Hampus klassiker

Ju nyare mtb desto färre klingor fram är trenden. Min första hade tre men jag använde mest mittenklingan, de senare hade två men det var mest största klingan som nöttes, utom när det blev riktigt tekniskt då lillklingan fick jobba.

På cykelvasan förra året växlade jag fast kedjan då framväxeln begravts av gegga. Det fick till följd att jag tvingades sparka mig de sista tre kilometerna till mål då kedjan hade gått av helt. Att slippa joxandet med krånglande framväxel så fort underlaget blir lerigt har länge lockat mig.

Nya cykeln – en Scott Spark 910 väger dessutom lite för mycket tycker jag. En klinga, växelreglage, vajer och framväxel mindre gör den ju lite lättare.

Vad skulle jag välja för system? SRAMs 11-delade XX1 eller Shimanos nya 11-delade XTR?

Det mesta talade för SRAM. Lite mer beprövat då det funnits på markanden ett tag, och 10-42 tänder på kassetten till skillnad mot Shimanos 11-40.

Allt utom priset.  En helt ny SRAM-drivlina kostar betydligt mer än Shimanos XTR. När jag så kunde förbeställa Shimanoprylarna till 20% rabatt i höstas slog jag till. Fördelen med Shimano är ju också att jag inte behöver byta body på mina två bakhjul. En ny DTSwissbody kostar nästan 1000 kr och  Shimanos 11-delade kassett passar på en vanlig 10-delad body.

En massa prylar som skulle skruvas på plats.

Bytet gick smärtfritt. På mitt XT-vevparti var jag tvungen att ta av vevpartiet för att kunna få loss klingorna. Den nya ensamma RaceFace kommer jag att kunna byta utan att lossa vevarna.
Jag behåller XT-vevpartiet. Dels för att XTR-vevarna inte  leveras förrän i april, men också för att jag inte tror jag behöver byta.
Visst kedjelinjen blir inte helt perfekt när kedjan ligger på gamla vevpartiets yttersta läge hela tiden, men det spelar mindre roll tycker jag.

RaceFace narrow-wide-klinga är gjord för att hålla kvar kedjan så att man slipper kedjeförare.

Ny 11-delad shifter var det som ställde till mest problem.  Den verkar gjord för att sitta på en egen klämma eller på ett XTR-bromshandtag. Det gick att få på den på mitt XT-handtag, men möjligheten att få den att sitta exakt som jag ville var begränsad.

Shiftern levererades med vajer och höljen. Inga problem att dra den intern i min ram.

Den nya XTR-bakväxeln skiljer sig en del från den gamla XT-modellen trots att båda har Shadow + för att öka kedjesträckningen och hindra både slag på kedjan vid ”skumpig” körning men också hjälpa till att förhindra att kedjan hoppar av framklingan.
Nya XTR-modellen är gjord så att den låter kedjan omsluta en större del av kassetten för att låta fler tänder ha kontakt med kedjan.
Monteringen av bakväxel och kassett gick smärtfritt. Shimano hade tagit det säkra före det osäkra och låtit bakväxeln bara nå drev 2-10. Men det var inga problem att justera detta med L- och H-skruvarna så att kedjan kunde klättra längs hela kassetten.

Bakväxel och kassett på plats. Nu fattas bara kedja och vajer.

En del av skrotet jag blir av med på cykeln.

Guldfärgad snabblänk för att jag enklare ska kunna hitta den. Tanken är att jag ska ha två kedjor att alternera mellan för att minska slitaget på klinga och kassett. Märkena på kedjestaget visar att kedjan växlats fast ett par gånger. Ett minne blott.

Nya Shimano XTR för kedjan längre fram så att en större del omsluter kassetten. När man ställer shadow-switchen i läge on spänner den kejdan ordentligt för att undvika slag och tapp.
 

Ett renare utseende fram, och en något större klump bak blev resultatet. Men hur påverkar bytet cykelupplevelsen?
Klarar jag att ta mig fram med 34-tänder fram och 11-40 bak?

Redan på väg till träningen inser jag att om jag inte ska bli avhängd på grusvägarna i Långloppscupen behöver jag ha störra framklinga. Kadensen blir väl hög redan vid 35 km/h. Vid 40 km/h går nog gränsen för att börja trampa ur.

Men i terrängen på Lidingö som bjuder på en hel del branta backar och tekniska stigar funkar det perfekt. Jag vet inte om det är inbillning men jag tycker att cykeln är mycket lättare framtill och den reser sig villigare över stenar och stockar. Över huvud taget känns cykeln lättare och smidigare med nya drivlinan.
Växlingen går galant, och de små skillnaderna i de elva växlarna gör att det är enkelt att hela tiden känna att jag har exakt rätt växel i för den terräng jag kör. Att slippa fundera på om jag har ytterligare någon växel bak att lägga i innan jag ska byta fram är en befrielse. Ett reglage mindre på styret är också välkommet.  Nu växlar jag med höger hand och justerar dämparna med vänster. Lagom mycket för en trött hjärna att hålla reda på.
I kväll ska jag byta sadelstolpe. Sedan är det dags för vägning av Scarlet som jag döpt cykeln till. Man ska ju inte tala om en kvinnas vikt, men jag tar mig sakta ned från de ursprungliga 11.6 kg.