Hampus klassiker

I morse bevittnade jag följande scen:
En budbil/hantverkarbil hade kört på en cyklist vid högersväng. Just den situationen som vållade olyckan är jag med om flera gånger i veckan.

Jag cyklar på cykelbanan. En bil kör om mig, strax innan en korsning – utan att blinka svänger han in rakt framför mig eller prejar mig/missar mig precis.

Gör han det med flit? Han måste ju ha sett mig eftersom han just körde om mig? Ja ibland sker det med flit eftersom föraren skickar upp ett långfinger samtidigt. Men ofta verkar det bara vara en slags zombieliknande chaufför bakom ratten. Antingen tittar han eller hon stint rakt fram och bara kör, eller så pratas det i mobiltelefon.

Det som hittills räddat mig är följande inställning:

Alla andra i trafiken är blinda idioter som vill döda mig. De är inte medtrafikanter utan mottrafikanter.

Nej det är inte någon snäll "människosyn" jag har. Men som cyklist i Stockholm får man den känslan dagligen.

Jag blev påkörd för några år sedan då min cykelbana korsades av en påfart. Tanten som körde bilen tittade på mig. Jag trodde att vår ögonkontakt betydde att hon sett mig och skulle ge mig företräde. Jag kom från höger, utfart ska också lämna företräde, cykelbanan låg en bra bit från huvudleden och väjningspliktskylten satt på "rätt" sida.
När jag är mitt framför bilen trampar hon gasen i botten och mejar ned mig. Dessutom fortsätter hon att gasa och trycker mig fem meter ut i huvudleden.
Hennes gubbe kliver ut. Går runt bilen för att se om det blivit några repor och sätter sig sedan i passagerarsätet igen. Tanten ber visserligen om ursäkt men vad hjälper det. Hon säger att hon trampade på fel pedal. Trodde att hon bromsade men gasade i stället. Cykeln förstörd. Knät skadat.
"Men det kunde ha gått värre" som hon sa.

Ja jag hade tur. Som blev påkörd på cykelbanan.

I morgon kommer vi förmodligen att få läsa i tidningen – säkert i DN som hatar cyklister:
Cykelolycka i Norra Djurgårdsstaden
En cyklist fördes till sjukhus efter kollision med bil. Cyklisten som färdades västerut genom nybyggda Djurgårdsstaden bar inte hjälm och skadade sig därför i huvudet.

Så: Cyklisten har kolliderat– inte blivit påkörd. Cyklisten bar inte hjälm.
Jag garanterar att inget kommer att skrivas om att bilisten inte såg sig för. Att han inte blinkade. Att föraren av bilen är misstänkt för vårdslöshet i trafik. Att cyklisten färdades helt lagligt på cykelbana.

Update:
På Polisens hemsida kan man läsa att bilisten är misstänkt för vållande till kroppskada.

Min Gabbatröja från Castelli är ett av mina bästa plagg. Sportful – som ingår i samma koncern som Castelli – gör en motsvarande variant som heter Flandre Norain. När jag i dag fick chansen att köpa en långärmad variant för halva priset behövde jag inte mycket betänketid. Den har ett tunt "windstoppertyg" på bröst och mage och armarnas ovansida medan resten av tröjan har ett tunnare material som andas ändå bättre. Windstoppermaterialet är också behandlat med någon slags nanopartiklar så att regndropparna bara rinner av som pärlor.

Det blev också ett par Norain-bibs. Perfekt uppsättning kläder för de där gråa dagarna när man inte vet om det ska regna eller inte, och till pendling i ur och skur.

Ett par sommarbibs, lite strumpor och en mössa slank med också.

Bor du i Stockholm finns chansen att fynda demokläder i några dagar. 50-80% rabatt.

Adress: Vidargatan 7, 113 27 Stockholm,  T-bana Odenplan

Tisdag 15 dec kl 12-19                                            
Onsdag 16 dec kl 12-19
Torsdag 17dec kl 12-1

Hamngatan mitt i rusningstrafiken. Jag står längst fram vid trafikljuset då bilen bakom mig tutar.

