlanda. Eller, för er som inte var med då: kaoset som uppstår när Justin Bieber äntligen bestämmer sig för att gästa Sverige. Hysteri. Panik. Trängsel.

Så var det på webben i dag. Om du märkte att hela internet gick långsamt vid lunchtid så var det när 1000 Fredrikshofare panikklickade på allt som gick att klicka på för att komma åt de åtråvärda platserna på Vätternrundan 2013.

Min egen grupp – som ska cykla runt Vättern på mellan 7h 15 min och 7h 30 min blev full på en halvtimme. Tänk att så många vill cykla så fort!

Jag trodde faktiskt att suget efter Vätternrundan hade lagt sig lite nu. Årets tur var ju inte den varmaste och skönaste för många även om vi som startade på förmiddagen hade tur med vädret. Men Sveriges största cykeltävling har tydligen kvar sin dragningskraft. Och Sveriges största cykelklubb lockar allt fler vätterncyklister.

I morgon är det dags igen. Cykelvasan öppnar sin anmälan för nästa års lopp klockan 9. Förra året tog alla platser slut på mindre än två dygn. Vi snackar om nästan 20 000 cyklister till båda tävlingarna.

Kolhydratladdning med latte och macka på Bianchicafét för cyklisterna som ska cykla runt Vättern under 7h och 15 min nästa sommar.

​Idag hade vi kickoff för nästa sommars stora utmaning. Vi kommer att tassa i gränsen mellan elit och motionär.

För två år sedan var drömgränsen runt Vättern sju timmar. Då tävlade Masgruppen från Dalarna mot Fredrikshof från Stockholm om att bli första gäng att spränga gränsen. De snabbaste i båda grupperna rullade i mål strax efter sju timmars cyklande.

Jag minns att jag tyckte det var galet fort när jag 2010 stod vid mållinjen och spänt väntade på de båda lagen. Jag hade kommit i mål på strax över tio timmar efter en ganska jobbig runda.

Men gränsen mellan vad som är galet och normalt flyttas ju som bekant. När jag körde min första Vätternrunda på drygt 14 timmar tyckte jag det var en bedrift att ta sig runt den mäktigt stora sjön på cykel. Nu ska jag leda en grupp som har 7:15-7:30 som mål.

7:15. Smaka på det. Med lite marginal och ett kort depåstopp innebär det en genomsnittsfart på 41,65 km/h. I 30 mil. Samma snitthastighet har vi haft med bilen en gång mellan Stockholm och Dalarna. 30 mil. Trafikstockning på E4:an gjorde att vi inte lyckades få upp medelhastigheten trots att vi körde 90 km/h resten av vägen. Det var en jobbig resa.

Philip ser sammanbitet på när jag visar hur snabbt vi behöver cykla. Simon kollar på klockan för att räkna vilken kadens jag har på handen.

Fredrikshof möter Masgruppen igen 2013. Fast den här gången på ett annat sätt. Vi har ett gäng masar i vårt lag och vi kommer att starta ungefär samtidigt som det nya masgänget som gör en omstart efter att det ursprungliga blivit portat från Vätternrundan.

Våra två lag har liknande mål så det kommer att bli en rolig och prestigefull kamp.

Fotograf: Min ledarkollega Mic Hussey

Snart är det vinter och man får vara ifred igen på cykelbanorna. Det ska faktiskt bli skönt. Jag har haft förmånen att inte behöva jobba vanliga kontorstider ett tag. Det gör att jag ofta cyklar mot strömmen och får möta cykelpendlarna.

I stort sett varje dag är jag nära att krocka. Nej fel. De är nära att krocka. Jag håller mig på min sida av cykelbanan men möter ofta idioter som pratar i telefon och vinglar, eller - vilket är vanligare än man tror - stirrar stint på sitt eget framhjul eller styre och kör slalom över cykelbanan. Varför då? Om du är rädd att det ska ramla av kanske du borde dra åt det hårdare!!!!!

Om folk kunde lyfta blicken lite så skulle massor av incidenter undvikas. Jag blir också rädd när jag möter tanter som ser livrädda ut. De håller krampaktigt i styret och ser ut som om de ska börja gråta vilken sekund som helst. (Nej det kan inte bero på mig. Jag försöker se ofarlig ut.)

Det snackas mycket om Tour de France-liknande cyklister som försöker sätta personligt rekord på väg till jobbet. Men de flesta som kör med cykelkläder och har plockat av cykelkorgen kan faktiskt cykla. Jag menar att de farliga är de som är ouppmärksamma, vingliga och som kör med tungt packade cyklar. Dessutom saknar många av dem hjälm.

Kommunalrådet i Solna med ansvar för stadsbyggnad, Anders Ekegren (FP), säger att det är viktigt att man begränsar cyklisternas hastighet, till exempel med grindar och gatustenshinder. Enligt honom är det cyklisterna som kör för fort som är problemet. Därför förstör de nu framkomligheten i Hagaparken.

Nja. Jag tror att hindren sätter käppar i hjulen för de som är sämre på att cykla i första hand. Följden blir snarare att cykelpendlingen avtar vilket inte alls är vad jag är ute efter.

Läs gärna den utmärkta bloggen av Krister Isaksson som är trafikplanerare i Stockholms stad.

Fler cyklister på banorna, men fler som kan cykla och se sig för!

Cirka 30 affärsmän samlades i morse för att cykla och nätverka. Mattias Reck och Aike Visbeek från Team Cykelcity föreläste. Uno Lundberg, Finansdirektör/vice VD på G4S hälsade välkommen.

