Hampus klassiker

Jag skrattade gott åt att Ari släppte sig högt och ljudligt när Janne intervjuades, och dessutom sa:
– Oj, hörde du? En groda!
Men kanske är det jag som tar priset ändå. Jag har ju inte cyklat särskilt långa turer i år, så sista etappen på 33 mil skrämmer mig lite. Inte vad gäller orken, utan mer hur rumpan ska må efter att först ha nötts i 97 mil och sedan få avsluta med en svettig 33-milare.
Så jag blir överlycklig när BBC stannar och intervjuar Janne när vi lämnar staden där vi sovit. Ett underbart bed and breakfast förresten där det gamla paret dukat upp en fin frukost åt oss som vi smaskar i oss kl 05.30 på morgonen. Det kommer ju att bli en lång dag och vi vill verkligen komma i mål innan 23:45 då maxtiden går ut.

Nåväl. BBC intervjuar Janne om dagens utmaning och jag passar på att rycka åt mig burken med Assos stjärtsalva som jag lagt i deras bil.
Klockan är strax efter sex på morgonen så ingen ser nog att jag tar av cykeltröjan och drar ned cykelbyxorna där på trottoaren och smetar in röven riktigt ordentligt.

Nänä! Ingen ser …
Intervjun avbryts raskt och reporten springer fram till mig och filmar där jag står med brallorna i knävecken.
– Peter, vad handlar det här om? frågar han och jag försöker förklara vikten av att ha en välsmord rumpa när man ska cykla långt.

Under tiden som jag blir intervjuad klär jag på mig och finner mig stående med bara hängselbyxor på och båda händerna kladdiga av  chamoiskräm. Var ska jag göra av överskottet? Jo nu vet jag! Bröstvårtorna känns ju faktiskt lite ömma. Så medan jag pratar står jag i vad som i den inzomade bilden nog liknar en Borat-dräkt och gnider mina bröstvårtor.  Sexuellt svältfödda skotska kvinnor kommer att gå ned i brygga när de ser det. Eller inte.

Ari inte bara dubbeldoppar i Assosburken, han smörjer därefter in näsan med samma salva.

Det här är veckans lättaste dag. Från tisdagens trötta energilösa cykling har jag bara blivit piggare. Janne var stark som en oxe i tisdags. I dag har han problem med hotspots i fötterna så jag får chansen att betala tillbaka för dragarbetet han utförde då.

Att vi ska fixa hela distansen tvivlar jag inte på. Inte ens när min ena speedplaypedal hotar att ramla av. Det är bara 15 mil kvar då och det fixar jag med enbenstramp om det skulle behövas. Det visar sig bara vara fjäderbrickan som lossnat och är lätt åtgärdat. Men det måste ha varit den som spökade redan i går när jag gjorde SPD-vurpan. Det måste ha varit så. Måste.

Kisspaus vid Loch Ness. Inte ens det där blottade odjuret kunde locka fram "Nessie".

Dagens stora utmaning. En stigning halvvägs in i 33-milaturen som tar cirka 1-2 timmar.

Ari laddar i den 30-gradiga värmen inför stigningen.

Vi har en sista färja att passa men den går var tjugonde minut så det är ingen panik. Men när jag får förningsjobbet med 13 kilometer kvar och vi kör om vår sjätte konkurrent för dagen drar jag på lite extra. Det vore ju synd om vi missar färjan med någon minut för att vi slöcyklat.
Sista milen till färjan går i närmare 40 km/h och BBC undrar vad vi håller på med. 126 mil cyklade och vi rejsar på det där viset.
Ari frågar om det var viktigt för mig att dra om den där sista konkurrenten, och om jag nu när jag fått rejsa lite kan tänka mig att ta det något lugnare på andra sidan sundet. För fisken han åt till lunch har åkt hiss upp och ned i halsen sedan jag tog över dragjobbet. Förlåt!

Det är inte alls det pompa och ståt jag förväntat mig när vi går i mål. Faktum är att vi först inte hittar målet, en pub på Ardrossans huvudgata där gosigt svettiga cyklister belönar sig med öl.

Jag känner mig pigg och hade gärna cyklat mer, så sista biten in mot mål försöker jag verkligen njuta av nuet.

När vi ser BBC-teamet beredda med kamerorna framför puben sträcker vi armarna i skyn och vrålar av glädje! 130 mil på fyra och ett halv dygn! En prestation jag först inte fattade hur jobbig den skulle kunna vara, och därefter bara njutit av varenda meter.

Att vingla till och falla framför kameran med händerna ovanför huvudet skulle verkligen sätta pricken över i:t på vår pajasliknande sejour på brittisk teve, men det slipper vi bjuda på.

Arrangören godkänner våra stämpelkort trots att vi kommit för sent till vissa kontroller och missat en. Eftersom vi inte tjänat någon sträcka på vår felcykling spelar det ingen roll. Jag har alltså genomfört min första ”100-milare” och funderar på om jag kanske – väldigt mycket kanske – ska utnyttja det till att få förtur till Paris-Brest-Paris.

Avslutningen blir en hamburgare och en öl på puben innan barnen skjutsas till ett närliggande bed and breakfast. Jag och Nina får inte plats där utan sover i bilen på stranden. Vilken jäkla natt! Oduschad och lite stel i kroppen efter en hel veckas cykling knöcklar jag in mig i en bil för några timmars sömn …

Så jag avslutar den här resan på ett nästan lika oglamoröst och obekvämt sätt som ”riktiga” randonneurer som sover i diken eller i skåpen för vatten och luft på bensinmackar.

Är jag en randonneur nu? Jag har åtministone visat att jag inte bara kan cykla långt utan också njuter av det. Och att det går att genomföra ett sådant här lopp utan att ha en massa packning på cykeln och lukta piss.

Strava: