Hampus klassiker

Ok, jag är inte bäst i världen på att prata engelska. Det visar jag gång på gång när BBC intervjuar mig och det blir en slags pinsam svengelska. Jag kan inte skylla på bristen på energi i knoppen heller. För när vi var i London några dagar innan starten kom en man fram till mig och bad om pengar.

– Sorry I do not have any coins left, ursäktade jag mig.
– Who the fuck wants money?! I asked what time it was! svarade den förolämpade mannen.

Men randonneuren som kom in i mitt rum i går kväll på vandrarhemmet kunde verkligen inte prata. Vare sig engelska eller något annat språk.

Jag frågade hur cyklingen gick.
– Blöff föff uff, mmmmlmmpmgpfg, blev svaret.
– När ska du gå upp i morgon bitti?
– Öööööh mmmfmfodalalaad, nog inte upp.
Efter några ytterligare försök till konverserande insåg jag att han försöker säga att han nog bryter loppet där och då.

Wow, jag som trodde att jag skulle stå ut till onsdag, max,  känner mig piggare för varje dag. Inte en chans att jag bryter nu!

Möjligtvis lite förståndshandikappad, men kroppen är det inget fel på.
Mic tipsade mig via Facebook att jag skulle flytta ned ramväskan till diagonalröret och då slipper jag "bräsa" så med benen när jag cyklar vilket skonar knäna.
 

– Vad är det för jävla idioter som bygger vägarna här? Kan de inte bygga serpor som i resten av Europa? Varför i helvete ska de dra vägen rakt upp för berget i 15% lutning? undrar Ari upprört när klättringen sätter igång igen direkt efter frukost.

Jag tycker faktiskt att backarna är rätt sköna. Då kan jag komma in i min egen rytm och bara mata på. Vi kör inte särskilt hårt uppför utan håller pulsen under 70% av max hela tiden. Han som vann RAAM (Race Across America) sa att tricket var att aldrig gå över 300 Watt.  Även vi har anammat det och låter inte wattmätaren visa mer än cirka 250 Watt uppför.

Min BMC Granfondo är som klippt och skuren för den här typen av cykling. Komfortabel med bra dämpning i framgaffel, sadelstolple och baktriangel, men ändå riktigt styv  i vevpartiet så den svarar fint i uppförsbackarna. Dessutom har den plats för 28 mm däck vilket ökar komforten enormt. Ett problem är dock att värmen gör däcken klibbiga och asfalten/oljegruset blöder en del så när vi rullar långsamt uppför klibbar stenar fast på däcket och kilar fast sig mellan däcket och bromsen. Ofta tvingas jag stanna när det är som brantast för att pilla bort stenen.

Min cykel tickar på som ett schweiziskt urverk men Ari har förutom en trasig bakväxel fått två punkteringar. Continentals 28 mm four season väger visserligen lite mer än "vanliga" racerdäck men kevlarförstärkningen och den ökade komforten är värt det.

Det är rätt glest i publikleden här i norra Skottland (läs: totalt öde). Så det är ingen som skjuter på när jag försöker komma igång igen i branterna. 15-20% lutning gör att man helst vill ha lite fart för att komma igång uppför.
Vid ett tillfälle när jag klickat fast skorna i pedalerna efter att ha pillat bort en sten kommer jag inte iväg ordentligt utan lägger mig pladask på sidan i en hederlig spd-vurpa mitt i backen. Fan vad ont det gjorde! Lite i höften, men mest i själen.

97 mil cyklade idag och en liten rodnad på pungen är enda spåret på kroppen. Förutom det här förnedrande märket på höften i och för sig.

Jag som funderat på vilken duktig cyklist rent tekniskt man faktiskt behöver vara för att klara den här terrängen, och så vurpar jag så där pinsamt.
Teveteamet stod i alla fall inte där och filmade eländet. (Senare visar det sig att ena pedalen är trasig, så jag kanske inte var så klantig i alla fall utan det var ett tekniskt problem som orsakade svårigheten att klicka ur …)

Missad kontroll och inbrott
Idag kör vi längst uppe i norra Skottland. I stort sett obebott land, och vi har varnats för att vi kommer att cykla cirka 20 mil utan affärer eller bensinmackar där vi kan fylla vare sig mat eller vatten. Den totala sträckan i dag är 27 mil.
Det här skrämmer mig lite. Trots att jag kör på ”fettmotorn” det vill säga mellan 50-70% av maxpulsen så behöver jag hela tiden fylla på med energi. Det är långa dagar så 4000-6000 kalorier går åt.

Vår vana trogen kör vi fel igen när kamerateamet följer oss och vi missar vandrarhemmet där vi ska stämpla. Efter lite snurrande och 15 kilometer extra cykling kommer vi fram. Här skulle arrangören ha stått och bjudit på mat men inte en (s)kotte syns till.
Vad ska vi ta oss till nu? 10 mil till i ingenmansland och vi fick inte maten vi blivit utlovade. BBC-teamet förklarar att alla andra cyklister varit där för minst åtta timmar sedan då kontrollen stängde. Det går upp för mig att man inte alls kan lägga upp brevetlopp hur man vill. Det finns maxtider även för kontrollerna. Är vi dubbeldiskade nu när vi dels missat en kontroll och inte ens kommer till delmålen i tid? Ari konstaterar att arrangören missat att skriva datum i stämpelrutorna så vi kan visst hävda att vi varit där inom tidspannet.

Jag är hungrig och vet att jag inte kommer att klara 10 mil till på bara några snickers. Resolut stegar jag in i det tomma vandrarhemmet och rotar igenom lådor och skåp. Ett paket mjölk och lite havregryn hittar jag i köket.
Det får bli gröt som jag spetsar med tre deciliter matolja för att öka energiinnehållet.

– Räknas det här som inbrott tror ni?
BBC-reportern intygar att det nog är helt i sin ordning. Så länge inte gästen som köpt maten tio mil därifrån undrar var den tagit vägen när han ska äta den i kväll …

Fish and chips med extra salt efter 20 mils cykling fyller på depåerna. Hur kan britterna äta så mycket av den här fettrika kosten? Man fixar lätt tio mils cykling på en sådan här portion.

Cyklingen i dag är betydligt lättare än tidigare. Ett mer böljande skotskt landskap, men vi är helt oskyddade mot vinden på de trädlösa högländerna. Vi får visa teveteamet hur man kör i vinge också.

Tydligen har de återkommande kommentarerna när de filmat oss varit: ”The Swedish roadtrain is on the move again” och ”Where are they now? Have they stopped at a pub again?”

Som vanligt kommer vi in till sista staden för sent för att få i oss någon mat. Två små påsar jordnötter och en öl blir kvällens middag/återställarmat. Det bådar inte gott inför morgondagen som är vår sista och längsta. 33 mil ska cyklas …

När jag går och lägger mig gör jag en ordentlig inspektion av mina nedre regioner. 97 mil cyklade och inga skavsår! Men burken med stjärtsalva ligger i BBC’s bil. Jag kommer att behöva den i morgon.  Det kommer att resultera i en prekär situation. Mer om den i morgon …

Strava:

Igår förlorade det svenska laget ledartröjan. Ja jag vet. Det är ingen tävling. Egentligen. Men allt är ju en tävling egentligen. Vi tävlar som spermier och vi fortsätter att tävla tills vi dör.

Det var när Ari’s bakväxel gick sönder som resten av cyklisterna drog ifrån oss och BBC tyckte det var ganska roligt att få lite drama på film. Jag vet inte hur roligt det är när de upptäcker att Ari säger ordet fitta säkert 50 gånger under tiden vi reparerar cykeln.

När vi rullar iväg den här morgonen räknar vi dock med att komma ikapp flera cyklister igen. Vi kör taktiken cykla fort och vila ofta. Andra kör en i mina ögon mycket tråkigare variant som går ut på att cykla långsamt – i stort sett konstant med bara minimala stopp och knappt någon sömn.

Jag är piggare nu efter att ha fått en riktig brakfrukost. Vad går de två andra på egentligen? Jag dricker och äter konstant men ser dem i stort sett aldrig stoppa i sig något. Visst har de lite mer fett att ta av, men så stor skillnad är det inte.

Visdomsord
På tal om fett förresten. Det är en ynnest att få cykla med en så rutinerad långcyklare som Ari. Han öser ur sig visdom.

– Fan jag måste gå ned i vikt för att palla sådant här, säger han när vi stannar och trycker i oss socker i form av Coca Cola och godis. Jag tror att han menar att han är för tung för uppförsbackarna. Men icke.
– Det här jävla fettlagret är ju som att ha en extra fleecetröja på sig i värmen. Helt idiotiskt.

