Hampus klassiker

Jag kommer att köra för en ny klubb i mountainbike i år. Vi är ett munternt gäng som cyklar i Lidingöskogarna och jag tyckte att vi skulle heta "Lidingö allmäna skogscykelförening" men fick ge mig för majoritten som ville ha det mer traditionella Lidingö Cykelklubb.

Målet för året i skogarna är att jag vill hamna topp 30 i långloppscupen och inte sist i XC-cupen. (I min åldersklass). Det är två ambitiösa mål. Men jag har en plan. Om jag lyckas plocka poäng i alla tävlingar jag ställer upp i och ställer upp i många så har jag ju betydligt bättre chanser än en toppcyklist som bara ställer upp i ett fåtal. Utnötningstaktiken alltså. Konstigt nog ligger jag inte ens sist i Keps Cup trots att jag bara kört en av fyra tävlingar. Plockar jag poäng i de fyra återstående så bör jag hamna i den främre halvan även i de mer xc-liknande loppen. Det loppet jag körde var faktiskt lite enduroliknande. Två av nedfarterna har använts vid endurotävlingar i Täby.

Jag har ju haft lite olika styrkor och svagheter genom åren. När jag har nött mycket landsväg så har teknisk mountainbike gjort att jag halkat efter varpå jag trampat ikapp folk på grusvägarna. Förra året var det tvärt om. Min nackskada gjorde att hela försäsongen blev lidande och jag hade riktigt jobbigt att hänga på klungorna i Långloppscupen. Däremot tyckte jag att folk cyklade väl taffligt i de tekniska partierna där jag ofta hamnade i helt fel position och tvingades vänta på cyklister som antingen tog det försiktigt eller till och med klev av och sinkade farten.

Förra årets Keps-tävling bonkade jag i. Ja, jag lyckades bonka på enbart fyra varv så illa att jag fick ta emot gel av en kille i en annan klubb för att över huvud taget ta mig i mål. Inte helt lyckat att köra ett bonkpass på kvällen innan, och sedan cykla ett par tre mil till loppet dagen efter innan kroppen lyckats återhämta sig och jag kunnat lagra in ny energi i muskler och lever. Jag kom förstås toksist. Men i samma tävling i år slutade jag sjua av 18 startande. Och konditionen verkar vara tillbaka. De som skakade av mig nedför de tekniska partierna plockade jag in uppför i stället.

När det gäller landsväg ska jag leda ett lag med ett ambitiöst mål: att vinna Cycle for change mellan Åre och Stockholm. Laget kommer att presenteras inom kort och det består av många duktiga och erfarna cyklister. Sist jag vann en tävling var för 46 år sedan. Och det var en simtävling. Så det skulle vara roligt att lyckas igen.

Martin fick tidigare kritik för sin opedagogiska ledsagning i skogen. Han varnade de andra när de närmade sig svårigheter. "Snart kommer det ett litet stup", sa han och Vilma tyckte att det skrämde mer än det hjälpte.

Så jag valde en annan taktik på kvällens mörka tur. Stormen ven, det snöblandade regnet piskade och rötterna och stenarna var såphala. Jag åkte bara tyst bakom och lät överraskningarna liksom presentera sig själva. Och vips kom ett litet stup.

Vilma redde upp situationen strålande! Det ser inte så brant och djupt ut på bilden, men hon flög en bra bit innan hon fick tag i trädet som stoppade fallet, som antingen hade kunnat sluta med huvudet före i bänken, eller ändå värre med ett bad i det kalla havet nedanför. (Bänken står där för att man ska kunna njuta av den bedårande utsikten från höjden som stupar ned i Askrikefjärden)

Det händer nästan alltid något spännande på Lidingö Cykelklubbs sena kvällsträningar. Men för det mesta slutar det bra. Förra veckan bröt visserligen en känd snickare handleden men han satt ändå på cykeln dagen efter.

Ju nyare mtb desto färre klingor fram är trenden. Min första hade tre men jag använde mest mittenklingan, de senare hade två men det var mest största klingan som nöttes, utom när det blev riktigt tekniskt då lillklingan fick jobba.

