Hampus klassiker

För fyra månader sedan testade sig 7+ på Bosön för att få träningsprogram. Resultatet visade att vi hade för låg syreupptagningsförmåga generellt så vi fick ett program med mycket intervaller. En hel del styrka har vi också tränat.

I morse var det återtest. Styrkeövningarna kändes bra. Har dock inte sett resultatet ännu. 

Men tröskeltestet gav lite märkligt resultat. Jag låg hela tiden 10 hjärtslag under förra gångens mätning. Men mina laktatvärden var samma vid mätpunkterna som togs vid samma wattantal som förra gången.

En tolkning är att hjärtat har blivit bättre tränat, det vill säga slagvolymen har blivit större. Men den lokala förmågan har inte följt med. Eller så är jag nedtränad och trött i benen och det visar sig på mjölksyran. Mitt startvärde var nämligen betydligt högre än förra gången.

Dålig sömn, mycket jobb och stress gör nog sitt till på dessa värden antar jag.

Sedan var det dags för maxtestet. Jag höll ut i 7,5 minuter och kom upp i lika höga watt som förra gången. Något förbättrad syreupptagningsförmåga men inte mycket. Kanske kan min något minskade vikt putsa w/kg/min-värdet lite. Ska bli intressant att se de exakta siffrorna senare.

Benen tog slut först i maxtestet och jag kände mig mesig som inte fick ur mer kräm ur kroppen.

Pratade just med Juan som är testledare på Bosön. Han såg tydligt tecken på för hög belastning på mina värden. På en vecka har jag försämrat mitt Vo2-max vilket ju inte är normalt med tanke på att jag varken börjat röka eller har supit konstant sedan testet.

Snarare har jag kört stenhårt senaste veckan. Hårda pass lördag till onsdag och sedan återhämtning torsdag-fredag. Om 2h pendling räknas som återhämtning. Tillräckligt har det inte varit i alla fall helt klart.

Två månader kvar till Vätternrundan dock så än finns tid till förbättring. Jag vet ju att kapaciteten tar kliv upp på samma sätt som trappsteg. Inget händer ett tag, och sedan efter lite återhämtning tar man ett skutt uppåt. Återhämtningen har det varit lite si och så med på sistone. 

Nu gäller det att ha is i magen och tillåta mig vila trots att mina cykelkompisar får bättre värden i testet eller är starkare än jag när vi är ute och cyklar.

Okej, jag är ingen stark "klättrare", men på väg till jobbet i morse skedde den ultimata kränkningen.

I en ganska brant uppförsbacke blir jag omcyklad av en herre med kostym och överrock. Han har en sådan där cykel man kan hyra per timme i storstäder och trampar förbi mig till synes helt oberörd. Med löjligt snabb kadens drar han ifrån mig mot backens topp.

I vintras intervjuade TV 4 mig om nyordet MEMIL. Enligt språkrådet är det en medelålders man som klädd i lycra härskar på cykelbanorna i Stockholm. Denna memil var allt annat än härskare i morse. Kränkt. Förnedrad. Tillintetgjord.

Med rosslande lungor och darrande underläpp försöker jag komma ikapp kostymnissen. I en nedförsbacke med tvär kurva lyckas jag ta in lite på honom. Jag kryper ihop i bocken i motvinden och sliter mig allt närmare. I morgon är det konditionstest på Bosön och jag borde egentligen ta det lugnt i dag. Men det går så klart inte.

Den där djävulen som brukar sitta på axeln och skrika i mitt öra hejar på mig:
"Kom igen nu! Ge dig inte. Snart är du i kapp och då håller du andan och ser oberörd ut medan du glider förbi."

Ängeln på andra axeln försöker lugna mig:
"Ge upp nu Peter innan det blir riktigt pinsamt."

Som vanligt vinner djävulen. Jag sliter mig ikapp i motvinden som gör allt för att sinka mig. Jag ligger djupt i bocken men den satans kostymgubben sitter helt upprätt och trampar avspänt.

Efter vad som känns som en evighet är jag äntligen ifatt och lägger mig precis bakom honom för att hämta andan lite innan jag gör min attack.

Då ser jag att det inte är en hyrcykel. Kostymnissen kör ju elcykel!

Tack gode gud för det! Nöjd och glad draftar jag bakom honom på väg in till stan. Det måste ha sett lustigt ut med mig djupt liggandes på cykeln bakom hans vindfång.

Riksidrottsförbundet (RF) har sitt laboratorium på Bosön och de behöver ibland försökspersoner. Tydligen har jag tillräcklig fysisk kapacitet för att genomföra testerna som ibland behövs för forskning och ibland för validering av utrustning.