Det går som sagt betydligt lättare i dag, men den 30-gradiga värmen tar ändå på krafterna.
Vi stannar vid en liten å där ett vackert hus verkar vara något slags café eller hantverkshus. Men kvinnan som tar emot oss säljer inget ätbart. Hon övertygar oss i stället att vattnet i ån är fullt drickbart och jättegott. Ari och Janne är tveksamma men jag klunkar glatt i mig av vattnet som precis som på mitt landställe har lite partiklar i sig och en svagt brun färg. Gott! Partiklarna är säkert fårbajs men strunt i det. Lite skit rensar magen …

Kvinnan bjuder oss på cola och är väldigt pratsam. Vi förstår att hon är ensam och sällskapssjuk. Turisterna har slutat komma och hennes man är ute på sjön hela dagarna.

– I can’t believe how fit you are! säger hon med beundran i rösten.
– How old are you? Mid-twenties?
– No mid forties and fifties.
– Oh, it’s amazing! Your bodies are hard as a rock! utropar hon och knackar först på en sten och tar sedan på mig.
Därefter tipsar hon om ett bra ställe längre upp på berget där vi kan bada nakna om vi vill.

Det är underbart att  svalka sig i det strömmande vattnet. Men vi badar inte näck utan mer Borat-style med cykelbyxorna på.

När man cyklar länge tillsammans går det långa stunder där inget alls sägs. Men för det mesta snackar vi. Både om seriösa saker, som hur vi ska tackla den nästkommande sträckan, men ofta vandrar samtalet in i andra banor.

Ari tycker nog att jag tjatar om att bada väl mycket, så när vi kommer förbi ett vattenfall säger han att där kan jag passa på medan de ”rullar vidare lite” – som han allt som oftast säger när jag gör mina otaliga kiss- eller fotostopp.

– Nej jag filmar dig i slow motion i stället när du duschar i vattenfallet. Så skickar vi filmen till BBC när jag lagt på ABBAs Dancing Queen som soundtrack.
Därefter ägnar vi många mil åt att försöka finna det perfekta ljudspåret som ska ackompanjera Aris sexiga dusch-scen.
Bland favoriterna finner vi Mazurka på sängkantens soundtrack, Benny Hills signaturmelodi, Fågeldansen och ACDC’s Hard as a rock.

4,5 km/h uppför som långsammast, och 75 km/h nedför som snabbast i dag. Skönt med lite fartvind som svalkar. Och skönt med dubbelfiliga vägar som omväxling.

Diskvalificerade?
Jag har inte navigeringsfunktionen påslagen på min Garmin. Dels funkar den otroligt uselt, men jag misstänker också att det var den som fick gps:en att hänga sig tidigare. Så jag förlitar mig på Aris och Jannes navigering. De i sin tur förlitar sig på gpx-filen som arrangören lagt ut på loppets hemsida.

Tydligen är reglerna sådana att väganvisningarna är facit. Det vill säga ett dokument där det står typ: "Kör 750 meter på Mac Donald’s road, sväng sedan vänster till Mac Myras road" och så vidare. Vem orkar kolla på det när man cyklar?
Kanske skulle vi ha gjort det för när vi först kör uppför i en halvtimme i hettan med bromsar och flugor jagandes efter, och sedan dundrar nedför berget på andra sidan och tjuter av glädje över den svalkande fartvinden, de böljande kurvorna och vägen som faktiskt för en gång skull är så fin och säker att man kan köra i 75 km/h utan att vara nervös har jag en vag känsla av att något inte stämmer.
Vi borde vara vid den lilla staden där vi ska stämpla nu.
Vid backens fot konstaterar vi att vi tagit fel väg. BBC får ytterligare ett litet drama till sitt program.
– Vad ska svenskarna göra? Cykla tillbaka 35 km för att stämpla och sedan lida uppför den där backen igen?

Nix. Svenskarna åker till en pub och dricker öl i stället. Ingen är sugen på sju mil extra i den här hettan. Det är fyra mil kvar till nästa stämpelstad men det struntar vi i. Fyra mil klarar man väl med en starköl i kroppen?

