Hampus klassiker

Ett halvårs arbete i Norge där jag inte haft någon cykel, en bruten nacke och avsaknaden av ett mål som Vätternrundan eller liknande som verkligen kräver att jag strikt följer ett träningsprogram har gjort att jag nog är 15-20% sämre tränad i jämförelse med hur jag var i början av maj förra året.

När jag är topptränad är jag även starkare psykiskt och klarar att pressa mig själv mycket hårdare. Nu hamnar jag oftare i komfortzonen.

Därför är ett lopp som Lidingöloppet mtb perfekt. Alla backar och den höga farten gör det till jobbiga sex mil.

Men jag betalar inte 1500 kronor för att köra på mina ”hemmastigar”. Så jag skambjöd på startplatser som utannonserades på Blocket.

Fick dock inte napp, så dagen innan loppet bestämde jag mig för att det var slut på uppladdningen och jag tränade som vanligt i stället. Det innebar cirka 13 mil som ledare för Fredrikshofs snabbgrupp. Vi lyckades ha motvind hela vägen på rundan som tog oss förbi Rimbo.
Därefter körde jag ett pass med löpträning för en klient som jag fått via Vint – en app där man kan boka träning i grupp eller enskilt.

Så, när jag kom hem lagom mör blev jag överraskad av att det låg ett startbevis i min mailbox. Hoppsan! Vilken intressant uppladdning.

Dags att tänka återhämtning och omladdning av kolhydrater direkt! Vilken tur att svärfar fyllde år så jag kunde vräka i mig tårta. Kolhydraterna skulle inte vara något problem. Men hur skulle benen må på den krävande banan?

För att ytterligare öka på experimentet gjorde jag min egen energy-gel. Första tanken var honung och outspädd saft, men min cykelkompis Petter poängterade att blandningen fruktos och glukos inte var optimal så jag lade till glukos-sirap också. Lite Seltin på det för att få natriumklorid, kalium och magnesium så var gelen klar. Första satsen smakade för mycket salt men kändes effektiv. Så till loppet blandade jag lite annorlunda.

Är det tröjan som korvat sig eller är det helt otroliga magrutor som döljer sig under den? Eller fettdepån – den så kallade tempomagen?

Det bästa med Lidingöloppet är att jag bor 500 meter från starten så det var bara att rulla ned och lägga cykeln i startfållan utan stress. Tyvärr visade funktionären mig till fel fålla så klockan hann ticka i två minuter innan jag släpptes iväg. Två minuter hit eller dit spelar väl egentligen inte någon roll eftersom jag inte har med toppstriden att göra. Men att cykla ikapp två minuter är lite jobbigt.

En annan kul sak med lopp är att man träffar många bekanta innan starten. Hasse, Andreas och Johnny som jag brukar cykla med på ön gjorde sig klara för start och vi hann växla några ord och önska varandra lycka till. Min BMC-kompis Johan spöade jag med några minuter förra året så han var sugen på revansch. Han såg laddad ut innan start och jag har sett att han skött sin träning bra senaste året så det skulle bli tufft att ge honom en match. Jonas körde inkognito – det vill säga utan klubbkläder – så honom kände jag nästan inte igen när han redan innan starten började buffla och bråka. Han är så jäkla jobbig i början av loppen för hans kropp har en förmåga att sparka igång mycket snabbare än min. Först nu har jag lärt mig att jag ska låta honom hållas och hämta in försprånget när jag kommit igång.
Jag förklarade att mina ambitioner i dag inte var så stora, och berättade om min knasiga uppladdning och att benen nog skulle hata mig under dagen. Nära att bryta mot regel nummer 14 men mtb-landslagets förra förbundskapten sa mycket riktigt att benen väl alltid hatar en när man är ute och kör.

Som vanligt kräver min gamla kropp cirka 20 minuter för att komma igång så den hetsiga starten med ett par branta backar direkt är inte optimal. Men jag plockade placeringar efter det.

