Hampus klassiker

Nja, armarna är det nog inte. Min brorsa kallar mig för en harkrank nämligen. Men något gör att folk har kommit fram och snackat träning med mig på sista tiden. Följande dialog ustpelades på McDonalds härom dagen.

Okänd äldre kvinna som äter energy bar till kaffet:
– Jag är starkare än vad du är.

Jag:
– Det tror jag säkert. Ska vi testa?

Kvinnan:
– Jag är galnare också.

– Det tror jag inte.

– Jo för jag har diplom på att jag är fullständigt galen. FULLSTÄNDIGT GALEN!

Nu börjar folk snegla lite på oss och jag märker att flera tjuvlyssnar. Vi får ett trevligt samtal och eftersom vi har samma intressen har vi en del att prata om.

Det visar sig att Birgitta hoppat bungy jump vid 60-årsåldern och fått ett diplom som statuerar att hon var fullständigt galen som genomfört det 55 meter höga hoppet med ett gummiband fastbundet vid fötterna.

Dessutom var hon den 114:e kvinnan som genomfört En svensk klassiker. Ett fint halsband bär hon fortfarande som bevis.

Vi galningar och atleter hittar varandra i folkmyllret!

Vi har bytt vårt stamhak – OK-macken i Rimbo – mot det något fascionablare Rimbobiten.

När vi anlände i våra tajta cykelkläder satt ett gäng raggare redan på cafét. De blängde lite på oss men sa inget.

Efter ett tag satte de sig i bilen och när den rullade iväg tog de mod till sig. Vevade ned rutan, stack ut ett långfinger och skrek:

CYKELBÖGAR!!!!!

Vi skrattade gott men märkte inte att en raggare satt kvar på parkeringen. Han försökte febrilt få igång bilen och då startmotorn gått varm på den gamla Volvon i flera minuter klev vi fram och frågade om vi skulle putta igång bilen åt honom. 

NEJ!!!! Blev det snabba svaret.

Kan tänka mig att det måste ha varit höjden av pinsamhet att bli påputtad av ett gäng cykelbögar.

När vi sedan skulle lämna fiket kom några mc-killar. 

"Okej, here we go again", tänkte jag för mig själv. Men de frågade i stället nyfiket hur långt vi kört och blev imponerade på riktigt när vi sa att vi var ute på en 14-milarunda.

Vi hojare håller ihop alltså!

I en artikel i Dagens Nyheter berättar Bo Berglund, som är chefsläkare inom Svenska olympiska kommittén att receptfria smärtstillande medel inte bara förtar själva träningseffekten. Det kan också vara skadligt för njurarna på friska personer att träna med smärtstillande i kroppen. Om man blir uttorkad på exempelvis ett långlopp kan man få allvarlig njursvikt om man tagit smärtstillande.

Tydligen använder allt fler motionärer smärtstillande preparat inte bara för att kunna genomföra ett lopp utan också under träningen inför loppen. Jag kan förstå de som tar en värktablett under exempelvis Vätternrundan för att stå ut de sista milen om kroppen värker. Ett års träning kanske man inte vill låta gå till spillo för att ett knä börjar trilskas den sista timmen.

Men smärta är ju kroppens varningssignal för att något är fel. Att döva smärtan kan förvärra skadan.

Smärtstillande förtar också träningseffekten. Om kroppen inte känner att den utsatts för hård belastning så triggas inte heller tillväxten av muskelfibrer eller nya blodkärl. 

Det har också visat sig att antioxidanter har samma tillväxthämmande effekter. Att fort ta bort de fria radikalerna som bildas i kroppen vid träning var tidigare en rekommendation som nu ändrats. Kroppen behöver påslaget av dessa för att tillväxten ska stimuleras. 

För mig är ömma muskler bara ett härligt tecken på att jag håller igång.

Tisdagsträning med Fredrikshof på Lidingö brukar innebära tuffa intervaller, lagtempo, backträning, tävling, fartlek, svett och andfåddhet. I dag lade vi till lera, skrubbsår, stukningar, blodsutgutelse, rötter och stigkörning.

Gänget som ska köra Cykelvasan bytte racer och landsväg mot mountainbike, cyclocross och stigkörning. Jonas visade oss Lidingös brantaste backe. Vi kom upp allesamman men pulsen var skapligt hög.

Joakim sätter tryckförband med en cykelslang.

Ett par tre vurpor, ett tappat bakhjul, en stukad hand, blodsutgutelse och lite skrapsår blev kvällens resultat. Plus hög puls, kul cykling och trevligt sällskap förstås!

Jag har flera träningskompisar som ängsligt följer sina träningsprogram. I ur och skur oavsett hur de mår. Jag tror inte att det är nyttigt att slaviskt följa en plan.

Idag hade jag planerat både ett långt löppass och styrketräning. Men jag satt mest och gäspade innan middagen. Tittade på klockan och längtade efter att få lägga mig. I vanliga fall längtar jag till nästa cykeltur eller nästa mål mat. Något är alltså inte helt bra med mig. Ska jag bli nervös och stressad inför Cykelvasan?

Glöm det! Sista veckan innan ett lopp kan man inte göra så mycket åt formen. Det handlar om att konservera den, och eventuellt väcka upp kroppens snabbhet och vilja att köra hårt och intensivt. Att hoppa över ett pass för att man känner sig trött är ingen fara. Det kan snarare få effekten att jag blir ändå mer taggad och sugen att köra hårt.

I morgon är det nya tag igen med mountainbike i stället för racer på Fredrikshofs tisdagspass.