Hampus klassiker

Jag hade velat fram och tillbaka angående mina mål för 2013. Klassikern igen? Börja med triathlon, satsa på mountainbike eller veterancupen i landsväg? Eller bara slappa och motionera lite lätt endast när solen skiner?

Att få chansen att göra En Svensk Klassiker "på riktigt" med professionella coacher avgjorde det.

Nu brinner det i knutarna! Dags att plocka fram skidorna om jag ska hinna träna ordentligt till Vasaloppet. Bara 39 dagar kvar och jag har åkt tre mil hittills den här säsongen ...

Tanken med min utmaning är att göra klassikern snabbare än förra året. Då klarade jag den på strax under 20 timmar. Jag behöver förbättra mig på Vasaloppet som var ett ganska mediokert resultat i jämförelse med mina träningskompisar. (7:58) Jag har som mål att åka en halvtimme snabbare runt Vättern och hamnar då på den tid som var rekordtiden att slå ända fram till 2010 om man räknar bort proffsen Gösta Fåglum och Francesco Moser som kört på 6:42 respektive 6:23 . (Förra årets 7:42 till årets mål 7:14) Om jag lär mig crawla kan jag nog kapa 10 minuter på Vansbrosimmet, (Från 1:05 till 55 min) och om jag lär mig springa kanske jag kan slå personbästa på Lidingöloppet med 20-30 minuter. (Från 2:48 till strax under 2:30).

Det här innebär att jag nog får sluta leka och börja träna väldigt strukturerat. Och mycket. 7-10 timmar i veckan tränar jag nu, men dosen kommer att öka betydligt framöver.

Idag "toppar" jag Runnersworld.se och minutmaning.se

Jag på vägen 2012

Om inte förr så brukar i alla fall årskiftet innebära en slags kontemplation över träning och återhämtning. Jag konstaterar att 2012 var ett osedvanligt regnigt år. Inte många turer ute på cykeln i solsken.

Det blev också ett år med mycket sjukdom. Mycket för att vara mig. Jag brukar ha en höstförkylning och en bihåleinflammation på våren i samband med pollensäsongen. 2012 har jag känt mig som en kombination mellan trött gammal gubbe och ett dagisbarn som drar åt sig alla infektioner som en magnet. Influensa hade jag senast i början av 2000-talet. 2012 slog den till med full kraft i kroppen lagom till Vasaloppet. Första spyan på 25-30 år kom i samband med Vansbrosimmet och Lidingöloppet genomfördes med feber.

När man tittar på Funbeat eller Graminconnect får man en bra bild av vad man tränat under året. Cykling dominerar inte överraskande min träning.

Mer överraskande är att jag endast haft en medelhastighet på 26 km/h under 2012.

2011 körde jag ju i 27 km/h och då tränade jag inte lika hårt som 2012. Förstår inte. Är det pendlingen på ibland riktigt snöiga och oplogade vägar som dragit ned hastigheten? Alla pauser då jag stannat gruppen och diskuterat tekniken vid belgisk kedja och liknande? Det faktum att jag låtit klockan stå på flera gånger under fikapauserna?

Eller blir jag helt enkelt bara äldre och långsammare?

Löpning är helt klart min sämsta gren. Jämfört med andra klassikergenomförare placerar jag mig:
Pos Vasaloppet:    611
Pos Vätternrundan:    25
Pos Vansbrosimningen:    567
Pos Lidingöloppet:    807

Det är ju tack vare en bra Vätternrunda som jag klarat Klassikern under 20 timmar.

Nu har resultatjakt.se bara resultat från 2008 och framåt så man ska väl inte dra för stora växlar på det hela.

Men, jag ser redan förbättringspotential.

40 minuter borde jag kunna slipa på Lidingöloppet.
1,5 - 2h kan jag nog kapa på Vasaloppet om jag lär mig åka skidor ordentligt.
10 minuter kanske jag kan kapa på Vansbrosimmet om jag lär mig crawla.
25 minuter vill jag kapa på Vätternrundan nästa sommar.

Vi kan avrunda till 2h 50 minuters förbättringspotential. Sammanlagt låter det mycket men var för sig är ju inte tiderna omöjliga eller hur?
 

En Svensk Klassiker, Peter Hampus, 2012

Klassikern under 20 timmar har varit årets idrottsliga mål. Tack vare en lyckad Vätternrunda var möjligheten god inför Lidingöloppet. 3:15 skulle jag springa på och det bör jag göra vilken dag som helst i veckan.

