Hampus klassiker

När snön slutade yra firade jag första april med att hårdtesta mina nya pedaler.
Jag har ju envisats med att ha samma mountainbikeskor till alla mina cyklar men när mtb:n behövde nya pedaler passade jag på att flytta över de som satt på finracern och sätta på landsvägspedaler på den.

Nu ska väl Vilma, Erik, Mic och alla andra som klagat bli nöjda ...

Jag valde Speedplay dels för att de är dubbelsidiga och fungerar mer likt de spd-pedaler jag är van vid från min mountainbike. Men också för att de erbjuder mer float - det vill säga rörlighet - än de flesta andra pedaler på marknaden.
Ett krånglande knä har visat sig trivas bättre om fötterna kan röra sig mer när jag trampar.

När jag först testade pedalerna hade jag ställt in för mycket rörlighet. Det kändes som att cykla i för stora träskor.

Men efter lite justerande började jag få till det. Dags att provcykla alla backar vi har på norra delen av ön.

Vilken kraft, vilken explosivitet och vilket “schwung” det blev. (Eller var det önsketänkande?)

I den klassiska abborrbacken tog jag i för kung och fosterland.

PANG plötsligt låg jag över ramen och styret. Vad hände?

Kedjan hade gått av och det var mycket nära att familjelyckan gick samma öde till mötes.

Var det de nya skorna med karbonsulor och de nya pedalerna som för första gången lyckades överföra hela min enorma styrka till cykelns drivlina?
Eller var det så att kedjan hade gjort sitt efter cirka 900 mil på cykeln?

Jag väljer att tro på det första. Mycket bättre för självförtroendet som fick sig en ordentlig smäll under passet. Förhoppningsvis rådde syrebrist på ön för jag fick inte i mig tillräckligt genom munnen och näsan ? skulle ha behövt andas genom öronen och alla andra kroppsöppningar också ? då jag plågade mig uppför backarna eller pressade mig i intervallerna på de platta partierna.

Vilken enorm plåga det är för kroppen att gå från mysiga lågintensiva långpass till högintensiva intervallpass.

Vad menar jag med väggning?
Att bli trött för att man ansträngt sig till max och dragit på sig mjölksyra är inte vad jag menar. Då kan man pusta ut i ett par minuter och sedan fortsätta.
Det här är en annan trötthet. När kroppen blir helt tömd på energi och man inte kan fortsätta hur gärna man än vill, när man känner sig som en dallrig gel?klump, börjar frysa och det svartnar för ögonen, ja då har man gått in i väggen.

Varför väggar man?
Kroppen har energi lagrad i musklerna, blodet och levern. Även bukfett (alltså inte de eventuella valkarna utan det fett som ligger i magen) kan användas vid riktigt långa pass. Blodsockret går åt ganska fort, kolhydraterna som lagrats i musklerna räcker i 60-90 minuter, glykogenet (lagrade kolhydrater) i levern pytsas ut under en längre period, och det lättillgängliga bukfettet samt fettet i muskelcellerna räcker länge. Vi har alla cirka 70 000-100 000 kalorier lagrade i kroppen i form av fett. Vi skulle alltså kunna springa flera marathonlopp på raken ? om vi kunde få tillgång till all energi. Men då intensiteten är hög hinner inte kroppen med att omvandla fettet till energi som musklerna kan använda. Därför måste vi fylla på under tiden man anstränger sig. Faktum är att vid hög intensitet är det lättare för kroppen att spjälka muskelceller till energi än fettceller.
När jag körde Vasaloppet tappade jag 2 kg i vikt. Enligt min specialvåg bestod viktminskningen av 1,2 kg muskler och 800 gram fett. (Jag vägde mig efter att jag fyllt på vätskenivån).
När kroppens lättillgängliga energidepåer är slut, och den tillförda energin tömts från magen och använts av musklerna rycker kroppen i nödbromsen. Visst kan man fortsätta att röra sig, men fettet som måste förbrännas tar så lång tid att omvandla att man inte kan fortsätta i samma hastighet. Man tvingas slå av på takten och till slut bara stappla fram.

Är det pinsamt att vägga?
Nej tvärt om! Bara tuffa, hårda och sega personer driver sig själva ända in i väggen. Mesarna har stannat eller slagit av på takten långt innan.
Däremot är det dumt att vägga vid fel tillfälle. På träning kan det vara bra i bland. Kroppen lär sig att kompensera för den otroliga energiåtgången och förbättrar sin fettförbränning. Förhoppningsvis lär man känna kroppens signaler bättre också så att man kan göra något åt problemet innan det är för sent. Att vägga på en tävling är bara onödigt och dumt.

Gör det ont att vägga?
Nej, inte på samma sätt som när man spurtat tills man stupat. Då är det den brännande och smärtande mjölksyran som sätter stopp.
Väggningen är en annan känsla. En känsla av total utmattning, svaghet och tomhet. Faktum är att jag tycker det är ganska skönt. Åtminstone efteråt när man fyller på med energi igen. Pirret i musklerna och endorfinerna som rusar genom kroppen påminner om känslan efter bra sex.

Min väggningsrunda
19 personer samlades kl 07 i morse för att ge sig ut på distanscykling i Roslagen.
Vi startade som en blandning av Sub 8-, 9- och 10-åkare, det vill säga sådana som vill åka Vätternrundan under dessa tider.

Redan efter ett par mil grymtades det lite i ledet då de snabbaste åkarna låg i täten och drog upp farten. För mig var det första riktiga långpasset på cykel efter min långa sjukdom. Och med ett Vasalopp i kroppen knappt en vecka tidigare var det spännande att känna hur kroppen skulle reagera.
Den kändes bra. Inte någon sommarform på cykeln direkt men det hade jag inte förväntat mig.