I dag var jag med och validerade utrustning från ett Italienskt företag som mäter prestationsförmågan hos främst cyklister och löpare. Bosöns apparat är något slags branschstandard som andra leverantörer vill jämföra sig med.

Jag skulle göra två tester, ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen för att min utandningsluft skulle passera båda apparaterna. Testledaren hade sagt att det skulle bli ett submaximalt test vilket kände skönt då kroppen inte riktigt känts bra på sistone. Det visade sig att submaximalt betydde upp till max. Har de supermaximala tester också?

Två masker skulle användas och ibland gick min utandningsluft genom en turbin och ibland samlades den upp i stora plastpåsar som sedan tömdes i en vattenbehållare.

Mängden laktat (mjölksyra) i blodet analyserades och mitt enda jobb var att hålla rätt kadens. Först 80 som är min naturliga kadens och sedan 90 när motståndet ökades.

Efter att ha skiftat mask och apparat ett par gånger på först 160 watt och sedan 240 watt var det dags att stegra motståndet tills jag inte klarade mer. 8,5 minuter klarade jag på mitt förra maxtest men den här gången avbröt de redan efter fem minuter. Jag kunde inte hålla kadensen på 90 utan halkade ned på 85 när motståndet kom över 400 watt och då var det slut på testet enligt dem.

På sätt och vis rätt skönt att bli avtagen innan jag körde mig till kollaps. Något är inte som det ska i luftrören. Vid häftig andning svider det och jag får en smak av blod i munnen.

Hem och käka och vila och sedan var det dags igen då skulle jag göra exakt samma sak. Eftersom jag stod ut i fem minuter första gången måste jag klara fem minuters stegrande belastning igen för att de skulle få jämförbara data.

Efter att ha trampat med 160 watts belastning i sex minuter hängde sig italienarens dator. Det var bara att börja om. 160 watt i sex minuter, sedan 240 watt och därefter stegringen. Bara jag klarar fem minuter av stegringen så är jag nöjd var det enda mantrat jag hade. 

Efter att jag kört i 4,5 minuter var det svårt att hålla kadensen stadig. Bara 30 kvar, bara 30 kvar ...
Nej då vrålar de "Minst en minut till nu Peter! Vi behöver en säck till. Kom igen nu!" 

Ingen idé att debattera. Jag fick inte ens röra på huvudet för att inte störa testapparaturen.

Konstigt nog finns en minut till kvar i kroppen. Och jag klarade att hålla ganska exakt 90 i kadens hela tiden. När de var nöjda var min tanke att köra tills jag storknade men det gick helt enkelt inte mer. Huvudet var så nöjt med att ha klarat deras mål.

Men resultatet var en besvikelse. Lika många watt som i december och mjölksyratröskeln har inte flyttats. Trots en hel vinters träning. Blä!

En liten tröst var att Juan berättade att det var ett hårdare protokoll den här gången. Belastningen stegrades fortare. Och representanten från det Italienska testföretaget som var där med sin utrustning berättade att deras testcenter mestadels testar löpare och cyklister.

"Och du är en cyklist".
"Nja, mer en wannabe cyklist, svararade jag."
"Nej nej, dina testvärden visar klart och tydligt att du är en ritktig cyklist."

Tack för den lilla trösten i alla fall.

Så här såg testet ut som skulle genomföras två gånger med olika utrustning för att kunna validera apparaterna.

Påsar som väntas på att fyllas med min utandningsluft som sedan ska analyseras.

Min utandningsluft pumpas in i en tank med vatten för att volymen exakt ska mätas. Sedan analyseras mängden syre och koldioxid.

Mitt jobb var att hålla rätt kadens genom hela testet för att prestera på exakt rätt antal watt. Kadensen + motståndet ger ju en viss watt.

Inte ett spår av vare sig EPO eller Ebola i mitt blod. Men massor av mjölksyra.
 

I helgen samlades 21 cyklister och triathleter i Roskilde för att lära känna varandra och de produkter vi kommer att använda säsongen 2013.

Öresundsbron. Att åka över den i mörkret fick mig att tänka på den utmärkta tv-serien Bron med det läckra soundtracket av Choir of Young Believers.

Åh så gott! Grillbuffé i Jönköping med fettladdning inför helgens cykling.

"Racefit". Assosskläderna ska sitta tajt. Förhoppningvis har inte grillbuffén satt alltför stora spår på kroppen. Foto Pål Venås.

"OBS medtag vintertøj" skrev EnergySport i ett mail inför avresan till cykelambassadörträffen. Jag trodde vintertøj betydde vinterdäck men min fru föreslog vinterkläder. Så jag tog för säkerhets skull med båda delarna. Helt onödigt skulle det visa sig. Dumt också.