Men en förkylning har satt käppar i hjulen. Dels tär den på kroppen, men framför allt har den förstört min uppladdning. Jag brukar behöva köra ganska hårt nära inpå loppet för att ha intensiteten i kroppen och pannbenet. Att ligga och vila en hel vecka inför Lidingöloppet är inte optimalt.

Redan på väg till starten kände jag att det skulle bli en tuff dag. I går var det 50/50 om jag skulle starta. Halsen kändes fortfarande inte helt bra. Idag hade jag svårt att hålla jämna steg med min fru när vi promenerade till Koltorps gärde där starten går.

När jag tog av mig överdragsbyxorna började vaden dra ihop sig i spasmiska kramper. Kul.

Vaden som krampade redan innan loppet blev galen när jag var i mål. Musklerna såg ut som om jag stängt in en vild boaorm under huden. Det tog mig 50 minuter att gå de två kilometerna från målet hem.

Jag tror inte ett enda steg var roligt i dag. Svårt att hålla farten i början, och när kroppen började bete sig någorlunda normalt efter 14 km så slog krampen till. Först båda vaderna, och vid 23 kilometer även låren.

Min son brukar säga att jag ser ut som en full jultomte när jag springer. I dag såg jag nog ut som en skadskjuten full jultomte halva loppet. Något löpsteg var det inte tal om. Snarare ett stapplande. Satan vad ont kramp gör! Och att  utsätta sig själv för smärtan vid varje steg är ju egentligen helt galet. Som att slå sig själv med en hammare i en jämn plågsam rytm ungefär. Det krävdes enorm viljestyrka att börja springa igen efter de tuffa uppförsbackarna som jag tvingades gå i. Att springa uppför dem var en omöjlighet då vaderna låste sig totalt.

När jag sprang om en farbror som bar en tröja med texten "Jag har sprungit Lidingöloppet 40 gånger" var jag sugen på att daska till honom och skrika "Idiot!" men jag lyckades behärska mig.

Redan i måndags gav jag upp tankarna om att slå personbästa i årets Lidingölopp. Efter några kilometer började jag inse att under tre timmar skulle bli svårt. Efter halva loppet hade jag bara ett enda mantra. Sub 20, sub 20, sub 20.

Kroppen ville bryta. Hjärnan ville bryta. Hela jag längtade hem. Jobbigt att springa i sin hemmiljö där man kan varenda stig och vet genvägarna hem ...

Benen hade checkat ut för länge sedan så det var tack vare ett tjockt pannben jag tog mig i mål. Jag gick på hörntänderna brukar det ju heta och i dag kändes det som så.

Klockan stannade på 3:09 och jag klarade mitt mål! 20 minuters försämring sedan sist men det struntar jag faktiskt i. Viktigast var att bara komma i mål inom 3:15 i dag.

Men nu räcker det med att ställa upp i lopp trots att kroppen inte är ok. Veckan innan Vasaloppet hade jag influensa. Dagen innan Vansbrosimmet magsjuka. Och nu, en veckas man cold innan Lidingöloppet.

Dessutom har jag i ärlighetens namn inte ägnat så mycket tid till löpträning som jag borde. 5-10 löppass sedan i juni har det blivit för cykling har varit så mycket roligare. Och det straffade sig i dag.

Men, man ska ju tänka positivt så här kommer några sådana reflektioner:

1. Kroppen pallar mer än man tror. Den stod ut i 30 kilometer tuff terräng i dag trots sjukdom.

2. Det finns ett tufft psyke bakom den mesiga fasaden.

3. Det här är min lägstanivå och den är ju helt ok.

4. Jag klarade ju årets mål! Njut nu för helvete!

Tydligen gjorde benen rejält ont. Jag kände att det sved lite under foten när jag sprang de två sista milen men tyckte inte det var någon större fara. Smärtan i benen var förmodligen nog för hjärnan att behandla under loppet.
(Sådana här skavsår visar ju också att man inte nött skinn tillräckligt mycket på träning ...)

Veckan innan Vasaloppet hade jag influensa som följdes av bihåleinflammationen från helvetet.

Vansbrosimmet välkomnades av magsjuka. Och den här veckan har jag varit förkyld.

Vitlök, ingefära, c-vitamin och vila har inte hjälpt. Men igår tog jag två stora glas av favoritwhiskeyn. Och se! I dag är taggtråden borta ur halsen! Lika bra att fortsätta kvällens laddning med whiskey. Jag kommer att vara i kanonform i morgon!

Tror man inte på whiskey så kan man ta till en sistaminutenövning i stället: