Hampus klassiker

– Ska jag hoppa av här?

– Nej du ska vända.

– Men jag har inte sprungit än!

– Det gör du efter cyklingen.

Damen som frågade en funktionär, mitt under cykeldelen av Vattenfall World Triathlon Stockholm verkade inte ha riktig koll på läget.

När man tittar på mitt resultat kan man undra om jag var lika förvirrad.

Hur svårt kan det vara? Först simmar man. Av med våtdräkt, på med hjälm och cykelskor och swosch är man iväg. Sedan tar man av sig hjälmen och byter skor innan sista grenen. Men jag tillbringade nio minuter i växlingsområdet! Okej, jag drack lite sportdryck och snackade lite med några medtävlande men bar mig i alla fall inte åt som Tiffany i Hipp Hipp. Vad pysslade jag med egentligen? Klar möjlighet till förbättring där.

Ett försök till ordning, reda och struktur i växlingsområdet. Inte så lätt när 4000 andra klåpare pillar på sina saker och strippar runt omkring. Tack vare G4S och Executive cycling network fick jag tag i en startplats till Stockholm Triathlon trots att loppet varit fullt sedan länge.

Oro inför simningen
1500 meter simning i öppet vatten kändes lite skrämmande långt. Visserligen hade jag simmat 3000 meter under mitt egenhändiga Vansbroduathlon då jag cyklade 76 mil för att delta i Vansbrosimningen. Men här var jag omgärdad av hetsiga proffs på ett helt annat sätt än i Vansbro. Trodde jag.

Det visade sig att de flesta var lika stora noviser när det gällde simning och triathlon som jag. Inga som helst problem att kliva i land i mitten av den startgrupp på 300 personer som jag tillhörde. Jag hade kunnat pressa mig mycket mer kände jag, men valde att spara på krafterna.

Full fart på cyklingen
Cykling är min "hemmagren" så där fanns ingen oro. Nu jäklar skulle det gå undan. Efter att jag lugnt och metodiskt orienterat mig efter simningen, fått av mig våtdräkten och hoppat på cykeln var det bara att trycka på. Hoppsan! Vad många nybörjare som vinglade i vägen. Svårt att finna rytmen då jag trots att jag låg i omkörningsfilen hela tiden tvingades veja för långsammare cyklister. Jag blev omkörd av tre men cyklade nog om ett par hundra. 

Så häftigt att få cykla på helt avstängda gator. Polisen som vrålade åt mig gjorde det inte av ilska över min framfart utan för att heja på mig. Helt otroligt vad hon engagerade sig!
Hejaropen kom också från andra cyklister. Folk peppade varandra, frågade vilket varv man var inne på och önskade en lycka till i fortsättningen. En engelsman berömde mitt "beat" när han svischade förbi. Det låga startnumret avslöjade att han körde i tävlingsklassen till skillnad från mig som smög bland motionärerna. Den lilla libresseblöjan som satt i mina triathlonshorts räckte gott och väl för att göra de fyra milen bekväma.

Skön löpning
Till min förvåning höll jag inte bara jämna steg med de andra på den avslutande löpningen. Jag sprang om fler än det antal som sprang om mig. Okej, två tjejer i publiken skrattade när jag passerade och sa:
"Oh my God! He looked really really tired!" Ja, jag vet att jag ser gråtfärdig ut när jag springer. Det beror väl på att mitt slappa ansikte fladdrar, dallrar och far illa av skumpandet antar jag. Men jag kände mig inte trött! Fascinerades av hur enkelt jag kunde ändra hastigheten bara genom att laborera med steglängden och frekvensen. När jag föll in i mitt vanliga lufsande tvingade jag mig till korta snabba steg och ökade genast farten med 30 sekunder per kilometer. Att jag, som knappt springer, fixade milen på drygt 49 minuter trots att den följde på 1500 meter simning och 40 km cykling är jag glad och lite stolt över. 

Det får väga upp mot usel växling och lite väl långsam cykling.

Tävlingsinfo
Simma 00:36:16
Övergång 1 00:04:41
Cykla 01:07:52
Övergång 2 00:04:14
Springa 00:49:24

Total tid: 2:42:25

Placering: 377 av 1620

Lärdomar/Förbättringspotential:
Om jag lär mig crawla ordentligt borde jag kunna spara ca 10 minuter på simningen. Det gick för långsamt att bröstsimma bakom de sämre crawlarna.
Om jag lär mig crawla bör jag också kunna spara 2-5 minuter på cyklingen eftersom pigga "oanvända ben" borde kunna trycka på mer.
Jag bör kunna kapa 3-5 minuter på växlingen. Så 15-20 minuter snabbare på sikt bör inte vara en omöjlighet.