Jag vänder mig om. Mannen bakom ratten pekar mot cykelbanan till höger om mig. Eftersom det är rött och jag inte har något annat för mig backar jag till passagerarplatsen och mannen vevar ned rutan. Han har långt skägg och det gråa långa håret är uppsatt i en hästsvans. Han ser ut som en snällare och mer välklädd version av Saddam Hussein. Ganska overklig med andra ord.

– Du ska cykla på cykelbanan.

– Varför det? Jag stör väl inte dig när jag står framför din bil när det ändå är rött?

– Det finns en cykelbana av en anledning.

– Ja men det är inte lag på att jag måste vara på cykelbanan.

– Det finns en cykelbana av en anledning.

– Jo men jag vet att om hundra meter kommer folk inte att förstå att det är en cykelbana och komma gående rakt mot mig. Och då måste jag kasta mig ut på spåren mitt bland bilar och språrvagnar.  Lika bra att jag kör här från början så är risken mindre att jag blir påkörd eller kör på någon.

– Du får köra försiktigare så kör du inte på folk.

– Ja jag är försiktig även här i trafiken. Och jag störde väl inte dig här vid rödljuset så du måste tuta på mig?

– Det finns en cykelbana av en anledning.

– Vad du tjatar! Cykelbanan är inte till för sådana som jag. Vi passar bättre ute bland bilarna eftersom vi kör lika fort som dem i trafiken. Tanter och barn kan vara på cykelbanan.

– Ja men det finns en cykelbana av en anledning.

– Hur många bilar har du? Fler än den här? För annars betalar jag mer skatt till trafikverket än du eftersom min bil är större än din. Då bör jag ju ha större rätt att vara på vägen.

– Det finns en cykelbana av en anledning.

– Ekar det här i bilen?

– Det finns en cykelbana av en anledning.

– Är du en robot? En sådan där Googlebil som har hakat upp sig?

– Det finns en cykelbana av en anledning.

Nu börjar bilarna bakom tuta eftersom trafilkjuset slagit om till grönt.

Den välartade roboten ler mot mig samtidigt som han trycker på knappen för rutans elhiss.

Jag ler tillbaka och lägger på en djävulsk spurt förbi Norrmalmstorg och Berzeli park. Undrar lite för mig själv om han kommer att köra på mig bakifrån med ett leende. Men jag vill visa honom att jag och min cykel inte kan beskyllas för att vara i vägen för honom på bilvägen.

Jag fick i alla fall provsäga en hel massa argument – vissa mognare än andra – även om inget verkade gå fram.  Jag tror att Google glömt att sätta öron på förarroboten och råkat få ett hack i skivan som spelas upp när bilens radar upptäcker en cykel framför.

Vad hände med min plan att jag skulle bli en solskenscyklist? 

– Det är sol på lördag och regn på söndag. Vilken dag ska vi välja att köra cyclocross på? frågade jag Jocke.

På sätt och vis vore den regniga dagen bäst, för lera och misär hör ju liksom till sporten. Men solskenscyklisten i mig blev glad när Jocke tyckte lördagen lät trevligare. 

Nu ville vädrets makter annorlunda. Fem grader varmt och stundtals ganska rikligt regn gjorde lördagens förhållanden i Eskilstuna autentiskt belgiska. Mic konstaterade att om vi inte hade åkt så långt så skulle vi ju kunnat strunta i att cykla. Han som myntat uttrycket "Du blir inte en bättre cyklist av att ligga hemma och smeka dig själv i sängen".

Men nu var vi här och då var det bara att ge sig i kast med misären.

Några uppvärmningsvarv på banan gjorde att allt kärvade på cykeln av leran som klistrade sig fast.

Canilla som var så ren och fin innan start.

Strax nedanför slalombacken var ett ganska djupt lerigt parti som innehöll några obehagliga överraskningar. En och annan sten och några riktigt djupa hål dolde sig i geggan. Tyvärr körde en kille i heatet före vårt ned i ett av hålen och flög över styret så illa att han skadade nacken. Ambulans och brandkår kom till undsättning.

