Hampus klassiker

Joakim och jag var nog lite skeptiska innerst inne till att vi skulle klara att köra i låg zon 2, det vill säga max 65% av maxpuls på Lidingöloppspåret. Dels är det ganska kuperat, och dels är risken stor att den ena av oss driver upp farten för mycket.

Men det gick jättebra. Vi var disciplinerade och vaktade på varandra. Okej, Abborbacken blev en pulshöjare men i övrigt höll den sig i vår Long slow distance-zon.

Vad är då vitsen med detta?

Vitsen med lång och långsam distansträning är att låta kroppen bygga mitokondrier i musklerna, att bygga kapilärer och att locka den att hämta en större andel av bränslet från kroppsfettet än från kolhydrater. Två munnar vatten tog jag på de tre timmarna vi var ute. Inget mer. När det går långsamt har kroppen lättare att ta till sig energin från fett. Och stoppar man inte i sig socker hela tiden så "skämmer man inte bort kroppen".

Med en bra fettmotor kan jag spara på kolhydraterna som lagrats in i muskler och lever. Den som har mest energi kvar i slutet av loppet kommer att vara starkast.

Vitsen med att köra LSD i skogen i stället för på landsvägen är att det blir mycket roligare så tycker jag. 

"Tänk om vi hade kört i en våt och hal rondell i Täby nu där bilarna siktat på oss", sa Jocke när vi stannade upp och njöt av höstfärgerna i skogen.

Förutom ett eller ett par LSD-pass i veckan ser min träning nu ut så här:

• Ett styrkepass – oftast crossfit vilket är bra då det kombinerar styrka och kondition.
• Ett teknikpass i lite tuffare tempo.
  För några år sedan trodde jag inte att jag skulle uppskatta att halka fram på hala rötter under kolsvarta novemberkvällar. Dels har jag tidigare haft svårt att se det roliga med hala rötter, men jag har också kört teknikträningen i dagsljus med tanke på säkerheten. Men med sällskap går det ju att pressa sig även i mörker!
• Ett teknikpass i lugnt tempo.
  Det blir ofta ett lågintensivt pass med lite ryck och lek.
• Ett intervallpass med inriktning på Vo2-max.
  Detta för att hålla uppe farten och intensiteten även under lågsäsong. Görs ofta på landsväg med wattmätare. Jag klarar inte av att sitta på en trainer i källaren. Då dör jag lite varje gång.
• Några tröskelpass.
  Korta sådana på ca 30 minuter under pendlingen till eller från jobbet. Med tröskelpass menar jag på eller strax över min mjölksyratröskel.
• Några återhämtningspass. Korta även dessa då det sker under pendlingen.
• Eventuellt blir det något löp-pass då och då för att variera mig lite.

Det är fascinerande hur bra det känns i kroppen efter det långa lugna distanspasset. Dagen efter ett sådant känns det som att jag flyger fram på cykeln.

Dessa pass har jag strukit från min träning:

• Långdistanspasset som alltid körs i lite för högt tempo. Det blev oftast för långt och för hårt, men inte tillräckligt hårt då det var tänkt att vara ett lugnare långdistanspass. Jag var sliten i kroppen efteråt, och det tog en väldans lång tid att genomföra. Dessutom var jag hungrig som en glupsk flodhäst resten av dagen.
   
• Långa landsvägspass. Ofta i dåligt väder. Det är inte så himla kul att nöta 15 mil en regnig lördagmorgon i 4 grader och motvind. Dessutom tillsammans med andra trafikanter – i bil, skåpbil eller lastbil – som hatar en. Det är så mycket roligare och skönare att cykla i skogen.
   
• Boxpasset. Visserligen jättekul, men jag får inte upp pulsen lika mycket som på crossfit, och det ger inte lika mycket styrka. Ska jag träna inomhus så vill jag ha verklig valuta för tiden jag lägger ned.

Klädtillverkaren Rapha bjöd tillsammans med Cykelcity och Café Le Mond på fincykling i helgen. 100 personer samlades på Folkungagatan för att i lugnt och fint tempo trampa till Vaxholm via Bogesund, och därefter ta färjan till Rindö för att efter en kopp kaffe åka vidare över Värmdö tillbaka till Söder igen.