Pigg och glad i mål på min första Olympiska distans i triathlon.

Många miljoner kronor i form av kolfibercyklar. Triathleter verkar värre än cyklister när det gäller att lägga pengar på prylar. Förutom cykel ska man ha våtdräkt, triathlondräkt, simglasögon och diverse andra produkter.
 

​

Nu är vi fyra knäppisar som ska cykla Stockholm - Vansbro - Stockholm i helgen. Första idén, att ta pendeln till Bålsta för att slippa en massa tråkig stadscykling bedömdes som fusk. Så för mig blir det 68 mil ungefär. Om vi inte åker fel och får några extra mil på köpet.

Vi tältar i Vansbro, och får utrustningen ditkörd med bil. En randonneur skulle nog kalla det fusk. Men vi är inga randonneurer. Faktum är att i mina kretsar finns en skarp skiljelinje mellan oss och randonneurer. Vi cyklar fort och är snygga. Underförstått tvärt emot randonneurer.

– Peter, om jag någon gång blir en randonneur får du skjuta mig, sa en av mina kompisar en gång. Lite märkligt egentligen med tanke på att gänget jag cyklat med runt Vättern haft som inofficiellt mål att ta ut sig så på passen att man ser ut som en bakfull uteliggare efteråt. Randonneurerna är ju cyklingens uteliggare.

Bakfull uteliggare eller randonneur? Nej ingetdera faktiskt. En stilren cyklist som värmer sig lite bara efter ett stenhårt pass i regn och kyla. Denne cyklist kommer att få agera vindskydd åt mig på resan så att jag är pigg och fräsch till simningen i Vansbro.

Men en av idéerna som kläcktes, att likt randonneurer övernatta i ett dike invirad i plast förkastades. Så vi lyxar till det och sover i tält som sagt. Förmodligen kommer vi att ligga och krama, inte varandra, utan våra dyrgripar i tältet. Man törs ju inte lämna en cykel som kostar mer än en husvagn ensam ute på en campingplats!

Så här kommer inte våra cyklar se ut.

När vi via Facebook planerat turen skrevs bland annat följande kommentar:
"Lite praktiskt. Jag tänkte köra stilrent, allt som inte får plats i bakfickor är onödigt. Hur har ni tänkt er?"

Vi kommer alltså att med lika lite packning som Tour de Francecyklisterna göra vår egen tour. Fast utan följebilar och glamour. Endast lite mat i fickorna och flera matstopp längs vägen är planen.

Återkom hit till bloggen för ytterligare rapporter.

​

Måste erkänna att jag inte direkt såg fram emot årets Vätternrunda. Dels visste jag att det inte skulle bli någon semestercykling. De gånger vi tränat i Vätternfart har det bitit fint i kroppen.
Min revbensskada och pajade axel gjorde inte saken bättre.
Dessutom fick jag ett tråkigt och stressande besked på telefon under fredagseftermiddagen.

När vi kom fram till Motala och monterade ihop cyklarna och gav oss ut på en liten tur för att dels kontrollera att allt funkade som det skulle och rulla igång benen började krånglet.

Förutom att kroppen kändes som en gammal trött gubbkropp med rosslande lungor – det hugger till en del när jag tar djupa andetag – krånglade växlarna på cykeln.

Lite skruvande fixade inte problemet. Första cykelaffären jag besökte sa att växelörat var stukat. Snabbt vidare till en annan som skulle ha öron till Bianchi. Ingen lycka där.
Blev hänvisad till mässtältet där jag blev utskälld av vakterna för att jag släpade med mig cykeln. Bianchirepresenterna gick också bet på problemet. Växelörat var inte stukat men bakväxeln betedde sig inte som den skulle. De två tyngsta växlarna gick inte i. De två hade jag tänkt använda flitigt under rundan.

–    Vajern är för kort här bak, sa Bianchikillen, som också mekat åt landslaget.
–    Men det är ju ni som byggt ihop cykeln åt mig i somras. Borde ni inte veta hur lång den ska vara?
–    Jaha, heter du Peter Hampus?

Hmm tydligen har mina förehavanden med Bianchi gjort det svårt att vara inkognito …

Mekanikerna i Vätternrundans servicetält fixade till slut problemet. Skruvarna på vajrarna längst fram vid handtagen hade stukat till vajern inne i höljet.

Tillbaka till huset strax innan midnatt och alla låg redan och sov.