Benen kändes pigga trots urladdningen dagen innan, men jag kände tydligt att min allmänkondition inte var likadan som förra året. Det var svårt att svara på ryck som cyklisterna runt omkring gjorde.
Dock verkar backträningen ha gett lite resultat. Tidigare har branta backar varit min akilleshäl men nu hängde jag med fint uppför. Återigen jämfört med gruppen jag hade omkring mig. Vad Calle Friberg pysslade med framme i täten hade jag ingen aning om.

Kedjan som strulat ett tag växlades in i bakhjulet i en brant uppförsbacke och satt som berg. Det tog några minuter att få loss den. I vanliga fall hade jag varit stressad och irriterad, men som läget var nu konstaterade jag bara: ”Jaha där försvann ytterligare någon minut.”

Gelen funkade perfekt. Så fort den där bekanta domnande hettan som visar att bränslet är slut dök upp i låren tog jag en klunk. Och precis som när jag gör samma sak med svindyr energy-gel från Enervit eller annan leverantör så kom energin tillbaka.

Glad över att vara i mål. Det torkade saltet på axeln tyder på att jag inte bara legat i komfortzonen.

Jag rullade i mål några minuter långsammare än förra året men var nöjd ändå. Jag låg mycket mer i komfortzonen och jag har ju tränat mindre. Jag blev 94:a i tävlingsklassen jämfört med 67:a förra året. Placering 141 sammanlagt av alla som körde är ju i alla fall inte helt misär. Jag hade ju faktiskt kunnat tvingas se loppet från en rullstol eller permobil om jag haft otur med nackskadan i höstas. Att jag får uppleva en till vår, och ha förmågan att röra på mig är jag glad och tacksam för!

Jag klättrade dessutom i listan hela loppet vilket tyder på att jag distribuerade krafterna rätt så bra. På Cykelvasan i höstas var det ju tvärt om. Där rasade jag i listan ju närmare mål jag kom.

Det är till och med enklare än du har hört: (Reglerna översatta från Kolo t.c.)

Reglerna:

1. Var inte en skitstövel.

2. Cykla på vad fan du vill.

3. Ingen bryr sig om din styrlinda matchar din sadel eller inte.

4. Cykeln kommer i första hand, strax bakom familj och vänner och att tjäna sitt levebröd.

5. Att cykla i dåligt väder gör dig bättre. Men var inte korkad.

6. Om du inte har roligt: sluta.

7. Överlappa inte hjul. Bara gör det inte!

8. Var inte sen till en gruppcykling. Var tidig.

9. Om du blir "droppad" tre gånger avslutar du ensam. (Se gentlemanscykling)

10. Om det är en alla-ska-med-tur så ska du inte droppa folk. Arsel.

11. Stöd dina lokala cykelhandlare. Och ge dem mat ibland.

12. Om du tävlar mer än tre gånger per år ska du köra minst sportklass (mtb) eller åldersklass (landsväg). Om du hamnar på pallen två gånger - flytta till högre klass. Att bli helt sist i elit eller senior är mycket bättre än att vinna i sportklass. Ingen bryr sig om du vinner. Vi måste alla gå till jobbet på måndag. Utmana dig själv.

13. Om du får startnummer 13 så vänder du nummerlappen upp och ned. Gör det bara.

14. Dra inga ursäkter på startlinjen. "Jag har inte tränat". "Jag var sjuk i natt." "Jag är bakfull." "Min cykel är för tung" eller liknande är bara ditt eget fel. Bara kör, gratulera segraren och umgås med dina kompisar efteråt. Allt är bra, kompis.

15. Bloggar är dumma. Lyssna inte på dem och ta dem aldrig seriöst.

Glosor:

Fikatur: Lätt och lugnt. Ni cyklar långsamt till ett ställe och dricker kaffe. Klanta inte till kaffedelen. Jösses.