Regnet hängde i luften. Skulle man klä sig smart och praktiskt som mormor skulle ha gillat eller i Raphakläder för att se bra ut på bilderna men riskera att cykla runt som en våt katt? Rapha krävde att alla bilder som togs skulle få användas i deras reklam i all framtid och i alla dess former.

Det fick bli Raphatröja med en regnjacka i ryggfickan för säkerhets skull. Raphatröjan är jag inte helt förtjust i. Den luktar rätt illa när den blir svettig trots att den är gjiord av merinoull.

Det dröjde bara till Lidingöbron innan mobbingen av mig började. Jag hade satt loggan åt fel håll på armvärmarna. En dödssynd tydligen. Rule no 651 i fjantominatis bibel.

Cyklar i alla dess former dök upp. Mestadels kolfiberracers men en och annan stålfixie syntes också.

Det var kul att dels se en del gamla bekanta ansikten, men också lära känna nya cyklister. Vårt gäng står längst uppe till höger i bilden.

Det var sagt att det skulle bli en fikarunda i lugnt och fint tempo. Här syns Bosse Diesels gäng i snygga tvåpar. Så såg det inte ut när vi i snabbgruppen körde. Jo i början kanske, men från Bogesundsvägen var det fri fart och då blev det helt andra formationer.

Strax innan farten släpptes fri på Bogesundslandet.

Här har vi samlats efter spurtuppgörelsen i Vaxholm. Det var kul att kunna vara med och leka med de snabba pojkarna trots att jag mest lallat runt i skogen i ganska lugnt tempo den senaste tiden. En hedrande (brukar det heta va?) fjärdeplats i första spurten.

Fascinerande att det bara behövs lite ökad kontrast och några trötta människor på bilden för att få till den där speciella Rapha-känslan. Kolla in killen längst bak. Han är ju som hämtad från Raphas reklam.

Starkaste killen i dag. Jag hängde på utbrytningen som han drog igång men tvingades ge mig efter att kamraten framför mig inte orkade hålla hjul och jag missade att trampa ikapp. Hamnade i ingenmansland och lät mig bli upphämtad av första klungan som sedan plockade upp i stort sett alla från utbrytargruppen som droppade av en efter en.

När vi kom fram till Söder igen vankades mat och fika på Café Le Mond. Cyklar för många hundra tusen parkerades utanför. Här låser Peter fast sin i sitt lilla praktiska vajerlås.

Som vanligt är det nästan lika kul att äta och snacka cykling som att cykla. Café Le Mond bjöd på god vegetarisk chilli.

Och så kaffe och kaka förstås. Tack Rapha, Cykelcity och Café Le Mond för en toppendag!

Jag gillade verkligen känslan i min Bianchi Infinito. Mjuk och följsam, men ändå kvick och pigg.
Men det var inte förrän jag satte på originalhjulen igen – Fulcrum raring 5 – som jag insåg att det var kolfiberhjulen som stod för 80% av känslan i cykeln.

Med Fulcrumhjulen blev Bianchin stötig och obekväm medan mina Reynolds Assault gjorde den till en helt annan cykel.

Så klart ville jag använda Reynoldshjulen på min nya BMC Granfondo också. Men icke!
Att konvertera mellan Campagnolo och Shimano ska egentligen vara ganska enkelt. En ny hub och en annan axelände samt en omriktning av hjulet är det enda som behövs.

Men Reynolds har inte kunnat leverera delarna. Sedan i april har jag väntat. Reynolds i Danmark verkar mest sova eller vara på semester, Reynolds i Sverige verkar inte kunna/vilja få kontakt med Reynolds internationellt, och Reynolds internationellt verkar bara strunta i sina kunder.

I augusti kom äntligen delarna och Nordic Cycling som skulle hjälpa mig med konverteringen fick inte av huben. Den hade ärgat fast vilket fick till följd att de drog sönder bakaxeln.

– Vi har haft en del problem med Reynoldshjul som verkar vara väldigt känsliga för fukt, meddelade mekanikern.