På cykelvasan förra året växlade jag fast kedjan då framväxeln begravts av gegga. Det fick till följd att jag tvingades sparka mig de sista tre kilometerna till mål då kedjan hade gått av helt. Att slippa joxandet med krånglande framväxel så fort underlaget blir lerigt har länge lockat mig.

Nya cykeln – en Scott Spark 910 väger dessutom lite för mycket tycker jag. En klinga, växelreglage, vajer och framväxel mindre gör den ju lite lättare.

Vad skulle jag välja för system? SRAMs 11-delade XX1 eller Shimanos nya 11-delade XTR?

Det mesta talade för SRAM. Lite mer beprövat då det funnits på markanden ett tag, och 10-42 tänder på kassetten till skillnad mot Shimanos 11-40.

Allt utom priset.  En helt ny SRAM-drivlina kostar betydligt mer än Shimanos XTR. När jag så kunde förbeställa Shimanoprylarna till 20% rabatt i höstas slog jag till. Fördelen med Shimano är ju också att jag inte behöver byta body på mina två bakhjul. En ny DTSwissbody kostar nästan 1000 kr och  Shimanos 11-delade kassett passar på en vanlig 10-delad body.

En massa prylar som skulle skruvas på plats.

Bytet gick smärtfritt. På mitt XT-vevparti var jag tvungen att ta av vevpartiet för att kunna få loss klingorna. Den nya ensamma RaceFace kommer jag att kunna byta utan att lossa vevarna.
Jag behåller XT-vevpartiet. Dels för att XTR-vevarna inte  leveras förrän i april, men också för att jag inte tror jag behöver byta.
Visst kedjelinjen blir inte helt perfekt när kedjan ligger på gamla vevpartiets yttersta läge hela tiden, men det spelar mindre roll tycker jag.

RaceFace narrow-wide-klinga är gjord för att hålla kvar kedjan så att man slipper kedjeförare.

Ny 11-delad shifter var det som ställde till mest problem.  Den verkar gjord för att sitta på en egen klämma eller på ett XTR-bromshandtag. Det gick att få på den på mitt XT-handtag, men möjligheten att få den att sitta exakt som jag ville var begränsad.

Shiftern levererades med vajer och höljen. Inga problem att dra den intern i min ram.

Den nya XTR-bakväxeln skiljer sig en del från den gamla XT-modellen trots att båda har Shadow + för att öka kedjesträckningen och hindra både slag på kedjan vid ”skumpig” körning men också hjälpa till att förhindra att kedjan hoppar av framklingan.
Nya XTR-modellen är gjord så att den låter kedjan omsluta en större del av kassetten för att låta fler tänder ha kontakt med kedjan.
Monteringen av bakväxel och kassett gick smärtfritt. Shimano hade tagit det säkra före det osäkra och låtit bakväxeln bara nå drev 2-10. Men det var inga problem att justera detta med L- och H-skruvarna så att kedjan kunde klättra längs hela kassetten.

Bakväxel och kassett på plats. Nu fattas bara kedja och vajer.

En del av skrotet jag blir av med på cykeln.

Guldfärgad snabblänk för att jag enklare ska kunna hitta den. Tanken är att jag ska ha två kedjor att alternera mellan för att minska slitaget på klinga och kassett. Märkena på kedjestaget visar att kedjan växlats fast ett par gånger. Ett minne blott.

Nya Shimano XTR för kedjan längre fram så att en större del omsluter kassetten. När man ställer shadow-switchen i läge on spänner den kejdan ordentligt för att undvika slag och tapp.
 

Ett renare utseende fram, och en något större klump bak blev resultatet. Men hur påverkar bytet cykelupplevelsen?
Klarar jag att ta mig fram med 34-tänder fram och 11-40 bak?

Redan på väg till träningen inser jag att om jag inte ska bli avhängd på grusvägarna i Långloppscupen behöver jag ha störra framklinga. Kadensen blir väl hög redan vid 35 km/h. Vid 40 km/h går nog gränsen för att börja trampa ur.