Någon undrade vad brandbilen skulle dit och göra, och hans kompis trodde att de skulle vattna banan lite för det hade ju börjat torka upp under det korta uppehållet i regnet.

Jag hade tryckt i mig en gel innan starten, men då den försenades en halvtimme hade min kropp redan börjat knapra på de kolhydraterna. Uppvärmningen blev också en nedkylning då jag blev blöt igen.

Starten gick och jag var absolut sist iväg. Eftersom jag inte har några cup-poäng och dessutom var efteranmäld hamnade jag i sista startledet. Jag lyckades inte klicka i min högerfot så även när jag trampat igång hade jag problem att få upp farten. Inte förrän springhindret lyckades jag klicka i. Så dags då när man ska hoppa av igen.

Fan! Jag var nästan 100 meter efter Jocke. Men efter några kurvor där jag tog mer vågade linjer och höll lite högre fart än flera andra var jag i kapp. Placerade mig bakom honom och funderade på hur jag skulle lägga upp loppet. Ligga bakom till slutet och då försöka gå om? Eller dra om tidigt och försöka skapa en lucka?

Både jag och Jocke plockade en del placeringar men vi höll hela tiden koll på varandra. Jocke gjorde en vågad manöver då vi skulle över ett dike. Jag hoppade av men han chansade och körde över. Det resulterade i en annorlunda OTB (over the bar). Tänk dig ett barn som hoppar bock. Så gjorde Jocke med sin cykel. Han särade på benen och svingade sig över styret men släppte inte det inte vilket gjorde att cykeln liksom knuffade honom i ryggen vid landningen. Ett par meters försprång för mig. Men det hämtade han ikapp när vi sprang över sandvolleybollplanen. Fy satan vad jobbigt det var! 

Jag drömde ibland mardrömmar som barn om att jag pulsade fram i djup snö med ett läskigt monster bakom mig. Hur jag än kämpade och slet så kom jag knappt framåt. Så var det i dag. Monstret Jocke flåsade olycksbådande bakom mig och jag tog mig fram i ultrarapid med pulsen på max i den djupa sanden.

De som aldrig cyklat cyclocross måste tycka att det ser väldigt ömkligt ut. Det går inte särskilt fort och ser inte ut att kunna vara jobbigt. Men tävlingsformen har beskrivits som en timme i helvetet. Man är så trött att man tror man ska falla ihop och dö. Och till skillnad från andra typer av tävlingar där man ska tillryggalägga en viss sträcka tjänar man inget på att köra fortare i cyclocross. Jo man har större chans att vinna förstås. Men man kommer liksom inte närmare målet. För tanken är att segraren ska köra en viss tid – i vårt fall 40 minuter – och även om man kör superfort så kan man inte få klockan att gå fortare. Det är ju snarare tvärt om. Lyckas man komma upp i ljusets hastighet så går ju tiden långsammare om jag fattat relativitetsteorin rätt.

Jag var relativt trött när Jocke kraschade in i ett staket. De 50 meters försprång jag lyckades få till visste jag inte om de var till min eller hans fördel. Att få jaga någon lönar sig oftast bättre än att vara jagad.

Mic låg på behörigt avstånd, så där borde jag inte behöva oroa mig. Kul att vi kunde hålla så sams i dag hela vägen till Eskilstuna förresten trots att han kör för Fredrikshof och vi för Lidingö CK. Det var extra roligt att få köra om några Hofvare i dag. Klubbens röda tröja syns tydligt och jag kan förstå att det lockat andra att jaga ikapp när jag själv kört i de färgerna. Fredrikshof är ju en klubb som många känner till och har någon slags relation till. Ja, jag är medlem i Hofvet också och hejar och skriker alltid åt mina klubbkompisar vilket de kanske tycker är konstigt då jag inte har deras färger på mig.