Samtidigt varnade han för att jag nog inte kommer att få se bakhjulet under den här säsongen. Reyndolds – liksom många andra leverantörer – tycker inte om att hantera reklamationer.

Nej, Reynolds verkar inte tycka om att hantera beställningar heller. Så, trots att jag gillat att cykla på hjulen kommer jag inte att köpa några fler från Reynolds i alla fall. (Jag har ju några cyklar till som skulle vilja ha finhjul men de får i så fall ett annat märke.)

De DT Swiss R-1650 Tubeless Spline som sitter på min BMC är jag mycket nöjd med. Jösses vad stryk de fått i år. Först gatstenskörning på Flandern runt i upp till 50 km/h. Sedan Skottland runt på vägar som får långloppen i mtb att i många fall vara skonsammare mot hjulen. Men de är fortfarande helt raka. Och mycket sköna att köra med.

Jag har tidigare skrivit om Castellis Gabba-tröja som är vindskyddande och vattenavvisande. Bar den på Vätternrundan där det under natten kom några skurar och den fungerade perfekt.

Men hur står den sig i ihållande regn?

14 grader varmt i går och ett ganska kraftigt regn gjorde att jag under de två milen jag har till jobbet fick chansen att testa både Castellis vattenavvisande byxor och tröja. De är täckta med små nanopartiklar av silikon som ska göra att vattnet rinner av dem utan att få fäste.

Nanotekniken verkar inte ha hållit att tvättas två gånger för tröjan sög åt sig vatten ganska snabbt. Byxorna som kördes för första gången hade dock effekten av att regndropparna bildade små pärlor som låg utanpå tyget.

Nu var det ett varmt regn som kom, men att vara våt kyler ned kroppen ganska snabbt, framför allt i fartvinden när man cyklar.
Därför är vindskyddet i tröjan kanon, och den flossade insidan på byxorna gjorde det varmt och skönt.

Våt blev jag, och det får man ju oftast räkna med att man blir, antingen av svett eller av själva regnvattnet. Men jag höll  mig lagom varm och det är ju huvudsaken. Att koka innanför kläderna, eller frysa så man skakar på grund av att de är för tunna har jag gjort tillräckligt många gånger.

Ska testa om igen vid lägre temperatur, och samtidigt göra ett torrväderstest för att se hur varma de är när det inte regnar.

Tydliga fläckar på insidan av tröjan från svett under armarna och vattensprut på ryggen. Till tröjans försvar ska jag tillägga att jag hade ryggsäck på så andningsförmågan runt axlar och armhålor var obefintlig.

Jag skrattade gott åt att Ari släppte sig högt och ljudligt när Janne intervjuades, och dessutom sa:
– Oj, hörde du? En groda!
Men kanske är det jag som tar priset ändå. Jag har ju inte cyklat särskilt långa turer i år, så sista etappen på 33 mil skrämmer mig lite. Inte vad gäller orken, utan mer hur rumpan ska må efter att först ha nötts i 97 mil och sedan få avsluta med en svettig 33-milare.
Så jag blir överlycklig när BBC stannar och intervjuar Janne när vi lämnar staden där vi sovit. Ett underbart bed and breakfast förresten där det gamla paret dukat upp en fin frukost åt oss som vi smaskar i oss kl 05.30 på morgonen. Det kommer ju att bli en lång dag och vi vill verkligen komma i mål innan 23:45 då maxtiden går ut.

Nåväl. BBC intervjuar Janne om dagens utmaning och jag passar på att rycka åt mig burken med Assos stjärtsalva som jag lagt i deras bil.
Klockan är strax efter sex på morgonen så ingen ser nog att jag tar av cykeltröjan och drar ned cykelbyxorna där på trottoaren och smetar in röven riktigt ordentligt.

Nänä! Ingen ser …
Intervjun avbryts raskt och reporten springer fram till mig och filmar där jag står med brallorna i knävecken.
– Peter, vad handlar det här om? frågar han och jag försöker förklara vikten av att ha en välsmord rumpa när man ska cykla långt.