Men i terrängen på Lidingö som bjuder på en hel del branta backar och tekniska stigar funkar det perfekt. Jag vet inte om det är inbillning men jag tycker att cykeln är mycket lättare framtill och den reser sig villigare över stenar och stockar. Över huvud taget känns cykeln lättare och smidigare med nya drivlinan.
Växlingen går galant, och de små skillnaderna i de elva växlarna gör att det är enkelt att hela tiden känna att jag har exakt rätt växel i för den terräng jag kör. Att slippa fundera på om jag har ytterligare någon växel bak att lägga i innan jag ska byta fram är en befrielse. Ett reglage mindre på styret är också välkommet.  Nu växlar jag med höger hand och justerar dämparna med vänster. Lagom mycket för en trött hjärna att hålla reda på.
I kväll ska jag byta sadelstolpe. Sedan är det dags för vägning av Scarlet som jag döpt cykeln till. Man ska ju inte tala om en kvinnas vikt, men jag tar mig sakta ned från de ursprungliga 11.6 kg.

1. Dubbdäck
De rullar inte lika lätt, men det är klart värt att köra dubbat på vintern. Innan man testat kan man inte föreställa sig hur bra grepp man får på is. Ett lågt däcktryck är också bra för greppet.
Att känna sig trygg gör också att man slappnar av mer.

2. Slappna av
Framför allt överkroppen ska vara så avslappnad som möjligt när det är halt. Raka stela armar är inte bra när man ska parera en sladd eller när greppet släpper. Om du är trött i händer eller axlar när du kommer hem har du spänt dig för mycket.

3. Häng inte på styret
Försök att inte ha så mycket av din tyngd över framhjulet. Om det släpper så faller du lätt som en fura med ett ganska kraftigt brak.
Att i stället sitta djupt i sadeln och få ned tyngden över vevpartiet och pedalerna gör cykeln stabilare. Man kan till och med överdriva och lyfta framhjulet lite över knöckliga ojämnheter så att det liksom svävar över dem.
Om du har bockstyre så underlättar det att hålla längst ned i greppet. Då får du en lägre tyngdpunkt. Det känns kanske ovant och ologiskt att hålla så i början men efter lite övning kommer du att känna att cykeln "lyder dig" lättare.

4. Håll farten
De som cyklar mtb vet att det ofta är lättare att forcera hinder med lite fart. Samma sak gäller även när det är halt. Lite högre fart på cykeln ger den en starkare kraft i "rätt" riktning och kraften som vill dra den i sidled har inte samma inverkan. Ojämnheter i isen eller lutning av vägbanan påverkar inte lika mycket om man håller en jämn och lite högre fart än vad som kanske känns logiskt. Inbromsningar och accelerationer ska undvikas så mycket som möjligt.
Och tänk på att det inte är den höga farten som dödar. Det är när den plötsligt tar slut väldigt hastigt och olustigt som det gör ont.

5. Följ spåret
Låt cykeln följa de frusna spår eller ojämnheter som finns i vägbanan som den själv vill. Om du tvingar den till en "onaturlig" väg diagonalt över frusna spår är det lätt att det slinter. Det är inte farligt om cykeln liksom far lite hit och dit av sig själv.
Tveka inte, utan ta ut din färdriktning och håll den. Det är när man plötsligt blir rädd, bromsar in eller spänner sig som det lätt blir knas.

6. Ramla smart
"Jag gör aldrig illa mig när jag är full och ramlar". Den har man ju hört förr och beror nog på att man inte hinner ta emot sig när man är berusad.
Försök inte ta emot dig utan håll i styret tills du ligger på marken. Att ta smällen med axeln är bättre än att ta den med handen eller armbågen. Ett nyckelben läker snabbare och kräver mindre rehab än en krossad armbåge eller bruten handled. (Jag är nu uppe i fem st nyckelbensbrott).
När du känner att det här kommer att sluta med en vurpa så har du faktiskt fortfarande ganska många möjligheter att göra det bästa av situationen. Man kan in i det sista påverka exempelvis åt vilket håll man ska falla.
Det är ju skönare att landa i en snödriva än att plantera skallen i fronten på en bil.

7. Skydd
Hjälm är ju numera en självklarhet för de flesta. Men man ser många som har en stor mössa under hjälmen, som i sin tur sitter lite på sniskan. Då gör den inte så stor nytta vid ett fall.
Armbågs-, knä- och höftskydd gör det mindre oskönt att ramla. Det finns smidiga mjuka skydd som blir hårda när de aktiveras av en hård smäll.