Vi kommer fram till den lilla kuststaden som är så vacker att ögonen tåras 20 minuter innan restaurangen stänger. En riktig fettomiddag får avsluta en kanondag på cykeln.
Att vi eventuellt är diskvalificerade redan dag tre bryr jag mig inte om. Vi kommer att cykla hela sträckan i alla fall. Eftersom jag inte har några planer på Paris-Brest-Paris nästa år, där det här loppet behövs för att man ska få förtur till anmälningarna behöver jag inte oroa mig för en stämpel hit eller dit. Det är ju inte en tävling. Egentligen.

Strava:

Några croissanter, mjölk och flingor och en kopp kaffe är inte en tillräcklig frukost inför en hård långcykling. Bristen på mat i dag kommer att straffa sig under eftermiddagen och kvällen.
 

Färjepassagerna är vilande för kroppen och inspirerande för själen. Vilket landskap att glida igenom! Jag önskar vi hade mer tid att stanna och titta på allt vackert.

När vi åker färja passar vi på att diskutera med de andra cyklisterna. Utrustning och vägval är ständiga ämnen. En kille väljer bort flera "scenic routes" för att slippa den värsta backiga terrängen. Vi andra tycker det är idiotiskt. Vi är ju här för att se och njuta. Inte komma fram fort och lätt i första hand.
När han ifrågasätter hur smart det är att ta ut sig redan dag två när vi har en så tuff etapp dag fyra säger en kille:
– Det är ingen fara. När jag kommer dit bort är jag ju vältränad. Då har jag ju tränat jättemånga mil mer än vad jag gort hittills fram till i dag.
 

Dagens etapp har två färjefärder. Den första kan vi ta det väldigt lugnt till, men den andra kommer vi att få kämpa för att hinna till.
BBC intervjuar en av cyklisterna som förklarar att det kommer att bli så jobbigt att cykla nio mil på fem timmar. Han tror inte att han kommer att klara det. Och om han missar den färjan så kommer det inte att bli mycket sömn under natten.

Va? Vi ska ju göra samma sträcka på tre timmar och 40 minuter. Vad är det vi inte fattat?

Jo att det är ett helvete att hålla 28 km/h i snitt på de här vägarna. Först går det uppför så jäkla långsamt att vi lika gärna skulle kunna hoppa av och gå, och sedan går det nedför på en väg som är marginellt bredare än en svensk cykelbana. Där vi får möten hela tiden och där det är massor av skymda kurvor. Dessutom är asfalten grov och gropig med massor av ”potthål”. Att köra cykelvasan med min racer skulle vara bekvämare.
– Jag hade kunnat göra en bättre väg själv, och då jobbar jag  på kontor, säger en britt jag pratar med.
– Kör ned i ett sådant här hål och du får inte se dina pungkulor på en vecka, fortsätter han.
Jo tack. De har tagit skydd ganska djupt inne i kroppen visar det sig när jag tar en kisspaus.
Kisspauserna blir ganska täta i början. Jag hinkar i mig vätska, men kroppen är inte anpassad för att ta emot allt, så mycket rinner rakt igenom.
Jag brukar trampa uppför backen i förväg och kissa medan Ari, som vill ta det lite lugnare stretar på.
– Vi rullar lite under tiden, säger han de gånger de hinner ikapp mig innan jag kissat klart.

En liten rull nedför i 70 km/h skapar ett ganska stort avstånd. I början var det lite stressande att se dem långt fram i landskapet medan jag stod med snoppen i handen. Men när jag själv rullat i full fart kom jag ganska snart i kapp i nästa uppförsbacke och med den vetskapen kan man kissa färdigt i lugn och ro.

Fin asfalt och dubbelfilig väg var ett sällsynt undantag.

Energin är slut i benen och jag känner inte att jag gör mycket nytta. De få förningarna jag tar är ganska korta. Vilken tur att Janne är pigg och dragvillig!

”När jag kommer hem ska jag sälja biljetten till Cykelvasan. Jag tycker nog inte om att vara trött egentligen”, tänker jag när jag gräver som djupast efter kraft.

Vi räknar hela tiden på vilken fart vi behöver hålla för att hinna till färjan, och innerst inne hoppas jag att vi snart ska konstatera att det är kört så vi kan slå av. Fasen vad irriterande att känna sig så kraftlös.
Tempot är inte för högt. Det är att jag gått helt tom på energi som är problemet. Colan i vattenflaskan hjälper inte. Inte heller de Snickers jag petar i mig. De har legat och gosat till sig i ryggfickan i värmen och det är som att äta mjukt bajs, fast med lite godare smak.  Antar jag. Har inte smakat bajs men lukten säger väl en del om smaken kan jag tänka mig.