Nåväl. Det kändes bra i kroppen trots att jag så klart var trött. Jag hade inte gjort bort mig i de hala partierna i slalombacken, och tyckte jag tog mig fram ganska bra i gyttjan. (Vi skrattade gott åt folk som halkade omkring i de andra heaten, och jag drog ju själv på mig en del skratt under SM för en månad sedan ...)

Men, likförbannat lyckades jag komma sist! Det var drygt ett varv kvar. Jag hade bra kontroll över Jocke som låg sist i den lilla grupp som jagade efter mig, och jag tog in på killen som låg framför mig. För varje varv jag kört gick det bättre.

Då kändes cykeln ovanligt stötig och oresonlig. En blick på bakhjulet gav mig förklaringen. Däcket var tomt. Bara att kliva av och se de andra en efter en rulla förbi. En DNF (Did not finish) placerar ju en alltid på sista plats :-(

Men det var kul i alla fall. Cyklocross är en rolig tävlingsform. Man får vara barn på nytt. Plaska och leka i lera och vattenpölar. Adrenalin och mjölksyra är en häftig cocktail också som jag väl får erkänna att jag är lite beroende av.

Den här cyklisten hade mer otur än jag. Men bakväxlar får anses vara förbrukningsvara i cx och mtb.

Se vad man fryser om man rakar benen. Och så ser man ut som ett kycklinglår.

Cykeltvätten fungerade lika bra som människotvätt konstaterade jag. Högtryckstvättning av ben och skor gjorde susen.

Mic fick en lite obekväm lutning på sadeln och var nog sugen på att bryta efter bara ett varv. Synd att han inte gjorde det. För då hade han kommit mer sist än jag som bröt efter tre varv.

Säsongen 2015 hade två tydiga mål:

1.     Bli topp 30 i Långloppscupen H40
2.     Komma i mål under tre timmar på Cykelvasan.

Fiasko är kanske att ta i men målen uppfylldes inte. Verkligen inte.

I och med att jag bröt revbenen i Hammarbyhill XC i slutet av säsongen fick jag in lite vila och tid till eftertanke. Och jag kände att lusten till att hetsa runt bland andra stressade cyklister inte alls fanns längre. Cykelmotivationen var inte borta. Bara tävlingsmotivationen. Att skrida fram i lugnt tempo (klarade ju inget annat med smärtorna i bröstkorgen) och längta till närmaste fik var mer min grej.

Jag tackade nej till flera spännande erbjudanden som jag hade lockats otroligt mycket av för några år sedan. Att leda en snabbsatsning inom Fredrikshof igen bland annat. Funderade också på om jag verkligen ska köra med Boon Edam nästa år, eller om jag ska bli en posörcyklist.

Men en cykelresa till Italien gjorde det roligt att pressa sig igen. Gott kaffe, riktigt god mat och gott vin i trevligt sällskap och en otroligt vacker natur gjorde att jag inte ens tänkte på att pulsen steg när jag cyklade. Jag var dessutom ganska smärtfri efter revbensskadan.

Så på vägen hem bestämde jag mig för att köra SM i cyclocross.

Haha vilken idiotisk vändning. Cyclocross som brukar benämnas som "En timme i helvetet".

Från fikande posörcyklist till ett helveteiskt lidande ...

Jag ska redogöra för det loppet i ett annat inlägg snart ...

Nu har jag vilat klart.

Massor av fika, öl och godis har gjort att den lilla form som fanns i slutet av sommaren är helt borta. Och kroppen känns skönt återhämtad.

Idag körde jag crossfit för första gången på ett par månader. Det var precis så jobbigt som jag ville. Sådär att jag vacklade runt med flimmer för ögonen, det smakade blod i munnen och du vet den där känslan när det kommer någon sur vätska i munnen strax innan man ska spy. Precis så var det i 50 minuter. Underbart!

Dessutom lyckades jag pressa upp min maxpuls med åtta slag. Åtta slag som bara legat där och väntat på att få komma till användning. Det finns mer att ta alltså!

Det har blivit skönt att lida igen och jag har fått upp lusten att träna strukturerat inför nästa säsong.

Nu ska jag bara komma på vad jag ska göra av resultatet från träningen ...