Hampus klassiker

När aluminiumramarna kom var det revolutionerande. Cyklarna blev styva och lätta, och de gamla stålramarna byttes snabbt ut bland racercyklister. Min andra racer var av aluminium och jag gillade det inte. Efter lite längre turer värkte hela kroppen för cykeln transporterade varenda vibration från vägen upp i mig.

Att byta till kolfiber var en fröjd. Samma styvhet men mycket mjukare på samma gång. Nu när jag har lämnat in min ram för utbyte till Bianchi plockar jag fram en gammal goding från 80-talet. Samma mjuka känsla som på "kolfiber-Biancha" men fyra kilo tyngre. 

Retro
Tanken var att köra helt retro på vår Rimborunda. Cykelkläder av ull och en fin gammal stålram. Tyvärr var det punktering på framhjulet på morgonen så jag valde att snabbt slänga på mitt kolfiberhjul i stället. Inte helt kosher, men vad gör man när tiden är knapp?

Det är inte en barncykel jag sitter på. Perspektivet blir lite konstigt ibland när Martin Söderlund fotar med vidvinkel från nära håll.

Tyvärr råkade vi ut för en olycka vid sjön Sparren. Stefan som gästade snabbgruppen för första gången började bli trött, och var inte beredd då han körde på en bula i vägen. Ofta inträffar olyckorna just vid trötthet. Koncentrationen är inte på topp, och kroppen är för trött för att hinna eller orka parera. I hög fart plöjde han i diket och hade han inte skrikit rakt ut hade vi varken upptäkt kraschen eller hittat honom efteråt. Han låg djupt inbäddad i grönskan efter att hans cykel hade kapat ett antal små träd på sin nästan tio meter långa färd nere i diket. Vi ringde ambulans villet är standardproceduren efter att någon slagit i huvudet vid en cykelolycka. Stefan skiktröntgades sedan på sjukhus som en säkerhetsåtgärd. Tydligen kan man bryta ryggen utan att veta om det ... En lätt hjärnskakning blev diagnosen.

Tänk vad en liten oansenlig bula i vägen kan ställa till med.

Så här ska cykling vara
Att trampa fram i finväder, fika och snacka cykel med trevliga cykelkompisar och få mäta sina krafter lite. Det är vad cykling går ut på tycker jag. Lördagens Rimborunda bjöd på allt detta. Jag var osäker på om jag skulle klara att hänga på snabbgruppen på min tunga cykel. Fyra kilo låter inte så mycket, men med tanke på att de lättaste cyklarna i gruppen väger sju till åtta kilo så är 50% exktra en del. Jag kunde alltid falla bak till Fredrikshofs mellangrupp där bland andra Martin, Angelica och Ingrid cyklade. (Oj vad många bloggare det finns i gänget. Bara Vilma saknades i dag). 

Men det behövdes inte. Jag hängde på fint. Visst tog det i benen på vägen hem i motvinden men tanken med dagen var ju att bli trött. Efter att Leif ringt och hetsat mig på fredagkvällen om att han bara ligger två sekunder efter Gustav Larsson på vissa Stravasegment och att han ska ge mig en ordentlig match på Cykelvasan nästa helg behövde jag en genomkörare för att skaka om kroppen lite. 

Jag hamnade trea på vår tävlingssträcka vilket väl får anses som godkänt. Ståltanten rullade på bra. Jag menar alltså cykeln. Inte mig. Även om min fru tycker att vi manliga cyklister klär oss och uppträder feminint har jag inte börjat referera till mig själv som tant.

Efter nästan fem timmars cykling brukar jag vara ganska hungrig. Hunger är ju den bästa kryddan brukar man säga. Kvällens middag lyckades jag konstigt nog få till utan att käka upp det mesta av råvarorna under själva tillagningen. Smart kanske med tanke på att rå kyckling inte är så hälsosamt.