Tobermory bjöd på en skön paus i väntan på färja nummer ett. Sedan var det slut på pauser.

32 grader varmt i dag och svetten forsar. Med en mil kvar förstår vi att vi kommer att klara det i tid. Vilken glädje! Då kommer vi kanske slippa mörkercykling i kväll.
BBC står vid kajen och filmar när vi kommer dundrande, och första gruppen som  kört lite hårdare än vi i backarna och rullat in fem minuter före oss hinkar i sig juice och cola i kön till den stora färjan som ligger vid kajen.

Nu är det ytterligare 15 mil kvar att cykla men vi kan ta det lugnare då vi inte har någon mer färjepassage att stressa till. Jag trycker i mig allt ätbart och drickbart jag hittar. Tre smörgåsar och två burkar läsk till förrätt. Sedan fyra halvlitersflaskor med sportdryck. Men det finns ingen ”riktig” mat att få tag på och det kommer att straffa sig senare. Mjukt vitt bröd innehåller inte så mycket energi.

John, som var snabbaste cyklist utan support på Paris-Brest-Paris förra gången, dricker en starköl på färjan när det är 15 mil kvar att cykla.

När vi har fem mil kvar är jag tom igen. Mår rätt illa, förmodligen på grund av både energibrist och vätskebrist. Ari ger mig en gel och Janne en Snickers. Det får lite fart på mig. Så pass att vi tar oss till en pub där vi dricker en cider, käkar lite chips och avslutar med Coca Cola som vi sett är den mest energirika läsken.
 

Utanför puben kommer de. De som skulle äta oss levande. Men det var inte dvärgar utan knott. Dvärgar= midgets, knott=midges.

Vilken panik jag får när de djävlarna kryper in överallt. I håret, i öronen,  under kläderna. Jag viftar och gnuggar bort dem men det hjälper inte. Det börjar bli mörkt och vi måste sätta på lampor på cyklarna. Ari och Janne cirklar runt mig för att hålla lite fart och göra det något svårare för knotten att få fäste. Jag fipplar med darriga händer när jag försöker få fram lamporna ur sadelväskan och få dem på plats.
Stackars de randonneurer, som till skillnad från oss som sover på hotell eller bed and breakfasts, sover i diket.

Vi enas om att ifall någon av oss får punktering så kastar vi cyklarna i diket och slänger oss själva framför första bästa lastbil för att få slut på lidandet.

När vi kommer fram till den lilla byn där vi ska stämpla brevet-kortet är allt utom puben stängt. Kocken har gått hem så nu säljer de bara chips och godis. Middagen får bestå av en öl, två små påsar salt- och vinägerchips och ett par Snickers. Jag som brukar vara så noga med återställarmaten efter långpass går och lägger mig med en middag i magen som är av sämsta tänkbara kvalitet. 

Morgondagen kommer att bli tuff.

Strava:

Gud vad jag längtar tillbaka efter att ha sett filmen om BMC-laget som jag körde tillsammans med i Flandern runt.

Idag träffades vi tre svenskar som ska cykla The Higlands, Glens and Western Isles. Dryg 130 mil och 18 000 hödjmeter på 4,5 dagar.

– Det kommer att bli en fikarunda, säger Ari den mest rutinerade cyklisten av oss. Han har cyklat otaliga Paris-Brest-Paris, Styrkepröven och massa andra mandomsprov på cykel.

Jo tjena. Fikarundan har av vissa beskrivits som ett av världens hårdaste långlopp på cykel.

– Men det är ingen tävling. Vi tar det lugnt och myser, fortsätter han samtididigt som han berättar hur han i ett norskt långlopp snittade 30 km/h uppför i i två timmar. När det blev plattare ökade han till 50 km /h.

Vi tog en liten tur i dag, men det viktigaste med vår träff var ölen och min möjlighet att förhöra mig om detaljerna kring detta lopp i synnerhet och långa cykellopp i allmänhet.

Jag inser att jag är en riktig rookie i sammanhanget. Vet knappt vad jag ska ha med mig och på mig.

Men det kommer att bli en kul vecka med Ari och Janne.

Det ordnar sig nog. Hur fel kan det bli i ett främmande land, på fel sida vägen i en ogästvänlig, regnig och blåsig natur?