Nästa morgon blåste det vita gäss på Vättern. Vi förstod att det skulle bli tufft ned till Jönköping.
När vi rullade in i startområdet exploderade mitt bakdäck. Ytterligare ett tecken på att högre makter inte ville att jag skulle starta?
Vad skulle hända om jag trotsade dem? Var detta sista varningen innan olyckan?

Jag fixade punkan och rullade in i startfållan med de andra 40 lagmedlemmarna. Sammanbitna stod vi och väntade på starten.


Motvinden och bilen från helvetet
Jag vet inte om helvetet ligger i Jönköping men det blåste från det hållet, och det blåste hårt.

Strax efter start hände det som kanske högre makter försökt varna mig för. En husbil körde om klungan just som vi var i färd med att byta av Nacka/Värmdös klunga efter att de stått för dragjobbet.
Fyra cyklister låg i bredd när husbilen kom farande bakifrån och han körde in i två av våra killar. Rena turen att de inte slogs omkull och drog med sig resten av gänget eller hamnade under bilens hjul!
Vi har tränat på att cykla väldigt tätt och under vintern har vi slirat och sladdat och stött i varandra så jag tror egentligen att det var mer skicklighet än tur faktiskt att Joakim och Pär klarade sig. En stöt i ryggen sänker inte dem!

Tyvärr var våra två klungor för ojämna. När vår klunga tog över dragjobbet hade snittet sänkts med 1km/h. Jobbigt för oss att behöva köra 2 km/h fortare för att kompensera. Efter ett tag var det bara sex personer som drog i klungan från Nacka/Vämdö så vi skickade fram några starka Lidingöcyklister för att hjälpa till.
Tyvärr ryckte det sönder den andra klungan, och den fartökning vi själva gjorde när det var vår tur tog slut på både dem och oss.

I Jönköping där vi vänder norrut avtog vinden som vi hade hoppats få i ryggen. Tack för det!

Vårt stopp i Fagerhult var välbehövt. Vi var trötta och låg nästan 25 minuter efter vårt schema. Jag var irriterad på att flera killar i den andra klungan inte bidragit något utan bara hängt med i svansen. Deras ledare Jens beklagade sig över att det var så få som bidrog och den Onde i mig klev fram och vrålade: (jag brukar pendla mellan att vara den Gode den Onde och den Fule)

”DET HÄR ÄR INGEN SEMESTERCYKLING! DET HÅLLER INTE ATT LIGGA I SVANSEN HELA TIDEN OCH LATA SIG. I SVANSEN LIGGER MAN NÅGRA MINUTER MEDAN MAN VILAR UPP SIG OCH SEDAN SKA MAN TILLBAKA TILL TÄTEN OCH DRA IGEN.
PALLAR NI INTE DET KAN NI LIKA GÄRNA TA BUSSEN HEM! ÄR DET FÖRSTÅTT!?”

Folk tittade ned i marken och pillade lite nervöst med sin utrustning. Det var kanske inte det mest pedagogiska att säga och jag antar att jag inte hamnade på vissas gulligull-lista efter det. Men det hade effekt. Jag såg inte röken av ett par tre stycken efter det, och de andra började bidra så mycket de orkade.

Strax innan Hjo kom Hjärtebarnsturen farande. De satsade på att cykla rekordsnabbt runt Vättern. Mitt i deras klunga satt en cyklist med Fredrikshofkläder.
Vad fasen? Jag trodde vi var de snabbaste cyklisterna i Hofvet. Vem sjutton var det där?

Det visade sig vara ”vår” Mikael Rolander som fått punktering och efter att ha fixat den hängt på Hjärtebarnsgänget, som bestod av diverse landslagscyklister, för att hinna tillbaka till vår klunga.
Han hade levt på styrlinda de sista fem milen och matades med choklad och sportdryck av snälla kamrater när han anslöt till oss.

Min egen ork började tryta och i Hjo orkade jag inte längre ta alla förningar utan började glida bak i svansen för att hämta andan och stoppa i mig mat och dryck. Vätskebalansen var inte på topp såg jag i Fagerhult. Det var som att tvinga ur några droppar tjock gul sirap vid kisspausen. Eller så hade all gel jag tryckt i mig bara gått rakt genom kroppen.

Vi kom ikapp några landslagsåkare som släppt Hjärtebarnsturen och de anslöt till vår svans. Jag gled bak och bad dem käka, dricka och vila sig fräscha i huvudet igen och sedan hjälpa oss med dragjobbet. Den ene stirrade bara framåt med tom blick och den andre sa:
– Hur menar du då?
Sedan sjönk de bara bak i leden och försvann.