Att cykla med dubbdäck i sand och lera i något slags grustagsliknande terräng var onödigt jobbigt. Jag tittade avundsjukt på de andra som fått sina cyklar – mestadels 29-tummare med kolfiberram då vi rullade iväg på ett gemensamt mountainbikepass. Extra jobbigt blev det då det visade sig att växelhandtaget gått sönder då min übertunga pendlarcykel transporterades ned till Danmark. Först låg kedjan på en för stor klinga fram vilket gjorde varje backe (ja det fanns sådana även i Danmark) krävde låg kadens och tunga tramptag, och sedan när vi skulle hem ramlade den ned på "lillklingan" och gick inte att växla upp. 180 i kadens skapar mjölksyra.
Min BMC levereras i vecka 20. Åh varför är det så långt tills dess? 

På toppen av Danmarks enda slalombacke med lift. 

Foto: Oscar Ekstam

Otroligt vackra stigar och vägar att cykla på i Roskilde. Jag imponerades över terrängen. Foto: Oscar Ekstam

Jag i min nya outfit från Assos. Jäklar vad effektivt kläderna värmde. Det behövdes ingen vintertøj här inte! Trots att tyget är tunnt funkar vindskyddet jättebra. Foto Oscar Ekstam

Kallt i vattnet. Foto: Oscar Ekstam
 

Språkförbistring nr 2. Är det cykling eller blodbad vi ska ägna oss åt i eftermiddag?

Lite blodbad blev det faktiskt. Hjälmen från Kask och glasögonen från Tifosi sattes på prov direkt.

Jobbigt att krascha med nya cykeln på första turen. Men mountainbikecyklister är hårda. Tur att glasögonen var stora och att glasen var "okrossbara". Hjälmen passar grymt skönt. Nackbandet sitter i nacken till skillnad från Giro- och Bellhjälmarna jag testat där nackbandet snarare sitter på bakhuvudet. I och med att bandet sitter nere på nacken hålls hjälmen kvar mycket bättre vid en krasch. En annan feature med Kaskhjälmarna är att de inte trasas sönder vid kraschen. Många andra hjälmar demoleras vid första smällen, men det är inte ovanligt att huvudet studsar i marken flera gånger vid en våldsam krasch.

Jens  Näsholm gör sig klar för natten. Bloggen och Facebook måste uppdateras.

Ett gäng bloggare som samlas på ett och samma ställe skulle kunna ha en tendens att stänga in sig i sin lilla sociala mediebubbla. Men vi lyckades umgås en hel del "away from keyboard".

Alexander Åström-Karlsson dricker "cykelkaffe".

Jag trodde att jag förstod danska ganska bra, men insåg efter ett tag att det är skillnad på varifrån i Danmark personen kommer. En av norrmännen använde strategin att säga "ja" ibland och "hahaha" ibland för att hålla konversationen igång trots att han inte fattade någonting. Kolla det här inslaget så inser du att även danskarna har problem att förstå varandra.

Enda besvikelsen på resan var att jag inte såg ett enda wienerbröd med CHOOOKOLÄÄÄÄÄDE. Inte ens herr Skumberg syntes till.

I helgen ska jag och 20 andra cyklister/triathleter träffas för att prova ut kommande säsongs utrustning. Jag ser fram emot att dels få komma till lite varmare trakter (Roskilde) men också att få träffa de andra ambassadörerna för Energy Sport.

Jag kan tänka mig att känslan jag nu har påminner lite om känslan som adoptivföräldrar kan ha då de åker till landet där deras adoptivbarn bor. Att möta en främmande kultur och få en liten glimt av sitt barn ...

Ja Danmark är på sätt och vis en främmande kultur. De äter ju smørrebröd och dricker snaps till lunch. Wienerbröden har choklad i stället för mormors gula snuva och landet vimlar av dejliga cyklister.

I sommar kommer jag att köra den här skönheten:

BMC Teamelite TE02 29 XT. Man skulle kunna tro att den är speciallackad för mig då färgerna ju är Fredrikshofs. Var ligger förresten Fredrikshof? Jag är med i föreningen men har ingen aning om var själva orten ligger. Hittar den inte på kartan heller. Fredrikshof låter som ett danskt öl och det passar ju bra eftersom det är ett danskt företag som sponsrar mig.

Storken kommer med henne i mitten av maj vilket betyder att premiärtävlingen på henne blir Borlänge tour.

Nu gäller det bara att hitta på ett namn till henne. Några förslag någon?