När vi kört cirka fem mil hade vi drivit upp hastigheten för mycket för vissa så vi delade upp oss i olika fart- och längdgrupper.

Vi blev sex personer i min grupp, mestadels Sub 8-cyklister, och vi drev upp tempot ytterligare. Resterande åtta mil gick med ett snitt på 30 km/h. Det kändes i kroppen.
Jag hade inte räknat med att cykla så långt så en banan och en liten påse energigel? räckte inte för att fylla på med energi. Vid nio mil började jag känna mig tom på både kraft och energi, och insåg att det skulle bli några jobbiga sista mil hem.

Eftersom jag innan vi drog iväg förklarat för alla att om man slarvade med maten/sportdrycken fick man stå sitt kast och ta sig hem på egen hand var det jobbigt att det skulle bli jag.

I Djursholm var jag helt slut. Lättaste växeln räckte inte till. Jag trampade fyra fem varv i taget. Släppte till slut min grupp och stapplade in på ett litet fik. Det svartnade för ögonen, och expediten tittade förvånat på mig när jag beställde. Jag hade förmodligen den där tomma, halvdöda blicken och det lallande beteendet som är så typisk för sådana som gått in i väggen.
Fem timmars cykling i ganska hårt tempo hade tagit ut sin rätt. En flaska vatten, en banan, en energigel? och ett par GT-tabletter är alldeles för lite för ett så långt pass. Förmodligen hade jag inte heller lyckats återfylla depåerna efter Vasaloppet för sex dagar sedan.
Men en smörgås, en latte och en chokladboll och 20 minuters vila gjorde underverk. Med darriga händer tryckte jag i mig maten.

De sista två milen hem gick riktigt bra. Fyra glas mjölk och en portion lagad mat senare och jag har blivit en normal människa igen!

Årets skidsäsong är inte mycket att skryta om för min del. Fem mil hade jag åkt innan jag blev sjuk, och under den månad förhållandena var som bäst i spåren låg jag till sängs med först influensa och sedan en kraftig bihåleinformation.

Så Halvvasan i dag, som jag körde både för att försöka seeda mig till ett bättre startled och för att få några mil till i kroppen inför Vasaloppet, fördubblade årets antal mil.

Det var spännande att känna hur kroppen skulle reagera efter så lång tids sjukdom, och så lång tid utan träning. Hur mycket kondition och styrka tappar man på en månad?

Det blev en mental kamp redan från början.
Dels hade jag haft fräckheten att lägga mina skidor som fjärde par i startfållan vilket gjorde att jag hamnade bland åkare som var flera gånger bättre än jag. Första milen låg jag nära maxpuls.

Sedan kom de negativa tankarna:
“Om jag är så här trött nu, efter 15 km, hur trött kommer jag inte vara på söndag då jag åkt 60 km för att komma hit?”
Pingpongmatchen i mitt huvud var i full gång.
“Ja men då har jag ju åkt dels det här loppet och ytterligare 60 km. Då är jag ju en mycket bättre skidåkare än jag är idag!”

“Antingen har alla andra bättre glid eller så är de mycket starkare för jag blir ju omkörd hela tiden”.
“Ja men tänk vad duktig jag måste vara som kan hålla nästan samma fart som de trots att mina skidor glider sämre.”

“Jösses vad kilometrarna tickar fram långsamt!”
“Snart blir det nedför, då kommer jag att tjäna in lite tid!”

Ja sådär höll jag på och bollade med mig själv under hela loppet.

Några iakttagelser:
1. Det är jobbigt att åka när man känner sig kraftlös. Skönt att det går att vända känslan.

2. Fascinerande hur mycket snor som ryms i näsan/bihålorna. Eller produceras nytt hela tiden? Till slut brydde jag mig inte om att snyta mig så jag såg ut som en slemmig torsk.

3. Det är bra att ha en rygg eller rumpa att fästa blicken på och försöka hänga på.

Summa sumarum blev det en riktigt bra dag i spåret med solsken, en bra genomkörare för kroppen och tiden 3.19 gjorde att jag hoppade fram ett par led inför söndagen.

Naturligtvis frågade jag förresten tjejen med rumpan om jag fick ta bilden. Lite läskigt att ställa frågan eftersom hon såg mycket starkare ut än jag, och jag tvingades göra det på tyska dessutom. Men när jag berättat att jag stirrat på den hela dagen och ville ha en bild som minne sken hon upp :-)

Som jag brukar säga: ett nej har man ju redan innan man ställt frågan. Så det kan bara bli bättre.

Kiwifrukt innehåller otroligt mycket c-vitamin. Avokado är fett och energirikt och innehåller många nyttiga mineraler. Sägs vara bra för potensen och fertiliteten också.

Skölj kiwifrukterna, skär bort “snopparna” i ändarna och lägg dem i en blender ? med det håriga skalet kvar. Det är i skalet de flesta nyttigheterna finns.
Gröp ur fruktköttet ur avokadon och lägg i blendern tillsammans med lite fil eller yoghurt. Pressa i saften av en lime och släpp i 10 isbitar.

Resultatet blir en frisk och fräsch smoothie som ger en energi- och vitaminboost samtidigt som kylan i den lindrar en sårig hals.

Eurocyklisternas regel nr 15:
När man cyklar utan hjälm (med kort hår), ska en teamcykelkeps (vit) bäras. Skärmen skall hållas i nedfälld position vid alla tillfällen. Cykelkepsen får bäras framvänd eller bakvänd för att matcha cyklistens frisyr.
Under vårträning skall cykelmössor bäras vid alla tillfällen i stället för kepsar.