Förbannade wienerbröd
7:15 var bara att glömma. Men enligt klockan fanns chansen att klara 7:30 vilket var gott nog under de blåsiga förhållanden som rådde. Men vårt gäng blev tröttare och tröttare. Många hade dessutom tomma vattenflaskor. Ett snabbstopp i Hammarsundet fick råda bot på det.

–    En minut! Skrek jag.
Men det var trångt i depån. Kö till vattnet och jag såg massor av Hofvare som köade och fyllde flaskorna. Joakim utbrast glatt:
– Kaffe!
– Ja, ta till mig med! Och ett wienerbröd vill jag också ha!

Den löjliga kommentaren satte jag i halsen när jag såg flera Fredrikshoftröjor lämna depån och gruppera sig i klunga. Kaffet var så varmt att det inte gick att svepa så jag kastade koppen som skvätte ned både funktionärer och andra cyklister och trampade i full gas ur depån.
Förbannat! De hade redan fått upp farten när jag nådde landsvägen. Jag skrek till de runtomkring att vi skulle organisera ett lagtempo för att trampa ikapp. Men på bilderna nedan ser man att det inte var särskilt organiserat till en början. Det var alla för sig själva innan vi till slut hade hunnit ikapp några stycken och fick igång en kedja. Jag slet som ett djur. Gick på rött så alla alarmklockor pep och skrek. Gjorde förningar tills jag trodde jag skulle kollapsa och kastade mig bak på sista hjul. Som närmast var vi kanske 50-75 meter bakom vår klunga. Vi skrek, av förtvivlan och ilska. Men runt Vättern kan ingen höra dig skrika, och ingen i vårt gäng tittade bakåt.

Klockan är 16:15:40. Första klungan några hundra meter från Hammarsundsdepån.

En sekund senare 16:15:41. Aivar tittar bakåt på svansen. Satan att han inte såg oss lite längre bak.

Kl 16:15:42 några Hofvare har hamnat bakom klungans svans och kämpar sig ifatt.

Kl 16:15:54 Bara tolv sekunder bakom klungan kämpar Johan ensam.

Kl 16:16:03 Bara 20 sekunder efter klungan kommer Jens, Jukka, jag och Joakim. Strax därefter är vi samlade och försöker i ett organiserat lagtempo komma ikapp.
 

FAN FAN FAN!
Två lagkaptener och en hel massa andra lagmedlemmar hade lämnats i kontrollen. Mot alla direktiv hade de dragit utan tydlig signal och satt fart direkt trots att vi kommit överens om att de första hundra meterna skulle köras i max 10 km/h så att alla kunde ansluta.

Jag var arg så jag kokade. Kanske var det tur att jag inte kom ikapp dem. Då hade jag förmodligen satsat mer kraft på att preja folk av vägen än att ta oss i mål.

Vi slog av på takten och svor tillsammans. Vi ömsom spurtade ömsom fisåkte medan vi bestämde vad vi skulle göra. Jens ville ta en gofika i Medevi och skita i alltihop. Men jag insisterade på att vi skulle skynda oss i mål för att hinna skälla på de andra medan de fortfarande satt kvar i parken och drack öl.
– Jag ska fane mig in under åtta timmar i alla fall, sa jag. Och vi konstaterade att det skulle bli en lätt match.

Lagtempot rullade vidare men efter ett tag var vi bara tre cyklister kvar. Jag, Jukka och Johan växeldrog i sub 8-fart det vill säga 39-40 km/h de sista fem milen.

Inga snälla tankar for genom mitt huvud under tiden mot mål. Lågt blodsocker och trötthet gjorde mig till en ganska liten människa mentalt.

Skadeglatt jublade jag när jag fick höra att gruppen inte kommit in under 7:30 utan hamnade på 7:33-7:34. Vi tre kom imål på en snygg linje på 7:38.

Hade de kommit in på 7:29 så hade jag i det skick jag var antingen slagit sönder min cykel eller strypt någon.

Mic, som inte orkade hänga på i vårt lagtempo utan rullade in några minuter senare matade mig med lättöl och såg till att jag lugnade ned mig innan vi anslöt till resten av gänget.

Självklart hade de inte lämnat oss med flit utan trodde att alla var med, och när jag surat färdigt kunde jag sitta ned och äta min lunch tillsammans med dem.