Under tiden som jag blir intervjuad klär jag på mig och finner mig stående med bara hängselbyxor på och båda händerna kladdiga av  chamoiskräm. Var ska jag göra av överskottet? Jo nu vet jag! Bröstvårtorna känns ju faktiskt lite ömma. Så medan jag pratar står jag i vad som i den inzomade bilden nog liknar en Borat-dräkt och gnider mina bröstvårtor.  Sexuellt svältfödda skotska kvinnor kommer att gå ned i brygga när de ser det. Eller inte.

Ari inte bara dubbeldoppar i Assosburken, han smörjer därefter in näsan med samma salva.

Det här är veckans lättaste dag. Från tisdagens trötta energilösa cykling har jag bara blivit piggare. Janne var stark som en oxe i tisdags. I dag har han problem med hotspots i fötterna så jag får chansen att betala tillbaka för dragarbetet han utförde då.

Att vi ska fixa hela distansen tvivlar jag inte på. Inte ens när min ena speedplaypedal hotar att ramla av. Det är bara 15 mil kvar då och det fixar jag med enbenstramp om det skulle behövas. Det visar sig bara vara fjäderbrickan som lossnat och är lätt åtgärdat. Men det måste ha varit den som spökade redan i går när jag gjorde SPD-vurpan. Det måste ha varit så. Måste.

Kisspaus vid Loch Ness. Inte ens det där blottade odjuret kunde locka fram "Nessie".

Dagens stora utmaning. En stigning halvvägs in i 33-milaturen som tar cirka 1-2 timmar.

Ari laddar i den 30-gradiga värmen inför stigningen.

Vi har en sista färja att passa men den går var tjugonde minut så det är ingen panik. Men när jag får förningsjobbet med 13 kilometer kvar och vi kör om vår sjätte konkurrent för dagen drar jag på lite extra. Det vore ju synd om vi missar färjan med någon minut för att vi slöcyklat.
Sista milen till färjan går i närmare 40 km/h och BBC undrar vad vi håller på med. 126 mil cyklade och vi rejsar på det där viset.
Ari frågar om det var viktigt för mig att dra om den där sista konkurrenten, och om jag nu när jag fått rejsa lite kan tänka mig att ta det något lugnare på andra sidan sundet. För fisken han åt till lunch har åkt hiss upp och ned i halsen sedan jag tog över dragjobbet. Förlåt!

Det är inte alls det pompa och ståt jag förväntat mig när vi går i mål. Faktum är att vi först inte hittar målet, en pub på Ardrossans huvudgata där gosigt svettiga cyklister belönar sig med öl.

Jag känner mig pigg och hade gärna cyklat mer, så sista biten in mot mål försöker jag verkligen njuta av nuet.

När vi ser BBC-teamet beredda med kamerorna framför puben sträcker vi armarna i skyn och vrålar av glädje! 130 mil på fyra och ett halv dygn! En prestation jag först inte fattade hur jobbig den skulle kunna vara, och därefter bara njutit av varenda meter.

Att vingla till och falla framför kameran med händerna ovanför huvudet skulle verkligen sätta pricken över i:t på vår pajasliknande sejour på brittisk teve, men det slipper vi bjuda på.

Arrangören godkänner våra stämpelkort trots att vi kommit för sent till vissa kontroller och missat en. Eftersom vi inte tjänat någon sträcka på vår felcykling spelar det ingen roll. Jag har alltså genomfört min första ”100-milare” och funderar på om jag kanske – väldigt mycket kanske – ska utnyttja det till att få förtur till Paris-Brest-Paris.

Avslutningen blir en hamburgare och en öl på puben innan barnen skjutsas till ett närliggande bed and breakfast. Jag och Nina får inte plats där utan sover i bilen på stranden. Vilken jäkla natt! Oduschad och lite stel i kroppen efter en hel veckas cykling knöcklar jag in mig i en bil för några timmars sömn …

Så jag avslutar den här resan på ett nästan lika oglamoröst och obekvämt sätt som ”riktiga” randonneurer som sover i diken eller i skåpen för vatten och luft på bensinmackar.

Är jag en randonneur nu? Jag har åtministone visat att jag inte bara kan cykla långt utan också njuter av det. Och att det går att genomföra ett sådant här lopp utan att ha en massa packning på cykeln och lukta piss.

Strava: