Hampus klassiker

Att diskutera fetma är att ge sig in på känslig mark. Det fick Katrin Zytomierska känna på när hon kommenterade SATS senaste reklamkampanj tidigare i veckan.  "Din skabbiga sak. Är du ens människa?", skriver en av de som kommenterar inlägget.

Jag tror inte att jag har några problem att hålla mig på en sakligare och mindre kränkande nivå än Katrin, men fetma är känsligt. Det fick jag erfara när jag i dag tillsammans med ett gäng andra frivilliga motionärer och idrottsmän (ja jag skiljer på dessa vilket jag förklarar snart) deltog i en fettmätning.

Jämföra kroppar
Brukar du snegla på de andra i omklädningsrummet? Och då menar jag inte spana in de andras kön utan jämföra din kropp med de andras ...
Jag kunde inte låta bli att kolla in de andra avklädda personerna som samlats för att mätas på längden och tvären. Någon var helt klart kroppsbyggare, en annan verkade syssla med löpning eller någon annan konditionskrävande sport där det är bra att inte väga 100 kg eller mer. Alla såg helt klart ut att vara mer vältränade än jag. Jag tyckte mig också se att flera lite oroligt sneglade på varandra.

När vi snackade lite efteråt konstaterade en kille:
– Jag tror ingen av oss som var där inne behöver skämmas eller oroa sig över sin kropp.

Nej kanske det. Men det oroas en hel del bland oss som tränar. Att elitidrottare kan bli ohälsosamt viktfixerade är ju känt. Men det pratas vikt och det vägs och jämförs en hel del även bland "oss vanliga".

Dr Mengeles laboratorium
De som klämde på och mätte oss var jättetrevliga och lyckades få situationen att kännas förvånansvärt naturlig. Men mätinstrumenten som användes såg gammaldags ut, trots att de tydligen var nya. Förutom måttband användes kaliper - en slags tång med en mätskala. Den fick mig tänka på en nazistkontroll där det skulle avgöras vilka som var ariska nog att få fortsätta leva.

Triceps, skuldran, låret, "kärlekshandtagen" och magen nöps med kalipertången. Med måttbandet mättes midjemått, överarmen och vaderna. Ett slags skjutmått användes för att mäta knät och till min förvåning visade mätningen av min längd att jag blivit två centimeter kortare. Trots att assitenten hjälte till att dra mitt huvud uppåt.

Alla mått matades in i en ekvation som visar hur min benstomme, min muskulatur och mitt kroppsfett står i relation till varandra. Den argentinske professorn som höll i utbildningen frågade vilken sport jag utför (skönt, han verkade tro att jag sportar i alla fall ...)

Efter lite uträknande fick jag min dom. Som jag berättade i mitt tidigare inlägg kategoriserar American Council of Exercise oss på följande sätt beroende på hur mycket kroppsfett vi har i förhållande till vår totala vikt:

2-4% Essentiellt fett
6-13 % Idrottsman
14-17 % Vältränad
18-25 % Acceptabelt
25 %– Övervikt

Min våg hemma visar att jag är vältränad. Den leder högfrekvent ström genom kroppen och mäter motståndet. Med hjälp av detta och de värden som ålder, längd och kön kan den tillsammans med min vikt räkna ut vad jag består av. Professorn dömde helt ut vågen. Dels mäter den bara underkroppen, och ekvationen bygger på normalpopulationen. Vätränade tenderar att få för hög andel fett enligt vågen.

Enligt kalipermetoden har jag ett väldigt sunt midjemått och jag har 7,8% kroppsfett vilket gör mig till en idrottsman! (inte bara en glad motionär).
Min kropp är tydligen linjär och benstommen och muskelmassan väl avvägd för min sport.

Beroende på vilken sport man utför fick man nämligen olika bedömningar av professorn. Jag har lite för mycket fett och för lite muskler i förhållande till min längd i jämförelse med en Tour de France-cyklist (eh ja det var ju ingen nyhet ...)

– Men jag tänker gå ned några kilo, förklarade jag.

– Tänk på vad du går ned. Att hålla koll på dina mätvärden med en kalipertång och ett måttband gör att du vet om du tappar muskler eller fett, svarade han. 

Om man bantar tappar man större andel vätska och muskler än fett, vilket ju inte är eftersträvansvärt. Men om detta, och den diskussion som följde om styrketräning, uthållighet, relativ styrka mm ska jag berätta en annan gång.

Nu är det bara några timmar kvar och jag inser att jag inte hinner gå ned de där extra kilona innan jag ska ta av mig kläderna och få kärlekshandtagen mätta.

En kontroll på vågen, som förutom vikt också visar mängd fett och vätska i kroppen i procent, berättar för mig att det var länge sedan jag hade så här mycket fett i mig. Jag är som en björn som lagrat en massa inför vinterdvalan. En och en halv månads sjukdom med tröstätande har satt sina spår.

Enligt Wikipedia hamnar jag inom normalspannet i alla fall: 

För kvinnor gäller följande intervall:
12–14 % svältgräns
14–18 % mycket mager
20–30 % normalt
30 %– fetma

För män gäller följande intervall:
2–4 % svältgräns
4–8 % mycket mager
12–24 % normalt
24 %– fetma

Enligt American Council of Exercise har jag gått från kategorin idrottsman till vältränad:

För kvinnor gäller följande intervall:
10–12% Essentiellt fett
14–20 % Idrottsmän
21–24 % Vältränad
25-31 % Acceptabelt
32 %– Övervikt

För män gäller följande intervall:
2-4% Essentiellt fett
6-13 % Idrottsmän
14-17 % Vältränad
18-25 % Acceptabelt
25 %– Övervikt

Nu är ju inte andelen fett i kroppen superviktigt. För mig handlar det om att ha en hälsosam kropp och må bra i första hand. Och jag är lite tveksam till att mäta fettet i procent av kroppens massa. Jag antar att man kan ha låg procentandel fett men om det är placerat på fel ställe så är det väldigt ohälsosamt. Att ha 20% fett men mestadels placerat på rumpan och låren borde vara bättre än att ha 15% som mest ligger inbäddat i bukhålan. Eller? Ska passa på att fråga nutritionisterna i dag. Det skulle vara intressant att få en metod som talar om var fettet sitter i kroppen. Har hört talas om en våg som gör det, men jag undrar hur sanningsenlig den metoden är.

Återkommer med rapport efter mätningen.

Tänk att oktober kan vara så underbar med krispig klar luft, gula löv och torra vägar. Sedan kommer november med sina kala träd, fukt som tränger in i märgen och ett mörker som lägger sig över själen.

Men det är en perfekt tid för att ladda på med massor av bra träning!

20 st cyklister samlas tidigt en grå novembermorgon. Lägg märke till de två cyklisterna som vilar så proffsigt på sina cyklar. Det är jag och Aivar som skulle ge självaste ordföranden i Velominati både ståpäls och ståfräs.
Foto: Alexander Danielsson.

Förutom en hel del distanspass på cykeln kör jag också intervaller. Idiotiskt att göra det i november kan tyckas men jag är övertygad om att den lite mer intensiva träningen är nyttig även under lågsäsongen. Jag går ju inte till överdrift, men något intervallpass då och då tror jag är bra.

Man kan välja mellan att tröstäta en massa godis eller bota höstkänslan med god och nyttig mat. Jag väljer båda.

När det regnar och är kolsvart är det mysigt att gosa in sig på gymet. Här kör Lars-Erik och Joakim kombination av styrketräning och uppmjukning. De där rullarna var otroligt elaka mot mina stela muskler.

Min ledarkollega Mic brukar råda mig att ta det lugnt i gymet så jag inte lägger på mig en massa "cosmetic bulk". Samtidigt tycker min bror att jag ser ut som en harkrank så risken att min överkropp blir onödigt stor och syreslukande är nog rätt liten. Bänkpress var en ny erfarenhet. Kändes inte direkt utmattande i dag men jag antar att musklerna berättar för mig i morgon att de fått kämpa lite.
 

I morgon inleder vi träningen inför Vätternrundan 2013. 54 hungriga cyklister ska träna tillsammans i nio månader för at vara på topp i juni.

Min cykelsvacka bestod inte i att jag inte gillade att cykla. Utan att jag inte kände mig motiverad till att gå "all in" i alla tillfällen. Skyltspurterna var inte så viktiga. Backintervallerna smakade inte lika mycket blod och syrebristen var inte lika stor efter lagtempokörningarna som den brukar.

I stället njöt jag av långa sköna distanspass, roliga mountainbikestigar och fikaturer. Skönt. Man måste ju unna sig sådant också. Men längtan fanns där. Trots att jag ville njuta av nuet och sommaren så kom jag på mig själv med att längta till höstens "grispass".

Och nu är vi där! Några minuter efter att jag lade in höstens och vinterns träningspass i vår gemensamma kalender droppade anmälningarna till passen in. Kul!

Jag har byggt en liten community på nätet för våra Vätternlag där vi planerar vår träning och diskuterar med varandra.

Löpning är helt klart min sämsta gren. Jämfört med andra klassikergenomförare placerar jag mig:
Pos Vasaloppet:    611
Pos Vätternrundan:    25
Pos Vansbrosimningen:    567
Pos Lidingöloppet:    807

Det är ju tack vare en bra Vätternrunda som jag klarat Klassikern under 20 timmar.

Nu har resultatjakt.se bara resultat från 2008 och framåt så man ska väl inte dra för stora växlar på det hela.

Men, jag ser redan förbättringspotential.

40 minuter borde jag kunna slipa på Lidingöloppet.
1,5 - 2h kan jag nog kapa på Vasaloppet om jag lär mig åka skidor ordentligt.
10 minuter kanske jag kan kapa på Vansbrosimmet om jag lär mig crawla.
25 minuter vill jag kapa på Vätternrundan nästa sommar.

Vi kan avrunda till 2h 50 minuters förbättringspotential. Sammanlagt låter det mycket men var för sig är ju inte tiderna omöjliga eller hur?
 

En Svensk Klassiker, Peter Hampus, 2012