Men det var så synd att det slutade så här. Att gå i mål i ilska i stället för i glädje. Och all energi som vi jagande hade skulle kanske ha kunnat bidra med att hela klungan klarat 7:30 tillsammans. Och den förbannade vinden, om den hade blåst åt rätt håll …
Om inte om fanns så hade allt gått så bra!

Någon sa att jag var som en grinig gubbe efter att jag lagt upp en statusuppdatering på Facebook.
Ja, just där och då kände jag mig som en grinig gammal gubbe.
Axeln värkte. Revbenen värkte. Huvudet kokade och jag förbannade mig över att inte ha varit stark nog att trampa ikapp klungan.

Innan start hade jag sagt att det här var sista Vätternrundan. Nu lurar en revanschlust inom mig trots att jag gjorde min snabbaste runda någonsin. Nästan dubbelt så snabb som min första som jag körde på mountainbike för åtta år sedan. Trodde aldrig då att jag skulle kunna klara en tid där klockan stannade på "sju-någonting".

Gringubben har äntligen uppnått målet som vi i 7+ satt upp: att se ut som en bakfull uteliggare när man är klar med passet.
 

​

Försommarens konferens i södra Frankrike brukar vara en fin uppladdning inför Vätternrundan. Jag sköter IT och kommunikation för de 500 gästerna men får ändå tid över till cykling. Förra gången fick jag ihop 60 mil på fem dagar (men gick ändå upp fem kilo på grund av alla goda ostar och gott vin).

I år har vi konstaterat att vi nog har för mycket packning för den lilla bil vi bokat. Och man kan ju inte lita på att biluthyraren är homofob varje gång. Förra gången när jag skulle hämta ut hyrbilen sa killen bakom kassan:

– Är du bög?

– Eh, nej hur så?

– Du har ju bokat en bögbil.

– Va? Vad är det?

– En bil för bögar. Det är bara bögar som kör runt i sådana. Den kan du inte ha om du inte är bög.

– Äh strunt i det. Jag är ändå inte här för att ragga. Jag ska jobba.

– Nej, jag vägrar att lämna ut bögbilen till dig!

– Ja men jag har inte mer pengar än så här. Du kan inte pracka på mig en dyrare modell med din homoargumentation.

– Fattar du inte? Jag uppgraderar dig utan kostnad! Du kan inte åka runt i Frankrike med en bögbil om du inte är bög!

Så jag fick en stor skåpbil som i biluthyrarens ögon var mycket mer hetero än den här:

I år har vi bokat en annan modell, men anar som sagt att den inte räcker till. Jag har föreslagit att jag kan cykla från Nice till Hyeres för att spara plats i bilen. Hur svårt kan det vara? Cirka 15 mil och det gäller bara att ha havet till vänster om sig så kommer man till slut fram till den lilla udden utanför Hyeres där konferensanläggningen ligger.

Fast så tänkte jag i och för sig när jag förra gången skulle ta en liten morgontur till St Tropez. Jag virrade bort mig i bergen och lyckades komma tillbaka till staden tre gånger. Efter 18 mil dök jag upp svettig på hotellet fyra minuter innan mitt arbetspass skulle börja.

​

Jag ser ingen anledning till att ge mig ut på asfalterade vägar längre.

Med ett löjligt leende på läpparna betade jag och Britt-Marie (ja cykeln heter så, Carlsson i efternamn) av stig efter stig i kvällssolen.

Minns du hur det var när du var nyförälskad och promenerade hand i hand med din älskling? Du ville inte att promenaden skulle ta slut så du valde hela tiden nya omvägar. Så var det i kväll när jag var ute och premiärcyklade på BMC'n jag kommer att köra i sommar.

– Ska vi ta den där stigen också? frågade jag henne. Britt-Marie nickade med framfjädringen och styrde liksom självmant dit.

Det var bara ovant att sitta på henne i tio meter. Sedan hade jag hittat rätt balans på cykeln och vi tog oss fram på steniga och rotfyllda partier som jag annars brukar behöva hålla tungan rätt i mun för att klara. Nu gick det som en dans. De stora 29-tumshjulen rullade enkelt över hindren och framfjädringen svalde ojämnheterna så jag kom på mig själv att sitta på partier där jag annars står och bänder.

Enda missen var att jag slog i pedalerna några gånger. Har inte riktigt koll på hur lågt cykeln går.

Men premiärturen gav mersmak. Jag som inte brukar vara helt förtjust i tekniska partier letade efter dem i dag för att låta cykeln jobba. När det slutat sticka i halsen ska jag testa hur den beter sig i höga hastigheter på slingrande stigar också.