• Både cyklister och golfare har en speciell - enligt vissa - lite löjlig klädstil.
• Sporterna omges av en rad skrivna och oskrivna regler.
• Både cykling och golf tar en massa tid. En runda på fem timmar är inte ovanligt.
• Utövarna av de båda sporterna är ute i både ur och skur. Gärna tidigt på morgonen.
• Har man mycket pengar kan man spendera en förmögenhet på utrustning.
• Kolfiber ska det vara i båda sporterna.
• Förtäring verkar vara lika viktigt som själva idrottsutövandet.
• Nu har också cyklingen blivit sporten där man nätverkar och gör affärer. Tecknen har funnits tidigare, men när G4S drog igång Sveriges första exekutiva cykelnätverk blev det ett faktum.

Som både vd och cyklist har jag naturligtvis en given plats i detta exklusiva nätverk ;-)

Regn så klart
"Vanliga människor" skulle förmodligen har dragit ned rullgardinen igen och krupit tillbaka under täcket denna regniga lördagmorgon. Men vi entusiaster samlades på Bianchi Café and Cycles för frukost och föreläsning av Mattias Reck, tränare för Team Cykelcity.

Jag har hört Mattias tidigare och han är en duktig föreläsare som kan förklara konditionsträning på ett begripligt sätt. Det jag tar med mig från dagens föreläsning är tipset han gav ifall man känner att man stagnerat.

Trots att man varierar träningen mellan länge och lugnt och kort och hårt, sköter sin återhämtning och näringsintaget kan man komma till en punkt där det bara lunkar på. Man får inte den där förbättring som man tycker sig förtjäna.
Då kan man lägga träningen i block. I stället för att köra en dag med intervaller, en dag med distansträning, intervaller igen, distans, vila, intervaller mm så klumpar man ihop intervallerna. Tre dagar på raken med stenhårda intervaller följt av tre dagar med långdistans kan ge kroppen den boost som krävs.

Feta medelålders män i trikåer?
I England myntades för några år sedan begreppet MAMIL – Middle Aged Men in Lycra. Förmodligen är det så resten av samhället ser på oss. Medelålders män med en liten livskris som hittat ett nytt sätt att leka på ... Antingen skaffar man sig hästsvans och Porche. Eller trikåer och racer.

Jag har sett en del sådana rulla runt på vägarna. Cyklarna kostar ofta mer än en vanlig bil, och trikåerna framhäver ibland kroppar som tillbringat lite för mycket tid bakom ett skrivbord.

MEN! Nätverket i dag bestod av riktiga cyklister. CK08, Fredrikshof och Team Rynkeby var representerade bland annat.

Vi delade upp oss i två grupper. En snabbare och en långsammare. Det var lite lyxigt att ha följebil och låta Cykelcitys stallchef hoppa ur och sätta på ett nytt framhjul åt mig när navet började låta konstigt.

Testosteron och god mat
Som vanligt blev det lite mätande oss män emellan. Ingen tjuren Ferdinand med i den här gruppen inte. Den belgiska kedjan rusade och övergick efter ett tag till ett lagtempo som körde allt fortare. När Reck ställde skåpet på plats drog han upp farten till 55 km/h i en slakmota. Då började det bli jobbigt att hålla hjul. Framför allt när killen framför släppte en lucka som jag tvingades täppa. Men jag täppte den och hängde med trots att jag var den enda som hade cyclocross (med stänksärmar, kompislapp och hela kitet eftersom regnet forsade ned hela dagen). Mycket kolfiber som rullade i klungan annars ...

På Ekerö käkade vi en god buffé och lyssnade till Aike Visbeek då han berättade om teambuilding, träning, material och taktik inom Team Cykelcity. En anekdot var då han var stallchef för ett holländskt lag och under ett lopp där hans lag hade missat en utbrytning och jagade ikapp plötsligt fick ett samtal från stallchefen i ett av lagen som dragit ifrån.

– Vi vill gärna vinna det här loppet så sluta jaga är ni snälla.

– Varför skulle vi göra det?

– Jo ni får 10 000 Euro.

– Nej, vi vill också vinna.

– Men om ni får 15 000 Euro då?

Aike insåg att det nog rullat en del pengar den dagen. Förmodligen hade stallchefen redan gjort deals med de andra lagen som var i utbrytarklungan och nu var det dags att göra upp med de jagande lagen.

Inte bara doping används alltså för att vinna tävlingarna ...

Aike tackade för övrigt nej till pengarna.

En trevlig dag i hällregn tillsammans med den nya tidens golfare idag alltså!

Bilar är hårda och cyklister är mjuka. Asfalten är också hård fick Oskar Lindberg erfara när han gick i gatan efter att en bilist gjort en galen omkörning.

För tre år sedan var vi fem personer som började träna tillsammans på Lidingö. Vi gjorde nog inte så mycket väsen av oss på vägarna. Nu är vi ibland 60 personer som samlas för att cykla på tisdagar och lördagar.

Tyvärr har det medfört att bilisterna på ön har börjat irritera sig på oss. Efter att vi för en vecka sedan hade en olycka som kunnat sluta mycket illa vände vi oss till Lidingö tidning för att få till en dialog med andra trafikanter och informera om vad vi håller på med på ön. Vi hamnade både på första sidan och får en helsida inne i tidningen! 

Klicka på bilderna för att få upp en större läsbar variant.