Hampus klassiker

När aluminiumramarna kom var det revolutionerande. Cyklarna blev styva och lätta, och de gamla stålramarna byttes snabbt ut bland racercyklister. Min andra racer var av aluminium och jag gillade det inte. Efter lite längre turer värkte hela kroppen för cykeln transporterade varenda vibration från vägen upp i mig.

Att byta till kolfiber var en fröjd. Samma styvhet men mycket mjukare på samma gång. Nu när jag har lämnat in min ram för utbyte till Bianchi plockar jag fram en gammal goding från 80-talet. Samma mjuka känsla som på "kolfiber-Biancha" men fyra kilo tyngre. 

Retro
Tanken var att köra helt retro på vår Rimborunda. Cykelkläder av ull och en fin gammal stålram. Tyvärr var det punktering på framhjulet på morgonen så jag valde att snabbt slänga på mitt kolfiberhjul i stället. Inte helt kosher, men vad gör man när tiden är knapp?

Det är inte en barncykel jag sitter på. Perspektivet blir lite konstigt ibland när Martin Söderlund fotar med vidvinkel från nära håll.

Tyvärr råkade vi ut för en olycka vid sjön Sparren. Stefan som gästade snabbgruppen för första gången började bli trött, och var inte beredd då han körde på en bula i vägen. Ofta inträffar olyckorna just vid trötthet. Koncentrationen är inte på topp, och kroppen är för trött för att hinna eller orka parera. I hög fart plöjde han i diket och hade han inte skrikit rakt ut hade vi varken upptäkt kraschen eller hittat honom efteråt. Han låg djupt inbäddad i grönskan efter att hans cykel hade kapat ett antal små träd på sin nästan tio meter långa färd nere i diket. Vi ringde ambulans villet är standardproceduren efter att någon slagit i huvudet vid en cykelolycka. Stefan skiktröntgades sedan på sjukhus som en säkerhetsåtgärd. Tydligen kan man bryta ryggen utan att veta om det ... En lätt hjärnskakning blev diagnosen.

Tänk vad en liten oansenlig bula i vägen kan ställa till med.

Så här ska cykling vara
Att trampa fram i finväder, fika och snacka cykel med trevliga cykelkompisar och få mäta sina krafter lite. Det är vad cykling går ut på tycker jag. Lördagens Rimborunda bjöd på allt detta. Jag var osäker på om jag skulle klara att hänga på snabbgruppen på min tunga cykel. Fyra kilo låter inte så mycket, men med tanke på att de lättaste cyklarna i gruppen väger sju till åtta kilo så är 50% exktra en del. Jag kunde alltid falla bak till Fredrikshofs mellangrupp där bland andra Martin, Angelica och Ingrid cyklade. (Oj vad många bloggare det finns i gänget. Bara Vilma saknades i dag). 

Men det behövdes inte. Jag hängde på fint. Visst tog det i benen på vägen hem i motvinden men tanken med dagen var ju att bli trött. Efter att Leif ringt och hetsat mig på fredagkvällen om att han bara ligger två sekunder efter Gustav Larsson på vissa Stravasegment och att han ska ge mig en ordentlig match på Cykelvasan nästa helg behövde jag en genomkörare för att skaka om kroppen lite. 

Jag hamnade trea på vår tävlingssträcka vilket väl får anses som godkänt. Ståltanten rullade på bra. Jag menar alltså cykeln. Inte mig. Även om min fru tycker att vi manliga cyklister klär oss och uppträder feminint har jag inte börjat referera till mig själv som tant.

Efter nästan fem timmars cykling brukar jag vara ganska hungrig. Hunger är ju den bästa kryddan brukar man säga. Kvällens middag lyckades jag konstigt nog få till utan att käka upp det mesta av råvarorna under själva tillagningen. Smart kanske med tanke på att rå kyckling inte är så hälsosamt.

Mathias som skriver på runbare.se rådde mig att springa på ett så hårt underlag som möjligt till en början. Man klampar mer ju mjukare underlaget är då foten strävar efter att nå underlaget för att skjuta ifrån. På en gräsmatta blir alltså islaget hårdare än om man tassar fram på asfalt. Bättre också att börja helt barfota i stället för att skaffa sandaler eller fivefingerskor.

Jag valde en slags mjuk medelväg trodde jag. Den gummiklädda löparbanan på Lidingövallen fick bli mitt första barfotaunderlag. Okej, jag sprang naturligtvis barfota när jag var liten, men det räknas inte nu.

Vad jag inte räknat med var att det skrovliga gummiunderlaget skulle kännas så på mina fotsulor. Ett varv skulle jag springa för att inte förta mig till en början. Och lugnt skulle det vara. Visst blev det lugnt! Jag kände mig som den överkänsliga prinsessan på ärten när jag trippade fram med svidande fotsulor.

När jag vaknade dagen efter upptäckte jag två saker:

1. Fötterna kändes som små lena barnfötter. Okej, storleken hade naturligtvis inte förändrats, men löparbanan hade effektivt slipat bort alla förhårdnader. Jag som trodde att man skulle få stenhårda fotsulor av barfotalöpning. Men det kommer kanske.
2. 400 meter känns i vaderna dagen efter. Helt klart har musklerna använts på ett ovant sätt. Det var inte träningsvärk utan en slags ömhet som efter ett riktigt hårt träningspass. Efter 400 meter trippande!

Nu ska jag fortsätta med barfotalöpningen varannan dag och utöka sträckan med hundra meter varje gång. Tyvärr är det för kort tid kvar till Lidingöloppet – knappt 60 dagar – så jag kommer inte att vara uppe i den sträckan när det är dags. Tre kilometer kommer jag kanske klara barfota i slutet av september. Men det är ju inte illa!

Och tanken är främst att jag ska stärka mina vader och fötter med den här träningen. Inte att jag ska bli en långdistansbarfotalöpare.

Pulsen är för hög. Den vägrar att gå ned under 80% av max. Fortsätter det så här så kommer inte min energi att räcka 30 mil. Varken den jag har lagrat i kroppen eller stoppat i fickorna. Jag frågar de andra i gruppen hur det känns och flera vittnar om samma sak. Visst är jag seg i starten, men så här hög brukar inte pulsen vara.

Några djupa andetag. En klunk sportdryck. I med en annan växel för att ändra kadensen.
Pulsen är fortfarande hög. Fast det känns inte i kroppen. Är det nervositeten? Jag känner ju mig lugn.

Först efteråt inser jag att det är den ryckiga cyklingen som Farsta och Brostugan bjuder på i deras första arbetspass som är orsaken. Vi klagar lite på deras förning och tänker visa dem hur det ska gå till när Lidingö tar över. Men inte blir det bättre.

Farsta lämnar över med en snitthastighet på 39,1 km/h. När vi dragit ett tag är den nere i 38 km/h. Och det går ryckigt.
Men när vi bytt riktning på den belgiska kedjan och beordrat de lite tröttare personerna bak i svansen får vi ordning på cyklingen. När det är dags att lämna över till den andra motorn är vi uppe i 39,3 km/h i snitt.

Det tråkiga är att den motorn är borta. I en nedförsbacke hör jag uppmaningen ”TRAMPA!!!” Så vi ökar farten ytterligare. Från 50 km/h till närmare 60 km/h.
De skrek inte TRAAMPA utan STANNA!!!!
En av deras cyklister hade varit ouppmärksam för ett ögonblick och kört på framförvarandes bakhjul. Det fick till följd att hans framhjul wobblade till och cyklisten gick i gatan i hög fart. Lars i vår grupp var tvungen att slå undan hans hjul för att det inte skulle komma flygande rakt i ansiktet.
Cyklisten som föll klarade sig tydligen med endast ordentliga skrubbsår och var sugen att fortsätta om han bara kunde hitta hjulen som brutits av cykeln.

När vi får klart för oss att Brostugan/Farsta kraschat stannar vi vid vägkanten och tar en kort kisspaus medan vi diskuterar hur vi ska göra. Någon vill cykla tillbaka och kolla vad som hänt, någon vill fortsätta men vi ledare insisterar på att vi ska invänta klungan.

Efter någon minut kommer de rullande i två snygga led. Vi lägger oss bakom och drar vidare mot Gränna.
Där känns det som om vi går i mål i Tour de France eller Flandern runt. Kullerstensgatorna kantas av människor som hejar och applåderar.

Vidare mot Jönköping går det fort på torra fina vägar. Men i Jönköping har det regnat och som vanligt blir vägarna av någon anledning såphala just där. 90 graders svängar, rondeller och mycket trafik gör att vi tvingas sänka farten. Trots det hasar Richard omkull i en rondell.

I Bankerydsbacken, där man kan komma upp i över 70 km/h tar vi det ganska lugnt på grund av trafik och hala vägar.
PANG!!! Jag ramlar nästan av cykeln av smällen. Vad var det?
Smällen följs av det otäcka ljudet av hasande kolfiber. En av våra killar har fått punktering och man kan höra hur tusenlapparna skavs av från hjulet när kan försöker få stopp på cykeln i den branta backen.
Efteråt fick vi höra att en åskådare skyndade sig hem och hämtade ett nytt däck i sitt garage och hjälpte till att laga punkteringen.

På väg till Fagerhult ökar farten ytterligare. Vi ligger redan före vårt tidsschema och den fem minuter långa pausen kan vi unna oss utan att behöva oroa oss för att få det stressigt mot slutet.

Stressigt har däremot Mats och Henrik. De har klätt sig för varmt och skyndar sig att ta av jacka och cykeltröja för att få av underställströjan och hinna med att fylla flaskan och få i sig lite extra energi. Det är bökigt att byta om när kläderna är våta, och man först glömmer att man har hjälmen på sig. När man sedan fått på sig allt igen och upptäcker att man glömt att dra på sig byxhängslena kan det bli stressigt. Mats provar att dra hängslena över jackan. Det inte bara ser fult ut. Det är omöjligt att komma åt maten i ryggfickorna. Fort av med allt igen och på med hängslena.
Då blåser jag i pipan och förkunnar att pausen är slut. Ingen extra vätska och ingen mat för Mats, men Henrik hetsar iväg och fyller sin flaska.

Det har känts bra hela loppet. Efter den begynnande högpulsperioden konstaterar jag att jag ligger långt från min mjölksyratröskel.
Men efter en knixig passage på cykelbnanor kommer vi ut på ett fält. Där får vi vinden från höger sida i stället för i ryggen och Farsta/Brostugan trampar på för allt vad tygen håller. Flera av deras cyklister faller av, och jag både känner och ser min puls rusa på pulsmätaren. Ska vi ha sidvind hela vägen till mål nu? Då blir det riktigt jobbigt.
Vägen sluttar svagt uppför och man får trampa ordentligt för att inte släppa hjulet framför.
Gud vilken lättnad när vägen svänger svagt till vänster och vi får lite skyddande skog omkring oss.
Farten ökar till närmare 50 km/h och vi bara glider fram utan ansträngning.

Dock har farten tagit på krafterna för många i vår grupp. Flera har hamnat vi svansen, många klagar på kramkänningar och några har jag inte sett på ett tag så jag förmodar att de tvingats släppa.
Även jag känner föraning till kramp på baksidan av låren. Det gäller att vara aktsam på den. I med en Enervittablett, mer vätska och inte för hög kadens brukar hjälpa.

Cyklingen går lätt. Det är ren njutning att rulla fram i hög fart i medvinden. Tyvärr skär det i mitt hjärta flera gånger då kompisar punkterar. Först Richard, sedan Erik och när vi bara är ett par mil från mål ser jag även Torgeir svänga in mot sidan med platt däck.

I Medevi kör vi faktiskt som galningar. Det är trångt på vägen och vår MC tutar på andra cyklister som kör i bredd.
Jag skriker flera gånger att vi måste sakta ned. Vi behöver inte köra så fort för att hinna under åtta timmar och det känns väldigt riskfyllt att dundra fram i två led i 45 km/h på de smala vägarna.
Då ser jag plötsligt en vattenflaska mitt i vägen. Lyckas veja i sista sekund men hör att en cyklist bakom kör på den. Väntar oroligt på det otrevliga ljudet av att kolfiber möter asfalt men det förblir tyst.
Då beslutar jag mig för att lägga mig längst fram i ledet och bromsa in. Vi sänker farten till 33-35 km/h de sista kilometerna. Vi har redan en kanontid på gång och vi ska inte riskera en olycka eller att någon tvingas släppa gruppen med så kort sträcka kvar.

Tyvärr klarar inte tre killar från Farsta- och Brostugangruppen detta utan de spurtar in i mål på egen hand medan vi knäpper dragkedjorna och snyggar till oss in mot målrakan.

Vilken magisk känsla! Att defilera in i mål, lugnt och snyggt efter en Vätternrunda som jag trodde skulle bli ren misär men som visade sig bli en ändå skönare tur är förra årets Sub 9. Då fick jag hög puls endast en gång, och det var i Huskvarnabacken då jag hamnade längst fram i ledet och drog upp farten. Samma sak hände i år igen och jag stod över en förning efter det för att hämta andan och dricka en slurk.
När det var ett par mil kvar i årets runda tvingades jag lägga mig bak i ledet för att trycka i mig en halv korv med mandelmassa då kraften plötsligt tvärdog i benen, men efter den sockerchocken kunde jag trampa igång igen och vara med i alla förningar. Förutom dessa två pulshöjare och sidvindsepisoden var årets Vätternrunda ren njutningscykling.