8. Frys i början
Om man är lite kall de första minuterna på turen så brukar man vara lagom klädd när kroppen börjat arbeta. Personligen blir jag väldigt trött om jag är för varm.

9. Rejält klädd på händer och fötter
Ett par vintercykelskor och "hummervantar" gör att man dels slipper de förhatliga skoskydden som tar en evighet att få på sig, och sedan går sönder direkt, men också att man håller sig varm om händer och fötter trots en längre tur. Hummervantarna gör det möjligt att växla samtidigt som man nästan får samma värmande effekt som i tumvantar.

10. Tvätta ofta
Spola bort smuts och salt från cykeln så ofta du kan och smörj väl. Vinterväglag sliter otroligt mycket på de rörliga delarna. Kan cykeln stå varmt är det att föredra då man annars lätt råkar ut för fastfrusna växlar efter tvätt.
Men räkna med att byta kedjan och alla drev efter en vintersäsong.

Vilka är dina bästa tips? Berätta i kommentarsfältet nedan!

Jag var lite ledsen över att jag inte hade haft möjlighet att följa med på Tour de Ötzi igår. 20 mil på cykel runt Mälaren i snöyra. Så jag tänkte plåga mig lite på trainern som kompensation.

Det hade tydligen varit ett miserabelt äventyr. Jag citerar min vän Bosses race report:

"Efter Enköping blev det dock ännu värre. Snökaos!! Hård motvind och 10 cm blötsnö. Sebastian stannade vid en mack och sedan var vi bara tre igen. Vi blev stoppade av ”farbror Blå” i ödemarken strax innan 55:an svänger mot Uppsala. Han tyckte vi skulle sluta cykla. Magnus förklarade att det inte var ett alternativ och när jag vänligt frågade om polisen istället inte kunde köra bakom oss med påslagna blåljus fick vi ett ovänligt nej till svar. Så vi cyklade vidare. Det var inte mycket trafik till Bålsta så det kändes lugnt, det var dock väldigt svårt att styra och det spårade på vissa sträckor."

Hur kan det låta så roligt? Audax-cykling som kräver tålamod och starkt psyke. Som kräver att man gillar att plåga sig.

Och hur kan jag samtidigt ha så svårt att sitta på en trainer? Jag kan cykla i stort sett hur länge som helst utomhus, men jag klarade bara av tolv minuter på trainern idag. Två intervaller av fyra. Inte för att det var jobbigt. För så farligt var det inte. 320W är överkomligt. Jag skulle nog ha skruvat på lite till motstånd egentligen för pulsen gick aldrig över 90%.

Men att sitta och stirra på en klocka som långsamt tickar ned och lyssna på en metronom för att hålla takten är så hjärndödande att jag helt enkelt inte står ut. Jag klev av av leda. Efter tolv minuter.

Vilket otroligt uselt pannben jag har. Tolv minuter.

Konstigt egentligen att Ari körde värsta övertalningskampanjen när vi träffades igår. Han ville så gärna ha mig med på Paris-Brest-Paris för att göra ett försök att cykla de 120 milen under 45 timmar. Hur tänkte han då? Med en kille som står ut tolv minuter på trainern????

Ari försökte med alla knep.

–Vi kan cykla fort om du vill Peter. Försöka hänga med tätklungan. Det har ingen svensk lyckats med. Eller så kan vi cykla långsamt. Sova och dricka vin.

Jag förklarade att Paris-Brest-Paris verkar så tråkigt. Men sova och dricka vin verkar kul. Så jag föreslog 1001 Miglia i stället. Italien. Berg. Vin.

– Haha, det vi gjorde i Skottland i somras är rena dagisleken i jämförelse med 1001 Miglia, skrockade Ari.

– 1001 Miglia är ingen lek. Det är det absolut värsta man kan göra på cykel. Det absolut värsta jag gjort.

Ari har kört loppet två gånger. Det måste ju betyda att det är kul. Annars gör man väl inte om det?

Så vi bestämde oss för att köra. 160 mil och 30 000 höjdmeter.

Piece of cake. Om man har pannben.