Gentlemanscykling: Gruppcykling innehållande ett antal cyklister. Snabbt men pratbart tempo på platten med hård ansträning uppför. Strikta rullande återsamlingar efter krönen på backarna. Alla väntas in första gången. Inga undantag. Andra backen: rullande återsamling. Om du halkar efter två eller tre gånger så är du en gentleman och avslutar turen på egen hand. Om du krossar alla andra så är du en gentleman och ser till att huvudklungan håller ihop. Merparten av gruppen ska avsluta tillsammans. Ledaren tar eventuella andra beslut.

Alla-ska-med-tur: Ingen lämnas på efterkälken. Någonsin. Med det sagt: se till att farten annonseras och efterlevs och låt det inte gå till överdrift. Om det är en alla ska med i 30 km/h men du bara klarar 28 så tänker du efter noga innan du ger dig in i gruppen.

Glasstur: Inga lycrakläder. 16-18 km/h. Slutar med glass, helst från en miniatyrhjälm.

Återhämtningstur: Om någon säger att han ska köra en återhämtningstur kommer han att försöka köra ifrån dig i varenda backe. Garanterat.

Gentlemannacyklingen är min favoritcykling. Alla-ska-med är nog det jag har svårast att klara.

Jag ska erkänna – jag är inte så superduperintresserad av cyklister och cykeltävlingar egentligen. Det är roligare att cykla än att titta på cykling. Men helgens upplevelse var den perfekta kombinationen av allt!

Vi kände oss som Kalle i chokladfabriken. Att vinna högsta vinsten och få komma till självaste hjärtat. BMC bjöd mig till Belgien för att cykla Flandern runt på en sprillans ny BMC Granfondo GF01.

BMC’s cykellag har sitt europeiska näste i Belgien. Därifrån har de nära till alla cykeltävlingar på kontinenten.

Att få besöka både deras concept-store och lagets lager där alla cyklar, alla kläder, all mat med mera finns var en upplevelse. Där hängde Thor Hushovds cykel, Cadel Evans hjälm, Thaylor Phinneys hjul och Philippe Gilberts tempodräkt. Bland annat. Cyklar och delar för miljoner samlade i ett superstort garage.

Sex stycken vinnare med klåfingrar sprang runt och dreglade och pillade på alla grejer.

När vi sedan fick varsin resväska full med kläder blev vi som barn på julafton. Vi betedde oss ungefär så här:
 

Berättar mer snart om helgen och loppet.

Jag kan fortfarande inte fatta att det är sant. Men jag ska få köra det klassiska loppet Flandern runt, dagen innan proffsen kör loppet. På en likadan cykel som proffsen - och får behålla cykeln!

Under en weekend får sex cyklister från olika delar av världen leva som proffs i Belgien. BMC bjuder oss till det första loppet av vårklassikerna. Av många ansett som det tuffaste. Gatstenar, branta backar och ofta ett riktigt dåligt väder gör loppet till en utmaning även för de bästa. Jag har sett filmer där proffsen tvingats gå uppför backarna ...

Jag kommer strax att få cykeln, en BMC Grandfondo GF01 ultegra Di2 skeppad till Stockholm för att hinna bekanta mig lite. Berättar mer när den landat. Innan dess kan du kika på filmen där Thor Hushovd berättar om cykeln och visar hur den tar sig fram på liknande gatstenar men i ett annat av vårloppen – Paris - Roubaix.

#bmc_gf2014

Jag, Joakim, Jens, Juha och Johan kämpade för att komma ikapp efter att vårt lag 7+ hade lämnat oss i näst sista depån.

Jag minns inte vem av de fyra J.na som hittade pinnen, men vi ville alla att den skulle få följa med till Motala. Jag tycker personligen inte att tre minuters extra tid i depån är så mycket att tjafsa om, men vissa hade så jäkla bråttom i mål att de i stället för att hjälpa till helt sonika körde ifrån oss.