I mål kramar vi om varandra och gratulerar oss till en bra tid. 7:42 står klockan på. Jag som trott att jag skulle ligga som en våt trasa i mål är hur pigg som helst. Pratar med folk som kommer fram och grattar, svarar i telefon, jublar och är allmänt speedad. En kompis undrar om jag rökt hasch eller knaprat andra droger men det är bara adrenalin och endorfin som rusar i mina ådror.

Jag drack 2,5 liter sportdryck. Käkade fem Enervittabletter, en halv korv mandelmassa, fem Enervit liquid med koffein, två Gainomax energy bars, två bitar saltgurka och en bulle.

Tydligen gör man av med 6000-8000 kalorier under en Vätternrunda. Det motsvarar ungefär 250 skivor limpa. Jag har alltså förbrukat en hel del kroppsfett och glykogen som lagrats i levern samt i musklerna.
Lättölen och pastan sitter fint i gröngräset och eftermiddagssolen. Firandet fortsätter i huset vi hyrt där vi käkar pizza och går igenom dagens bravader.

När alla somnat sitter jag och Mic i soffan och njuter.
Vi startade den här satsningen för nästan ett år sedan. Planerade den gemensamma träningen tillsammans och har gjort åtskilliga pass ihop i vintermörker och kyla. För att inte tala om all enskild träning vi lagt ned för att klara Vätternrundan Sub 8.

Träningen har lönat sig.
Förra årets 8:38 genomfördes med 71% av maxpuls i snitt. Årets 7:42 med 73% av maxpuls. Inte mycket mer ansträngning men nästan en timme snabbare. Vi slutar på plats 199 av cirka 19 000 startande. 16 778 tog sig i mål.

Vad ska vi göra nu?

En hel del mer eller mindre galna idéer bollas innan klockan blir två och jag somnar ovaggad med ett leende på läpparna.

Vi har mycket film från Vätternrundan som jag snart kommer att lägga upp här.

Om du dessutom vill följa mig via sms är mitt startnummer 27649 och sms-bevakning beställer du genom att skicka V, följt av mellanslag och startnumret på den cyklist du vill följa till 72 456.
Kostnad 30 kr per cyklist.
Två kartor nedan: en inzoomad och en utzoomad.
Cirkatider jag försöker hålla: Klicka för att se tiderna på karta
Motala kl 10:02
Hästholmen kl 11:06
Gränna kl 12:04
Jönköping kl 12:48
Fagerhult kl 13:38
Hjo kl 14:40
Karlsborg kl 15:28
Boviken kl 16:03
Hammarsundet kl 16:47
Medevi kl 17:15
Motala kl 17:52-18:01

Just nu har vi ett par personer på skadelistan i vårt Sub 8 Vätternlag. En killes hälsena har satt stopp för medverkan, och igår fick jag besked att en av våra starka cyklister kört omkull och slagit axeln ur led. Brutna nyckelben och handleder har också drabbat våra medlemmar under vintern, men dessa är tillbaka på cykeln nu.

Värre är det med lagledaren för vårt Sub 9 lag. Han red islandshäst på ett företagsevent i helgen och föll av. Brutna revben, skadad njure och rygg blev det trista resultatet.
Revben läker fort, och om det inte är någon större fara med njurarna så kan man ju cykla Vättern. MEN: man tappar viktiga träningsdagar så här i slutet av uppladdningen. Dels för kroppen, men framför allt psykiskt. Att gå runt och ha ont medan alla andra ser piggare och starkare ut är inte så bra för moralen.

Min ledarkollega - som syns på bilden ovan - var i kanonform när han “gick på hjul” - det vill säga stötte i framförvarandes cyklists bakhjul med sitt framhjul - och landade på ansiktet i diket. Som tur var inträffade detta för drygt en månad sedan och han har nu börjat arbeta upp en kanonform. Men han vittnar om hur formkurvan dök strax efter kraschen. Inträffar något sådant nu så kan det spoliera hela Vätternrundan.

Jag har anmält mig till Lida Loop. Ett ganska tekniskt mountainbikelopp som går en vecka innan Vätternrundan. Egentligen en perfekt formtoppning eftersom det är ett högintensivt lopp som kommer att ge kroppen en chock som den börjar kompensera för de sista dagarna innan Vättern. Förhoppningen är att den “superkompenserar” så att jag blir extra stark till Vätternrundan.

Farhågan är att jag kör omkull bland stenar och rötter och gör illa mig bara en vecka innan årets viktigaste lopp ...